En fransos, en spanjor och Husman

Vurmat: La Roche
Adress: Larochegatan 5, Malmö
Kontakt: 040-30 36 36, laroche.se

Det är något som känns avigt med ett franskklingande namn på en uttalat spansk restaurang. Måhända att den är uppkallad efter gatan som den ligger på. Det håller möjligtvis som en rimlig förklaring, men knappast som ursäkt. Vi hoppas att kompromisserna är koncentrerade till namnet och att integriteten är desto högre när det kommer till matlagningen, när vi lämnar lunchsorlet på Lilla torg bakom oss och slinker in på La Roche.

Den allra ymnigaste ruschen har hunnit lägga sig när vi kommer in vid halvettsnåret. Det tryckande kvalmet från åskmolnen har lyckats ta sig in genom dörren och det är, om möjligt, ännu fuktigare inne än ute. Känslan av att luften hänger och klänger över oss avtar inte precis av den skvaliga musiken som flödar högt och fritt. Och de idogt blinkande lyktorna i taket skapar samma obehag som vi tänker oss skulle uppstå i ett kärleksmöte mellan Lars von Trier och David Lynch. Så vi blir lättade när menyerna ställs fram och vi får annat att fokusera på.

Stolsrygg

Efter en första anblick ter sig lunchmenyn oinspirerad. Efter ytterligare en genomgång enas vi om att den bara är slutet-av-säsongen-trött och beställer sedan in stekt rimmat fläsk och en tapastallrik för 85 kronor styck. Vår kypare hinner knappt lämna bordet förrän grannens vitlöksbröd landar en halvmeter från oss och spelar på våra vitlökssträngar. Vi ropar tillbaka Herr Kypare och lägger kvickt till vitlöksbröd för 34 kronor.

Fläsket serveras med nypotatis, stekt lök och en lite sötaktig sås. Husman slår hål på den spanska illusionen ungefär lika bra som det franskklingande namnet. Men det är lunch. Det är business. Vi köper det. Och vi hade köpt det än mer om fläsket inte var partiellt torrt. De delar som är bra klarar sig emellertid utan anmärkningar.

Tapastallriken är … slutet-av-säsongen-trött. Den består av marinerade oliver, vitvinsbräserade blåmusslor, friterad bläckfisk, chili- och honungsglaserat kycklingspett och ett stycke spansk bondomelett. Vi tror att omeletten ska ha en mild framtoning, men det är synd på råvarorna när milt går över i identitetslöst. Särskilt blek ter den sig i kontrast till de fasta oliverna, med lite för skarp sälta – på samma sätt som oliverna känns oengagerade i jämförelse med kycklingspettet, där honungen sitter som en smäck och det torra köttet knappast gör den någon rättvisa. En bläckfiskring är en bläckfiskring är en bläckfiskring. Finns det något sätt att gå fel, har köket gjort ett bra jobb med att ducka för det. Den tillhörande aiolin är dock lite för tungt vitlökad och därtill grynig. Den enda medlemmen i den spanska kvintetten som passerar helt prickfritt är blåmusslorna, men när det kommer till skaldjur handlar det kanske mer om bra råvaror än något annat.

Och vitlöksbrödet, det vitlöksbrödet. När det väl kommer in är vi redan en bra bit in i tuggandet och tyckandet. Brödet är köttigt och de delar som är välsignade med vitlökssmör är riktigt goda. Tyvärr är de delarna utspridda efter vad som tycks vara lunchsömnigt godtycke. Det var grannarnas bröd som fick oss på fall, med en gyllengul yta, mycket fras och rikligt med persiljestänk. Efter att ha smakat på vårt eget, med mindre allt, är det fortfarande grannarnas vi vill ha.

Med ovan sagt, inget ont om köket. Men det märks att sommarvilan stundar och att vårsäsongen har tagit ut sin rätt. Inget är dåligt, men det är något som känns avigt. Tyvärr är det inte begränsat till franskan och Husman. Men det är lunch. Det är bukfylla. Det är synd.

Vurm

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s