Tant Brun, Tant Grön och Tant Närodlad

Vurmat: Mrs. Brown
Adress: Storgatan 26, Malmö
Kontakt: 040-97 22 50, mrsbrown.nu

Det fanns en tid då köttdiskarna på Konsum var fyllda med annat än tillrättalagda, kliniska, små bitar, putsade bortom all igenkänning och befriade från minsta tillstymmelse till det djur det en gång varit. Filéer och kotletter trängdes med lever och njurar. Innanlår samsades med fötter och svansar, och entrecôten delade hylla med märgpiporna. Det fanns en annan syn på mat, som präglades mer av resurseffektivitet och mindre av slaktavfallsfilosofi.

Nej, det var inte bättre förr, men det finns något sympatiskt med att ta tillvara så mycket som möjligt av ett djur, och det är glädjande att det har skett en viss tillbakagång i förhållningssätt bland köttkonsumenter. Mataffärerna är dessvärre avvaktande till den senaste nose-to-tail-vågen, men trendkänsliga krögare har en efter annan börjat lägga om kursen. På andra sidan bron kör Marv & Ben samt Nose2Tail för fulla segel. På den här sidan sundet fortsätter gänget på Bastard att överträffa sig själva. Och på Mrs. Brown nöjer man sig inte med att sätta kryss i enbart den rutan; ribban är högt uppsatt och den stavas såväl ekologiskt som närproducerat och säsongsanpassat. Det låter mer än lovvärt, så vi styr kosan mot Davidshall för att pröva matlyckan.

Vi inleder med lite bubbel från Australien för 65 kronor glaset och blir upplysta om att det som står att läsa i vinlistan inte är helt överensstämmande med verkligheten, då dryckessortimentet håller på att stöpas om till mer köttorienterat. Till vår stora förtjusning smakar australiern Pommac, åtminstone de första klunkarna. Efter det lämnar det söta plats för lite mer stramhet, utan att det för den skull bli särskilt svårflirtat.

Svampsäsongen till ära hittar vi smörstekta kantareller med dill på rostat enbärsbröd för 125 kronor bland förrätterna. Det är en given kandidat. Sedan slits vi mellan charkbrickan för 135 och citron- och vinägersillen på vitlöksbröd för 105. Det blir den förra, och vi ångrar det inte. Bland sylta, salami, korv, skinka och någon kokt grishistoria hittar vi cornichoner och senap. Syltan är härligt saftig och mot det ställs en skönt torr salami. Det är överlag en välkomponerad bricka, men det är senapen som får oss på fall. Den landar i gränstrakterna mellan sött och syrligt och de knastriga kornen ger den sällsamma skapelsen en trevlig struktur.

Just struktur verkar vara en genomgående kvalitet som köket behärskar. Brödet som vi får in till förrätterna har det både i och på, i synnerhet den ljusa baguetten, som kommer med en riktigt frasig yta. Det enda undantaget är den lite för salta kantarelltoasten, som snarare drar åt det degiga i scones. Det behöver inte vara dåligt, men i kontrast till det andra som vi sköljer ner med husets Sangiovese sticker det ut.

Förutom Sangiovesen på 60-kronorsglas blir vi rekommenderade Domaine Jolly Ferriol – en hundring för ett riktigt generöst glas franskt. Det senare är körsbärigt, oljigt och nästan lite spritigt och står sig väl mot den grillade entrecôten med vispat hummersmör för 255 kronor. Sangiovesen är inte mesig, men märkbart snällare och kommer inte helt till sin rätt i sällskap av kon. Det lätt blommiga får en helt annan karaktär till den bbq-glaserade revbenssidan för 195 kronor; kombinationen blir nästan lite vinägrig.

Både kon och grisen serveras med primörer och sky. Till det förra är det gott. Till det senare är det helgjutet, och primörerna har inte fått simma runt i pannan en sekund längre än nödvändigt. Och det vispade hummersmöret är för entrecôten vad senapen var för charkbrickan. I längden blir det lite väl fett, men i kväll är det definitivt hummern som gör kon.

