Hela Malmös egen kvarterspärla

Vurmat: Systrar & bröder
Adress: Östra Rönneholmsvägen 26, Malmö
Kontakt: 040-97 34 70, systrarbroder.se

Få saker är så vanepräglade som alla dietisters egen lilla käpphäst. Vad som helst annars i matväg, som tilläts upprepas dag in, dag ut, med en bostadsbubblas förutsägbarhet, skulle avfärdas fortare än mäklarna hinner ropa ”sälj”. Och det är med ett monotont nötande, i paritet med en politikers inövade Duracell-mantra om skola, vård och omsorg, som dagens förmodat viktigaste mål befäster sin plats.

Frukosten i våra hjärtan: Macka, varm dryck, kall dryck, fil och flingor, och kanske ägg i någon form. Då och då kokas det lite stadig gröt, och känner vi oss lite crazy byter vi ut filen mot yoghurt. Men i ärlighetens namn vill vi nog inte bli serverade någon djupare analys av vår variationsförmåga, när det kommer till just den här biten av vår gastronomiska tillvaro. Inte undra på att det är knökat till brädden på brunchhaken om helgerna. Det är inte bara fettdepåer som skriker efter påfyllning dagen efter; det är även vårt undertryckta behov av nya mönster och större cirklar, som blommar ut när vi inte har ett jobb att hasta vidare till, eller en deadline att missa.

Den här söndagen bär det av mot Rönneholms egen kvarterspärla, Systrar & bröder. Det är ju något med släkten och oss svenskar. Genetiken finns där, och förväntningarna med den, men den sociala biten är sällan särskilt okomplicerad. Ändå – eller kanske just därför – blir vi alldeles till oss, och låter oss villigt charmas av krogar och caféer med den goda smaken att spela på det pseudointima i namn innehållande mormödrar, farbröder och lillasystrar. I sammanhanget torde ovanstående dubbla pluralformer borga för skyhög slinka-förbi-hemma-hos-myspys-faktor. En väl tilltagen frukostbuffé på det, och dagen är räddad.

Vi betalar, installerar oss och ställer oss i kö för första vändan vid buffébordet. Klockan är inte mer än en dryg halvtimme efter öppningsdags och det är fortfarande ganska glest med gäster. Trots det är det tämligen trångt framme vid det välfyllda bordet, och det är svårt att samsas fler än två, tre åt gången. Men med lite tålamod och välkoordinerad akrobatik lyckas vi fylla våra fat utan större missöden.

Den som är på span efter en amerikansk brunch med bacon, pannkakor, hash brown och extra allt göre sig icke besvär. Det här är frukost, inte brunch. Det är välfyllt och generöst, men utan minsta tillstymmelse till vulgärt överdåd. Det bästa av allt är nog det stora utbudet på bröd, som är både brett och bra. Här finns råg. Här finns vete. Här finns limpor. Här finns frallor. Svenskt. Danskt. Här finns allt. Och det är svårt att begränsa sig.

Till brödarsenalen finns det leverpastej och tre andra köttpålägg, en skinkhistoria, en korvhistoria och något slags medvurst. Osten är sådan där färdigskivad som sitter så tätt ihop, att alla försök att få loss en skiva slutar i en smärre ostmassaker. Lättare går det med sillen. Vi räknar den till tre i antalet sorter. Vilka är vi inte helt säkra på, och som vanligt vore det inte dumt med små brickor som kunde underlätta identifieringsarbetet. Då hade vi kanske sluppit ertappa en av gästerna med att stå med nosen tre centimeter från det som ska bli vår frukost.

Men sillen är, med eller utan id-bricka, överlag god, i synnerhet den som ligger i mild senapsås. Och äggen som vi plockar till den likaså. Lite synd dock att de är iskalla. Det är inte direkt till någon fördel för den redan fem grader för låga inomhustemperaturen. Men vi håller oss varma med kaffe, en aning på den syrliga sidan, och te, i egenfyllda påsar. Och när inte det hjälper kör vi skytteltrafik mellan bordet och buffén, bara för att få röra på oss.

Det finns gott om kul initiativ. Fatet med uppskuret fikabröd i munsbitsstorlek är ett av dem. Cafésmulor till filen och yoghurten är ett annat. Smulorna från saffransskorporna är lättast att identifiera. Utöver det lyckas vi bara ringa in något som smakar muffin. Resten av smulblandningen är mer anonym. Det är även det färg- och smaklösa lättmargarinet vars existens vi inte förstår bland allt det goda brödet. Tillsammans med de halvdiskade skedarna i bestickstället sållas det in som ett av få minus denna vintermorgon.

