Neotantism de luxe

Vurmat: Hollandia
Adress: Södra Förstadsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 48 86, hollandia.se

Vi funderar över vad som besitter högst tantstatus, rom eller cognac. I tider då neotantismen sveper över landet som mediepandemisk influensastorm känns det viktigt att veta. Och i ambitionen att kröna helgen med en tvättäkta tantfika är det direkt avgörande. Vi vill hitta något som kan gå hand i hand med den där Napoleonbakelsen, något som ramar in det där gräddkantat tidlösa som vägrar låta sig ompaketeras till något annat. Och vad skulle vara ett bättre ställe att leta än på Hollandia, denna sockerstinna klenod med anor från förra sekelskiftet?

Det är lördagseftermiddag ett par helger före jul och endast ett sockersug av fjärde graden skulle kunna ta över våra hjärnor så pass att vi, mot bättre vetande och med förståndet som insats, kastar oss rakt in i julhandelshysterins epicentrum. Det är tjockt med människor i bylsiga jackor och pälsiga mössor, och hur vi än försöker är det omöjligt att klämma sig förbi utan att bjuda på något som närmast kan liknas vid en halvhjärtad hockeytackling. Till slut har vi kommit fram till glasdisken. Där blir vi först besvikna, sedan ändå lite hoppfulla, och till slut fullständigt hagalna.

Det där med bakelser inser vi mycket snart att vi får ge upp; på Hollandia är det tårtbitar som regerar. Tantfaktorn är noll, men tårtorna ser, i utbyte, löjligt goda ut. Passionsmoussetårtan är en given kandidat. Sedan velar vi mellan cappuccinotårtan och den som smakar Baileys. Vi blir varmt rekommenderade att ta den förra, men tycker att spritindränkt sockerkaka låter strået vassare.

Till de båda 45-kronorsbitarna lägger vi till en Desirébulle för 24, en mördegskaka med mandelmassa för lika mycket, och en Sarah Bernard för 27. Till det, en slät kopp kaffe med påtår för 35 kronor. Och så var det det där med rom eller cognac – inte som avec, utan som smaksättare till den varma chokladen. Vi vet inte vad som skulle ge oss högst tantpoäng, men just i dag är vi mer sugna på rommen, och slänger in 58 kronor för att få undersöka saken närmare.

Det visar sig vara ett lyckokast. Nu borgar visserligen Valrhona-chokladen för någon form av standard och substans. Å andra sidan har betydligt mer självklara saker kantrat förr, så det är dumt att ta ut något i förskott. Men den här gången talar innehållsdeklaration och mun samma språk. Rommen ger chokladen en råare karaktär och bistår med lite rörelse i rondören, och den krämiga konsistensen lyfter hela anrättningen den där sista biten som skiljer gott från gott.

Tyvärr råder inte samma konsensus mellan innehållsdeklaration och mun när det kommer till Baileys-tårtan. Den är vad man skulle kunna kalla för urdefinitionen av sockerchock, och skulle vi slå upp ordet i en sådan där elektrointeraktiv ordbok, skulle det förmodligen poppa upp en högupplöst, blinkande bild av vår tårtbit. Att varva den med kaffe ger viss sockerlättnad, men dessvärre inte mer än högst tillfälligt. Och de röda vinbären på topp hade varit en underbar räddning om det bara hade varit ett helt täcke av dem. Allt detta hade vi kunnat förlåta – om det bakom dimman av sackaros bara hade funnits en tillstymmelse av Baileys.

Men där Baileys-tårtan sviker oss ger passionstårtan en frisk tröst. Botten av brownie hade kunnat vara ett par millimeter tjockare, fast då kanske den inte hade haft samma elegans och finess. Nu smyger sig chokladbeskan på bakifrån och tar plats först när passionstonerna börjar klinga av. Det är en kul tårta att äta. Och god – liksom Sara Bernhard-biskvin. Den sistnämnda bjuder emellertid inte så mycket på växelverkan mellan smakerna, utan är mer solid med sin rika chokladtryffelfyllning som slår ut allt annat.

Efter den allt annat än lätta inledningen inser vi att hagalenheten har sitt pris. Bättre blir det inte av den bastanta Desirébullen, även om vi blir väldigt glada över den goda vaniljkrämen. Ännu gladare hade vi blivit om konditorn hade vågat lita på det magiska i en vaniljstång.