Om för- och varmrätterna var svårvalda för att det fanns gott om alternativ, är den avslutande delen svårvald av motsatt anledning. Bär med glass för 95 kronor känns inte helt inspirerat, och en chokladbit för 25 kronor är direkt andefattigt, särskilt med tanke på menyn i övrigt. Så vi ber att få avsluta kvällen med havtorns-crème brûlée. För 85 kronor får vi en len kropp, och det gläder oss att det inte har sparats på vaniljen. Topplagret hade gärna fått vara ännu lite mer karamelliserat för att ta fram det där knäckiga. Det vägs å andra sidan upp av de rårörda havtornen vid sidan om, som ger det hela en fräsch inramning.

Vi hade gärna sett att de engagerande två första tredjedelarna av menyn följdes upp av en dito avslutning. Crème brûléen – och då i synnerhet det briljanta draget med havtorn som sidekick – drar förvisso sitt strå till stacken, men vi får ändå lite känslan av en Johan Wissman som stumnar av på upploppet. Då känns det tryggt att veta att den säsongsbetonade menyn bjuder på nya bekantskaper en till två gånger per månad. Vi lyfter på hatten med tillförsikt.

Vurm

Annonser

Balans i sex akter

Vurmat: Njutbar
Adress: Södra Förstadsgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-30 40 22, njutbar.se

Var hittar man en sallad med räkor, där de sistnämnda inte är maskinskalade, bleka och identitetslösa? Var beställer man in kycklingfilé som inte är knastertorr, trådig och smaktörstande? Var finns lunchstället som inte gör matupplevelsen till en slentrianmässig löpande-band-tristess i paritet med en skolmatsal av den sämre modellen? Frågorna är inte retoriska, och svaret – om man befinner sig i Malmö – är Njutbar, ett namn med tvetydiga kvaliteter, och löften om mycket.

Den här biten av Stora Nygatan har kommit att bli något av en egen liten värld. På nummer 23 är det oftast fullt med folk, så även i dag. Luncherbjudandet brukar oftast ackompanjeras av en lapp som talar om för oss att alla andra hann före, så även i dag. Vi går kvickt vidare i menyn och bestämmer oss för en quinoasallad med räkor och kräftor, för 85 kronor, och en potatissallad med kyckling för lika mycket. Till det ber vi att få en stor latte och en chailatte ”på riktigt”, båda för tre tior styck. Och eftersom vi redan nu känner trycket från sötsuget passar vi på att be om en limoncelloglass och en choklad på kopp, värde 35 respektive 25. Det verkar som om personalen tycker att vårt dryckesval passar bättre till det söta än till salladerna, och vi får frågan om vi vill vänta en stund med de varma dryckerna. Vi tycker om att tokblanda och tänja lite på matkonventionerna för att göra nya upptäckter, men frågan är så hjärtligt ställd att vi låter oss vallas. Snällt tar vi med oss den välfyllda flaskan med vatten som ställs fram i stället.

Förutom flaskan med vatten kantas vårt besök av en rad trevliga initiativ. Det är generöst med bröd – signerat av ingen mindre än Lars Cato. Det är konst på väggarna – just nu signerad Jan Olofsson, Carl Linderoth och Ola Kalnins. Det är delikatessdisken, där man kan köpa med sig sorgfälligt utvalda oljor, ostar, charkvaror, kaffe, te och annat som gör dagen lite godare. Det är personalen som visar omsorg. Det är det opolerade golvet. Det är det småhärjade möblemanget. Och det är allt det där i en hjärtlig syntes som blir fullkomligt avväpnande.

Quinoasalladen är, förutom skaldjuren, pyntad med kokos, lime och chili, och på sidan, en generös klick med röd currydressing. Currysmaken är distinkt och dressingen riktigt krämig. Trots att vi vet vad den innehåller och sålunda hur det rimligtvis borde smaka, blir det en initial krock innan hjärnan hinner ikapp tungan och lyckas para ihop mejeri och curry. När det väl är gjort, är resten en tillbakalutad fröjd. Den milda quinoan får en skjuts av stora, vita bönor med god sälta, och ruccolan ångvältar sig fram genom allt och tvingar fram de mest otippade smakkombinationer – på ett bra sätt.

Potatissalladen är lika enkel som god. De späda knölarna bärs fram av kapris, äpple och persilja. Den ljumma kycklingen är ett under av saftighet och smakar nästan lite lätt efterrimmad. På detta, ett par bitar grönmögel. Till detta, en rund honungsdressing som till en början är lite timid, men som efter en stund växer fram och klär allt i en skir dräkt.