Vid halv elva rasslar det till, och serveringsdelen fylls på bara några minuter. Det är ett slående homogent klientel, och Gina Tricot är säkert nöjd. Det är vi också, inte så mycket över urban chic-uniformen som över den stadiga frukosten. Macka, varm dryck, kall dryck, fil och smulor, och kokt ägg, precis som det ska vara – bara lite bättre. Lite större. Och lite längre. För 85 kronor per mun och en och annan tillfilad skönhetsfläck, skulle Systrar & bröder kunna bli hela Malmös egen kvarterspärla.

Vurm

Annonser

Sockerfest och fettchock

Vi har googlat. Vi har bingat. Vi har till och med altavistat. (Jodå, denna avsomnade relik från 24K-modemens storhetstid lever än.) Vilken sökmotor vi än väljer för att läsa in oss på semlor, får vi lära oss att kärt barn har många namn, följt av en massa vilseledande information om Sveriges bagare & konditorers egen lilla fett- och sockerbomb. Och genast känns det som om tiden har sprungit ifrån internet.

För ingen pratar längre om huruvida det heter semla eller fastlagsbulle, eller huruvida hetväggen är värdig att sorteras in som en variant med mjölk. I dag vill vi i stället veta om vi ska köpa med oss en wienersemla, en lemon curd-semla, tiramisusemla, en liten semmelkrans, eller en hel semmeltårta, en banansemla, vaniljsemla, chokladsemla, en dubbel semla med extra allt, eller bara en vanlig, dödlig en – med florsocker, utan florsocker, extra florsocker eller med mandelspån.

Och det där med att det är små bakverk som vi trycker i oss från fettisdagen fram till påsk, kan inte vara annat än vilseledande ens om vi är riktigt, riktigt generösa vad gäller att tänja på sanningen. För inte sedan Netscape kändes nytt och fräscht har väl glasdiskarna i landets konditorier varit semmelfria mer än nio månader om året? Filosofin har snarare varit ”ut med lussebullarna, in med semlorna”, och på senare år har det till och med gjorts djärva försök att korsbefrukta julen och fastan med något så okristligt som saffranssemlor. Och vips har sekulariseringen förärats ett alldeles eget bakverk.

Nå, sekularisering eller ej, något som består av socker, fett, mer fett och så lite socker till, kan inte vara av ondo. Och ska vi nu driva oss till självspäkelse på gymmet tre gånger i veckan, kan vi åtminstone skaffa oss en god anledning till det. Frågan är bara var i krokarna vi hittar den godaste anledningen.

 | | |

Vurmat: Ambrosia
Adress: Gustav Adolfs torg 8 A, Malmö
Kontakt: 040-12 31 61, ambrosia.se
Pris: 20 kronor Vikt: 124 gram SPK*: 6,2

Med hela fem konditorier utspridda i stan, och över 30 år i branschen, tycker vi att det här med semlor borde vara något som man behärskade. Men vi tittar på våra stackars semlor och vi är bekymrade. Visst, allt finns där, bulle, mandelmassa, grädde, lock och socker. Men vi hade gärna sett att man anammat integrationstanken en gnutta. Att fösa samman olika ingredienser kan vem som helst göra. Vi vill ha ett bakverk. Dessutom är grädden för hårt vispad, och kardemumman i bullen för anonym. Enda trösten är den goda tonen av bittermandel i mandelmassan. Det är en dyrköpt tröst.

En dyrköpt tröst

| | |

Vurmat: Café Kungsgatan
Adress: Kungsgatan 2, Malmö
Kontakt: 040-12 12 14, kungsg.se
Pris: 25 kronor Vikt: 139 gram SPK: 5,6

Detta kan vara första gången som semlor får oss att skratta. Och nej, vi skrattar inte med dem. Vi skrattar åt dem. Men så ser de också ut som trötta hamburgare efter en lång dag på jobbet. Locket är frasigt, det ska vi ge dem. Och all heder till personalen som väntar ända fram till veckan före fettisdagen innan de låter gästerna frossa loss. Men det räcker inte med goda intentioner, inte ens när de kommer under ett frasigt lock.