Det blev lite si och så med tantfaktorn. Den för syftet i särklass mest klockrena pjäsen blev till slut mördegskakan med mandelmassa. Den hade pondus som en hel rockklänning och visade med emfas var tantskåpet skulle stå. Men vi kom i alla fall undan utan närkontakt med vare sig koppkakor, makroner eller amerikanska småkakor stora som minipizzor. Sockerhalten blev ändå hög nog att skicka oss rakt ner i tredje kretsen av Dantes helvetestratt.

Vurm

Annonser

Skavankcharmig Bullerbylunch

Vurmat: Café Selma
Adress: Föreningsgatan 43 B, Malmö
Kontakt: 040-12 65 59, rostangamolla.se

Vissa saker har funnits sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone i sisådär 150 000 år. De blir så självklara och så införlivade i vårt medvetande att de upphör att finnas och till slut uppnår axiomstatus. Vi har Kalle Anka på julafton. Vi har den heterosexuella tvåsamheten. Vi har Café Selma, en pålitlig kaffe- och mackainstitution som har vägrat att ge vika för det senaste decenniets ängsligt skumpyntade baristamani. Det är inte förrän den inbyggda ordningen ruckas som det givna bryter av och träder fram, så att vi kan se att den inte längre finns kvar.

Kalle Anka och heteronormen tar vi i en annan text någon annan gång. För Café Selmas del stördes ordningen i september i år, när Röstånga Mölla tog över stafettpinnen. Och vilka är bättre lämpade att axla ett mångårigt, gediget smörgåshantverk än några som i över tjugo år har hållit brödfanan högt, genom egenodlat och stenmalet?

Brödkunnandet i kombination med en samling rejäla soppor och en väl tilltagen påläggsdisk, och vi är i mål. Allt det för 55 kronor per mun, och vi förstår att det är fullt till bristningsgränsen när vi trillar in på lunch. Måhända börjar den senaste tidens sopptrend kännas lite väl färdig, men å andra sidan finns det något förlösande hemtrevligt med soppa, som tillgodoser våra behov av allt vad Bullerbymys heter. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig mot något som har fått puttra i timmar och som landar i våra tallrikar med en pust av omsorg.

Dessvärre är vi sent ute och av fisk-, grönsaks- och gulaschsoppan är det bara den först- och sistnämnda kvar. Vi slevar upp, plockar på oss bröd och lägger upp ett mischmasch av pålägg på ett fat som vi tar med oss till vårt bord i rummet innanför rummet innanför rummet. Möblemanget är plottercharmigt och udda, och skulle utan svårigheter kunna inhysa ett helt distriktsårsmöte för Fältbiologerna.

Bland brödtillbehören finns det mycket gott, några frågetecken och ett par favoriter. Rakt in i våra marmeladhjärtan går den som smakar fikon. Det känns trist och ganska bisarrt att behöva glädjas över en fikonmarmelad som smakar fikon och inte bara som en odefinierbar, söt sörja. Men så är det, och den här vill vi ta med oss hem. En annan trevlig bekantskap är en röra som bjuder på lite syra, lite sötma, lite jäs och lite äppelmust. Vi har ingen aning om vad det är mer än gott.

Ett par av smörgåsplockspjäserna som skulle kunna vara hur bra som helst är jordnötspatén och en namnlös, brun röra som smakar aubergine. Den förra är inte lika mycket paté som den är torr och smulig. Men smaken, som skvallrar om färska jordnötter, är det inget fel på. När det kommer till aubergineröran har vi två invändningar: Färgen och bristen på sälta.

Men det är ändå i första hand sopporna som får oss på fall. Fisksoppan har en stadig curry i grunden. Vi vet inte om det är våra mentala smaklökar som spelar oss ett spratt eller om det verkligen är så att köket har varvat ner lite banan i soppan, men banansötman finns där och vi gillar det. Gulaschsoppan är, som sig bör, en mustig historia med köttiga hösttoner som på ett perfekt avpassat sätt ramar in hela hemma-hos-känslan.

I de 55 kronorna ingår även kaffe på maten. Tyvärr kommer vi fram till en tom kanna, och när vi påpekar det för personalen verkar de uppriktigt förvånade. De är påtagligt tagna av ruschen, och vi unnar dem gärna lite småskavanker tills de har gått in sig ordentligt i kläderna. Det är bra att ordningen störs. Det är nyttigt att bryta mönster. Och när resultatet blir som det här, är det dessutom riktigt gott.

Vurm