Vurmat: Hollandia
Adress: Södra Förstadsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 48 86, hollandia.se

Vi funderar över vad som besitter högst tantstatus, rom eller cognac. I tider då neotantismen sveper över landet som mediepandemisk influensastorm känns det viktigt att veta. Och i ambitionen att kröna helgen med en tvättäkta tantfika är det direkt avgörande. Vi vill hitta något som kan gå hand i hand med den där Napoleonbakelsen, något som ramar in det där gräddkantat tidlösa som vägrar låta sig ompaketeras till något annat. Och vad skulle vara ett bättre ställe att leta än på Hollandia, denna sockerstinna klenod med anor från förra sekelskiftet?

Det är lördagseftermiddag ett par helger före jul och endast ett sockersug av fjärde graden skulle kunna ta över våra hjärnor så pass att vi, mot bättre vetande och med förståndet som insats, kastar oss rakt in i julhandelshysterins epicentrum. Det är tjockt med människor i bylsiga jackor och pälsiga mössor, och hur vi än försöker är det omöjligt att klämma sig förbi utan att bjuda på något som närmast kan liknas vid en halvhjärtad hockeytackling. Till slut har vi kommit fram till glasdisken. Där blir vi först besvikna, sedan ändå lite hoppfulla, och till slut fullständigt hagalna.

Det där med bakelser inser vi mycket snart att vi får ge upp; på Hollandia är det tårtbitar som regerar. Tantfaktorn är noll, men tårtorna ser, i utbyte, löjligt goda ut. Passionsmoussetårtan är en given kandidat. Sedan velar vi mellan cappuccinotårtan och den som smakar Baileys. Vi blir varmt rekommenderade att ta den förra, men tycker att spritindränkt sockerkaka låter strået vassare.

Till de båda 45-kronorsbitarna lägger vi till en Desirébulle för 24, en mördegskaka med mandelmassa för lika mycket, och en Sarah Bernard för 27. Till det, en slät kopp kaffe med påtår för 35 kronor. Och så var det det där med rom eller cognac – inte som avec, utan som smaksättare till den varma chokladen. Vi vet inte vad som skulle ge oss högst tantpoäng, men just i dag är vi mer sugna på rommen, och slänger in 58 kronor för att få undersöka saken närmare.

Det visar sig vara ett lyckokast. Nu borgar visserligen Valrhona-chokladen för någon form av standard och substans. Å andra sidan har betydligt mer självklara saker kantrat förr, så det är dumt att ta ut något i förskott. Men den här gången talar innehållsdeklaration och mun samma språk. Rommen ger chokladen en råare karaktär och bistår med lite rörelse i rondören, och den krämiga konsistensen lyfter hela anrättningen den där sista biten som skiljer gott från gott.

Tyvärr råder inte samma konsensus mellan innehållsdeklaration och mun när det kommer till Baileys-tårtan. Den är vad man skulle kunna kalla för urdefinitionen av sockerchock, och skulle vi slå upp ordet i en sådan där elektrointeraktiv ordbok, skulle det förmodligen poppa upp en högupplöst, blinkande bild av vår tårtbit. Att varva den med kaffe ger viss sockerlättnad, men dessvärre inte mer än högst tillfälligt. Och de röda vinbären på topp hade varit en underbar räddning om det bara hade varit ett helt täcke av dem. Allt detta hade vi kunnat förlåta – om det bakom dimman av sackaros bara hade funnits en tillstymmelse av Baileys.

Men där Baileys-tårtan sviker oss ger passionstårtan en frisk tröst. Botten av brownie hade kunnat vara ett par millimeter tjockare, fast då kanske den inte hade haft samma elegans och finess. Nu smyger sig chokladbeskan på bakifrån och tar plats först när passionstonerna börjar klinga av. Det är en kul tårta att äta. Och god – liksom Sara Bernhard-biskvin. Den sistnämnda bjuder emellertid inte så mycket på växelverkan mellan smakerna, utan är mer solid med sin rika chokladtryffelfyllning som slår ut allt annat.

Efter den allt annat än lätta inledningen inser vi att hagalenheten har sitt pris. Bättre blir det inte av den bastanta Desirébullen, även om vi blir väldigt glada över den goda vaniljkrämen. Ännu gladare hade vi blivit om konditorn hade vågat lita på det magiska i en vaniljstång.

Det blev lite si och så med tantfaktorn. Den för syftet i särklass mest klockrena pjäsen blev till slut mördegskakan med mandelmassa. Den hade pondus som en hel rockklänning och visade med emfas var tantskåpet skulle stå. Men vi kom i alla fall undan utan närkontakt med vare sig koppkakor, makroner eller amerikanska småkakor stora som minipizzor. Sockerhalten blev ändå hög nog att skicka oss rakt ner i tredje kretsen av Dantes helvetestratt.

Vurm