Grädden smakar extremt sött och otroligt gammalt. Den är dessutom blöt och tung, och i allvarligt behov av luft. Den kardemummafattiga bullen ser inte bara ut som en hamburgare; förutom det frasiga locket har den även konsistensen som en, och efter tre tuggor känns hela semmelupplevelsen som en mycket fast smoothie. Vi vill inte bara ha tillbaka våra pengar. Vi kräver även vår fettranson åter.

Som en mycket fast smoothie

| | |

Vurmat: Gateau
Adress: Rådmansgatan 13, Malmö
Kontakt: 040-666 99 03, gateau.se
Pris: 30 kronor Vikt: 144 gram SPK: 4,8

Redan vid en första anblick blir vi löjligt glada och jobbigt förväntansfulla. Lagret med mandelmassa som slickar kanten av bullen låter oss ana att det är något rejält på gång. Locket är generöst pudrat, och under det gömmer sig en högst okonstlad grädde, som smakar … ja, grädde – runt, krämigt, rakt. Att det ska ge upphov till positiva anmärkningar kanske säger mer om konkurrenterna och dagens gräddkultur än något annat, men gott är det.

När vi kommer ner till mandelmassan dör vi en gnutta. Den är tjock och grynig, och lever upp till allt som den vid första anblicken utgav sig för att vara. Och ännu bättre blir den när den ställs mot den diskreta sältan i bullen. Det här är ett gediget semmelverk, och var vi glada när vi först såg den, vill vi brista ut i stämsång när vi har tuggat i oss hela härligheten. ”30 för de stora och 20 för de små. Skynda på! Skynda på! För nu ska semmeltåget gå.”

I en helt egen liga

| | |

Vurmat: Konditori Amarant
Adress: Östra Förstadsgatan 31, Malmö
Kontakt: 040-93 14 10, amarantkonditori.se
Pris: 25 kronor Vikt: 178 gram SPK*: 7,1

År efter år har Amarants semlor utmärkt sig genom att vara lite större, lite sötare och lite fetare. Vissa år har det funkat. Andra gånger har det bara känts som lite för mycket av allt, nästan som hela semmelsäsongen i en enda bulle. Även i år är man frikostig med den sötade grädden, som dessvärre är på gränsen till för hårdvispad.

Lika frikostigt är det med kardemumman, som tappert räddar den bitvis blottlagda bullen. För den sötmakänsliga kan det vara kaka på kaka med både sötad grädde och en välsockrad mandelmassa. Och för den fettskygga kan det nära fem centimeter tjocka gräddlagret räcka för en hel veckoranson. Men är det socker och fett som man är ute efter, har man kommit helt rätt.

Socker och fett

| | |

Vurmat: Konditori Hollandia
Adress: Södra Förstadsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 48 86, hollandia.se
Pris: 25 kronor Vikt: 129 gram SPK: 5,2

På Hollandia väljer vi inte mellan stor och liten, här ligger valet i stället mellan sockerpudrat eller mandelbestrött lock. Vi ber om två exemplar av den förra sorten – och får ett par fula, knöliga skapelser. De har sin charm, det går inte att förneka, men fina är de inte. Och att lämna en hel centimeter bullkant utan vare sig grädde eller mandelmassa torde vara ett amatörfel som man växer ifrån efter en halv semmelsäsong. Men grädden – där den finns – är i alla fall god, med en subtil sötma och skön konsistens.

Tyvärr är botten mer bröd än bulle. Det är gott bröd, men dock bröd. Och mandelmassan är varken mer eller mindre än just det. Vi önskar att mer omsorg hade lagts ner på just den här delen, så att vi hade sluppit känslan av kompakt mandelmassa direkt från plastkorven. Det är synd, för Hollandia kan om Hollandia vill. Det här smakar bara som en blandning av tvång, grupptryck och längtan efter lite semmelklirr i kassan.

Som en blandning av tvång, grupptryck och längtan efter lite semmelklirr i kassan

| | |

Vurmat: Konditori Katarina
Adress: Stora Nygatan 29, Malmö
Kontakt: 040-17 01 20, konditorikatarina.se
Pris: 23 kronor Vikt: 111 gram SPK: 4,8

Vår spontana reaktion är att vi inte vet om det är ok att häckla en semla så pass mycket för dess yttre som vi är på väg att göra, men en sorglig uppsyn är det. Bättre blir det inte när vi börjar gräva i grädden, som är så hård att den låter. Möjligen hade vi kunnat ha överseende med det om grädden bara inte var så endimensionell och tråkig. Desto mer studsar det runt i mandelmassan, åtminstone av sockermolekyler. Ett plus i kanten får den dock för den trevligt gryniga strukturen. Tyvärr väger det inte upp för den svampiga bullen. Det gör inte heller den goda sältan och den generösa kardemumman som har letat sig in i det svampiga.