Kökets ambition att arbeta med bra råvaror och ekologiska produkter betalar sig. Och målsättningen att bygga maten från grunden ger direkt utslag på tallriken, och i glaset, för den delen. När vi frågar hur vår chailatte är ”på riktigt” får vi förklarat för oss att man har valt att kasta in te och kryddor i en påse snarare än att förlita sig till flytande chaiessenser i sirapsform. Resultatet är milt, med rena smaker som tar tid, och vi får en stor lust att aldrig mer dricka chailatte någon annanstans, på något annat sätt. Några minuter senare har vi dödat de milda chaitonerna med tryffel på kopp. Den är urdefinitionen av ”smörfyllig” och lämnar lite nötiga eftertoner. Förmodligen hade tryffeln lekt bättre med en kopp svart än med chailatten. Nu får vi ta en sak i taget för att de inte helt och hållet ska ta ut varandra.

Desto bättre går kaffe latten med limoncelloglassen. Vi har redan talat om de många farorna med citronglass. Att därtill lägga det spritiga och sockriga i limoncellon kan bli hur bra som helst, eller så slutar det också med ett ordentligt magplask av sällan skådat slag. Det blir hur bra som helst. För balansera smaker är en konstform som man behärskar på Njutbar. Det märks inte minst på latten, som till vår stora förtjusning smakar kaffe. Det kan tyckas självklart, men som med andra självklarheter kan det inte nog poängteras att en kaffe latte är uppbyggd av två huvudsakliga ingredienser. Så tillhör man den kategorin av lattekonsumenter som tycker att kaffebiten är av lika stor vikt som mjölkbiten, är det hit man ska gå. Varm, skummad mjölk med lite färg kan man få på så många andra ställen.

Det må vara de stora gesterna och de djärva greppen som skapar de fläskigaste rubrikerna i våra matspalter. Men det är de små gesterna som utgör skillnaden mellan en god lunch och en lunch som vi gärna gör om. Den här gör vi gärna om snart igen.

Vurm

14 fairtrade är fler än 33 chockrosa dödskallar

Vurmat: Barista
Adress: Södra Förstadsgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-97 26 06, barista.cc

En klok, ung man sa en gång att vi borde slopa det här med miljömärkning och i stället stämpla icke-ekologiska produkter med giftmärkning. Radikalt, kan tyckas, men varför inte? Varför ska medvetna odlare och producenter belastas med certifieringsavgifter och andra merkostnader, när deras kollegor som gör jobbet på det, så kallade, traditionella viset ostraffat kan fortsätta att maxa vinsten med pressade priser och sämre ekoarv? Varför ska något som är vetenskapligt utdömt och som alla – nå, de flesta i alla fall – inser inte håller i längden få fortsätta att utgöra normen? Det är hög tid att ändra på ordningen. Bort med svanarna. Bort med pilgrimsfalkarna, EU-blommor och allt vad det heter. Det är dags att plocka fram en dödskalle i kräkgrönt, magenta och chockrosa.

På Barista har de fattat detta, inte med dödskallemärkningen, utan med hållbar konsumtion. 2006 sjösattes idén om en kafékedja som kombinerar etiskt ansvar med gediget hantverk och bra priser. Fem år senare finns de på 14 ställen i tio städer, med ytterligare tre kaféer i startgroparna. Så något måste de göra rätt. Å andra sidan finns Espressohouse på 33 ställen bara i Stockholm, och vad dem anbelangar är det svårt att hitta särskilt många rätt. Det enda sättet att veta riktigt säkert är att själva hugga in, så vi beger oss till sommarsurriga Södra Förstadsgatan för att göra just det.

Innanför dörren är det trångt och att få en överblick över utbudet utan att vara i vägen för in- och utpasserande eller kön fram till kassan är praktiskt taget omöjligt. Till slut ger vi upp, tråcklar oss förbi ledet och ställer oss i kön, i hopp om att vi lyckas bestämma oss mellan nu och vår tur. Och vi lyckas. På dryckesfronten blir det en vaniljlatte, en vetegrässmoothie, en blåbärssmoothie och två chailatte varav en är rättvisemärkt, allt till det enhetliga styckpriset på 39 kronor. Till det beställer vi en grillad focaccia med mozzarella och pesto för 69 kronor, en macka med manchego och kvittenmarmelad för 59, en bit chokladmoussetårta för 32 och ett stycke skogsbärspaj för 34. Sedan kan vi inte låta bli att be om en bit pekancheesecake, även den för 34 kronor.