Du skall icke häckla?

| | |

Vurmat: Mormors bageri
Adress: Knut den stores torg 1, Lund
Kontakt: 046-32 87 87, mormors.se
Pris: 20 kronor Vikt: 146 gram SPK: 7,3

Det här är blekt. Det här är jag-har-inte-sett-solen-sedan-midsommar-blekt. Konsistensmässigt drar bullen lite åt frallhållet. Å andra sidan vet alla som har testat bulle med bulle att fralla och socker kan vara svårslaget. Fast i det här fallet är det helt andra ord som seglar upp i vårt anteckningsblock. ”Oinspirerat” är ett av dem, och då hjälper inte ens de groteska mängderna grädde under locket.

Vi letar plus och tycker att det väl tilltagna locket är värt ett omnämnande. Det värmer även våra semmelhjärtan att se de täta kardemummaprickarna. Synd bara att de inte står i relation till hur det smakar. Vi letar plus, men fastnar hela tiden i irritationsmoment. Som att lagret med mandelmassa är en knapp millimeter från att semantiskt kunna passera som hinna. Men det kanske är högst medvetet och med god omtanke för gästerna, med tanke på att geggan är så söt att hela Diabetesförbundet skulle slås ut bara genom att lukta lite på den. Nej, vi vill, men vi vill inte.

Svårslaget oinspirerat

| | |

Vurmat: Patisserie David
Adress: Östergatan 7 B, Malmö
Kontakt: 040-630 80 80, patisseriedavid.se
Pris: 26 kronor Vikt: 102 gram SPK: 3,9

Vi har aldrig förstått det där med trekantiga, små lock. Man tar liksom tag i det och vet inte riktigt vad man förväntas göra med det. Det känns inte helt naturligt att använda det som sked eller skopa. Och till vadå? Att häva i sig grädde med grädde? Man vill ju ha grädde med lock. Men trekantiga, små lock försvinner ju i ett nafs. Och där sitter man med resten av semlan och är locklös.

Men fin är den, den lilla locklösa semlan. Grädden må vara en aning söt, men konsistensen förlåter allt. Det är den enda pjäsen i testet som bjuder på precis så lös grädde som vi vill ha. Nej, den ska inte rinna, men vi ska helst inte kunna göra fettskulpturer av den heller. Sältan i bullen gillar vi, men det blir tumme ner för att vi bokstavligen får gräva efter mandelmassan. Det visar sig att den är koncentrerad till mitten. Där är den desto mer, och därtill härligt bittermandlig.

Det här är en nästan väldigt god semla, med vissa arkitektoniska problem. Mycket är bra och får man en tugga med alla delar blir det ännu bättre, men det måste hända mer än tre gånger på en hel semla.

Nästan väldigt goda semlor, med vissa arkitektoniska problem

| | |

Vurmat: Systrar & bröder
Adress: Östra Rönneholmsvägen 26, Malmö
Kontakt: 040-97 34 70, systrarbroder.se
Pris: 20 kronor Vikt: 130 gram SPK: 6,5

Smått verkar vara det nya stora bland landets konditorer, och under årets första en och en halv månad har vi redan hunnit stoppa i oss små biskvier, små dammsugare och små semlor. Det är hälften så onyttigt, men nästan lika dyrt – straffskatten på socker (och fett) är redan här. På Systrar & bröder kan man få en liten semla för 15 kronor. Vi lägger till en femma och maxar semmelorgien.

Här byggs det på höjden. Det blir fint att se på, men försvårar den där välmåttade tuggan med lite av varje. I stället kommer vi på oss själva med att sitta och demontera hela bygget för att det inte ska bli semmelmos av det. Grädden är sötad, men inte besvärande mycket. Då utgör bullen ett betydligt större irritationsmoment. Smakmässigt är den helt ok, men vi föredrar att inte göra permanenta inbuktningar på den, vid minsta fysiska kontakt. Och efteråt är vi inte helt säkra på hur vi vill sammanfatta det hela. Vi trevar runt en stund, och tror att vi landar i ganska goda semlor, men inte kul i längden.

På höjden, men inte i längden

| | |

Vurmat: Vendel Organic Bakery
Adress: Föreningsgatan 30, Malmö
Kontakt: 040-97 72 20, vendelrestauranger.se
Pris: 32 kronor Vikt: 149 gram SPK: 4,7

De här semlorna är fina, mycket fina, att se på – och dessutom föredömligt gjorda på ekologiska råvaror. Florsockret på locket ligger jämnt och tätt, och tillsammans med den fina färgen på bullen ger det ett rustikt intryck som får oss på fall. Så hade vi nu tänkt gå därifrån med varsin liten semla för 25 kronor locket, skulle vi inte ha kunnat stå emot särskilt länge.

Och det är inte bara utseendet som tilltalar. Dessvärre följer ett nesligt ”men” för varje plus. Grädden är prickig av vanilj, vilket ger en behaglig rondör utan att det blir sockersliskigt, men som på så många andra ställen är den aningen för hård. Det stora locket är något sympatiskt som fler borde ta efter, men kanske någon millimeter för tjockt där det är som mest. Det är trevligt att bullen inte viker sig i en semielastisk svampkollaps, men överslaget mot en småkompakt och halvstum brödvägg är inte nödvändigtvis vad man vill eftersträva. Och mandelmassan, med hackad mandel i, är en av årets bästa, men det är synd att vi först måste tugga oss igenom halva bygget innan vi får vår belöning. Det är bra, mycket bra, men …

En himla massa plus, men …

| | |

Tio semlor senare har vi uppnått en helt ny dimension av semmelkoma. Men fettblindhet och sockerpsykos till trots skulle vi utan att blinka, på beställning, kunna trycka i oss kanske fem till från Gateau, någon från Vendel och ett par från Patisserie David. De senare var, som sagt, nästan väldigt bra, i synnerhet grädden. De har bara ett och annat att finputsa. Dem från Gateau vill vi glufsa i oss det här semmelåret, och nästa, och nästa igen. Skynda på! Skynda på! För snart har semmelåret gått.

Vurm

*Som ren kuriosa och service för alla som går igång på kvantitet har vi räknat ut varje semlas SPK-värde (gram semla per krona). Vi vet inte riktigt vad vi ska göra av den informationen, men ibland räcker det med att det är kul att ta fram dem.

En välmarinerad kycklingfot rör inget hjärta

Vurmat: China Garden
Adress: Möllevångstorget 5, Malmö
Kontakt: 040-883 00

En dumpling är en dumpling är bara början till ett helt litet gastroversum. Dessa välfyllda knyten är en del av den över hundraåriga dim sum-traditionen med rötter i det kantonesiska köket. Dim sum, en engelsk transkribering av det som på kantonesiska betyder att röra vid hjärtat, anses ha sitt ursprung i tehusens servering av tilltugg vid teprovningarna. Vi är inte helt säkra på vad det där med hjärtat har att göra med maten. Då är företeelsen yum cha, som dim summandet är en del av, betydligt lättare att förstå. Det betyder ordagrant att dricka te, vilket är just det man gör till de små munsbitarna.

I många storstäder utanför landets gränser finns tradition, kunskap och, inte minst, underlag, för att en stående dim sum-repertoar med såväl bredd som kvalitet ska vara möjlig. Där rullas ångande färska dumplingar i bambutråg ut efterhand som de blir färdiga för servering. Skjutande på en välfylld vagn går personalen runt och ropar ut vad de har att fresta med för stunden, och det är bara till att vinka till sig det man vill ha och få det uppskrivet på notan. I rikets tredje största stad är det lite torftigare med utbudet; här är vi hänvisade till China Garden, som kör en återhållen variant av konceptet på helger fram till någon gång på eftermiddagen.

Med den livliga lördagshandeln på torget från första parkett är det en lätt surrealistisk-voyeuristisk känsla som letar sig fram och greppar tag. Det som skiljer oss från dem är inte mer än en skiva glas och ett stycke asfalt. Ändå kunde stojet och rörelsen några meter bort inte kännas mer avlägset, och glasrutan förvandlas i ett nafs till ett filter, fullkomligt ogenomträngligt för allt som inte andas syntet, etnokitsch och 80-tal. Vi har varit med om väntrum på Folktandvården som är mindre sterila.

Nåväl, vi ska inte döma hunden efter håren, eller – för den skull – den kinesiska draken efter granitimitationen. Att personalen springer runt och maniskt sprejar de avdukade borden med ett Mr. Muscle-liknande medel bättrar förvisso inte på utgångsläget för vårt fortsatta tyckande. Att de står två meter från oss och halsar cola direkt ur flaskan genererar inte direkt några plus i protokollet. Det gör inte heller toanyckeln som hänger på framsidan av bardisken. Men vi försöker i alla fall hålla modet uppe vad beträffar maten.