Vi balanserar våra grejer på en bricka och sätter oss vid ett ledigt bord. Lokalen är enhetligt inredd med jordiga färger och rundade former från golv till tak. Allt ramas sedan in med ett oförargligt bakgrundsskval från högtalarna, som då och då punkteras av små, arga tjut från de blinkande polletterna vilka låter meddela att maten är klar. I väntan på att vår ska stämma in i kakafonin börjar vi med det kalla.

Brödet till manchegomackan är en ganska ljus råghistoria som påminner lite om bakgrundsskvalet. Manchegon är förhållandevis mild och får välbehövlig draghjälp från den peppriga ruccolan. Men var är kvittenmarmeladen? Vi öppnar, dissekerar och gräver runt. Om den över huvud taget existerar är den så välassimilerad att Jimmie Åkesson skulle slå frivolter av glädje i sin Blekingedräkt. Vi vill i stället slå frivolter för vetegrässmoothien. Den halmiga färgen gör kanske inte det bästa intrycket, men det sötsyrliga ger precis den energikick som utlovats. Framför allt är det skönt att slippa banansmaken, som annars lätt blir dominant i liknande byggen, ett problem som blåbärssmoothien tyvärr dras med. Men det faktum att den kommer i engångsglas som är tillverkat helt och hållet av majsstärkelse förlåter nästan allt.

Vår lovsång för engångsglasen avbryts av tjutet från polletten och vi går och hämtar det varma. Focaccian är frasigt grillad, med en generös dos av pesto, mozzarella och soltorkade tomater. De senare är, liksom peston, ekologiska och smakar för ovanlighetens skull mer tomat än marinad. Vi säger ”ja tack”. Det grillade brödet ligger på en bädd av bulgursallad, innehållande kikärtor, rödlök, russin och gurka. Den finhackade rödlöken har en föredömligt tillbakadragen roll; den ger precis så mycket kropp som vi vill, utan att det blir rödlökssallad av det hela.

Vaniljlatten är mer latte än vanilj, vilket är trevligt. Vi har aldrig förstått storheten i skummad, tunn vaniljsoppa på glas. Den här är mjölkig, men inte blaskig, vaniljig, men inte dränkt i sötma. Det är däremot den ena chailatten, den som inte är fairtrade-märkt. Chaismaken är tydlig, men ganska endimensionell. Vi saknar såväl ingefäran som kardemumman, men tar den för vad den är och blir ganska goda vänner med den – i fem klunkar. Det är ungefär så mycket socker som vi klarar av. I stället dyker vi in på den rättvisemärkta artfränden. Den sägs vara syrligare. Vi ställer oss tveksamma till valet av ord. Mindre sött är inte nödvändigtvis syrligt. Däremot är den märkbart krämigare, och hade bara chaismaken legat i själva latten i stället för att pudras på i efterhand, hade vi haft en fullträff.

Med den första chailatten i färskt minne känner vi att tre gånger sötsaker som avrundning kanske inte var så genomtänkt. Men vi tar djupa andetag, tänker på alla friska sallader som står på tur efter den här sockerfesten, och vulgar loss. Den knäckiga pekanhistorien är utan tvekan mödan värd. Med facit i hand hade det nog räckt med den, eller möjligen tre bitar av den. För chokladmoussetårtan visar sig lite väl mycket från sin fasta sida för att kunna passera som porös, och skogsbärspajen är lite för blåbärig för att något annat ska lyckas bryta igenom. Inte är den färgmättade vaniljvispen till någon större hjälp heller, i synnerhet inte när den efter en stund flyter ut till en rinnig sås.

Höga på socker, mätta på fett och med grillos i både kläder och hår ger vi oss ut i sensommarsurret. Det blir ingen lunch som går till historien, eller som vi ens kommer att minnas om tre veckor. Men å andra sidan, hur många sådana luncher kan man räkna upp på rak arm? Som avbrott i vardagslunket funkar det bra, som paus en söndagseftermiddag likaså. Och som ett etiskt medvetet alternativ bland alla koffeinstinna vattenhål, definitivt, även om det finns en hel del att putsa på vad gäller det personliga uttrycket. Fast det är väl lite av kedjornas förbannelse, etiskt medvetna eller inte.

Vurm