Menyerna har fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi var här senast. Då, skrynkliga och fläckiga med hög sunkfaktor. Nu, nyplastade med hård, alkosponsrad pärm. Tillsammans med menyerna får vi även en krysslista, där det är tänkt att vi själva ska skriva in vår beställning. Att vi inte är helt säkra på vilken ruta som motsvarar vilken rätt, än mindre behärskar det kinesiska språket så att vi kan tyda krysslistan, verkar inte bekymra personalen nämnvärt. Och lika briljant som vår kinesiska är, lika strålande verkar personalens tekunskaper vara. Ok, så vi har inte gått in genom dörrarna till ett tehus. Det är vi fullt medvetna om. Men på nivå med ”ett jasminte och två andra, svarta, beskare” tycker vi i alla fall inte att teribban behöver ligga. Vi beställer en kanna jasminte och en kanna annat, svart, beskare. Det senare är lite halmigt och drar åt oolong-hållet.

Först ut är räkdumplingarna. Tyvärr håller inte deg och fyllning ihop särskilt väl, med följden att vi får äta dem var för sig. Å andra sidan är räkfyllningen riktigt knaprig och gör sig bra som solotugg. Därefter dyker vi ner på våra stekta wor tip, för somliga mer kända som potsticker. Dessa köttfyllda knyten tillagas i två steg, och ångas en stund innan de åker ner i pannan för att få lite färg och stekyta. De som vi serveras hade definitivt mått bra av en lite längre stund i pannan. Att de är härligt flottiga får väga upp för den lite för generösa saltningen.

Lika mysfeta är rullarna på rismjöl, vilka säljs under namnet rispannkakor. De är fyllda med char siu-sött fläsk, som tillsammans med den småsöta sojan skapar ett påtagligt djup. Den enda invändningen som koriandermissbrukarna i oss har är att det är för lite av det färska örthacket på topp. Dock har vi större överseende med det än med att vi får in de ångkokta lotusbullarna så här tidigt i sittningen. Lotusfyllningen är len som en Lambi-reklam, och vi sväljer att bullarna är stämplade med något så ocharmigt som ”Guan Poh dim Sum PTE LTD”, men det hade varit uppskattat att låta efterrättsbetonade delar av beställningen komma in mot slutet i stället för att gå enligt principen att först ut ur ångkokaren får serveras.

I dipparsenalen hittar vi en chiliolja som är härligt stickig, men som lider av akut vitlöksbrist. Bredvid den, en högst ordinär soja som vi varken kan säga bu eller bä om. Bredvid den, en sriracha som skriker efter mer syra och mindre – det vill säga inget alls – av något som vi ringar in som tomatsötma. Som vanligt i de här sammanhangen saknar vi chinkiang-vinäger och ber om det. Ut kommer en flaska röd risvinäger som vi inte kan beskriva som något annat än godisrosa och kvalmig. Vi vet inte vad som är i den mer än E-ämnen, men en prislapp mitt på flaskan skvallrar i alla fall om att den har kostat 11 dollar en gång i tiden.

I nästa laddning från köket får vi ut ångkokta köttdumplingar, friterad taro och kycklingfötter, eller fenixklor som de också kallas. I det kinesiska köket handlar det där med tryne till svans inte om trendkänslighet, det är ett gastroekonomiskt arv. Kycklingfötterna är härligt marinadsöta och mjälla på gränsen till att falla isär när man klämmer tag i dem med pinnarna. Den friterade taron bjuder på god sötma som samsas med köttet om våra smaklökar. Den är en aning fettdrypande, och hade med fördel kunnat mellanlanda på lite hushållspapper, men sammantaget funkar det. Till slut har vi köttdumplingarna. Dem låter vi bli att kommentera. Det är onödigt att raljera.

Yum cha-konceptet är trevligt och dim sum-traditionen är väl värd att introducera på bred front, nu när både tapas och meze har haft sina segertåg i småtuggsklassen, och med de senaste årens dumplingvurm kanske det slutliga genomslaget ligger runt hörnet. Men frågan är om alla ångande dumplingar och väloljade rispannkakor i hela världen är skäl nog för en helgsittning på China Garden, ens för blygsamma 256 kronor. Vi fingrar lite på vår nedsojade plastservis och låter saken bero.

Vurm