Författararkiv: Vurm

Det gastronomiska folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Vurmat: B.A.R naturlig krog & vinbar
Adress: Erik Dahlbergsgatan 3, Malmö
Kontakt: 040-17 01 75, barmalmo.se

Det sägs att det bästa sättet att lyckas är att lyckas. Ett litet fall framåt sätter bollen i rullning, skapar ett flöde, startar en trend. Rätt vad det är har man ett helt pärlband av stora och små viktorior, och världen stämmer in i Twitter-floden av hyllningar. Men det finns också gott om exempel på det motsatta, hur en höjdpunkt i karriären blir just punkt. För hur toppar man ett Nobelpris i litteratur? Var hittar man drivkraften när man har jobbat med de största och bästa? Eller som en och annan statschef skulle uttrycka det: Hur vänder man blad?

För trojkan bakom B.A.R blev svaret ” Malmö” och ”gourmet för folket”. Efter meriterande utsvävningar på Noma och Nimb vill trion skapa inramade matupplevelser i det lätt insomnade gastronexus som Davidshall har kommit att bli. Fundamentet är bra råvaror kryddade med såväl tid som tanke, och den genomgående ekolinjen är både ambitiös och trovärdig. Det är inte att säga lite i tider då varenda krögare med lite självaktning slänger sig med närproducerat och säsongsanpassat. Då krävs det en stor dos hjärta för att kunna förmedla det på ett sätt som känns genuint, och inte bara marknadsanpassat.

Efter en första genomgång av menyn vill vi ha allt. Möjligen skulle det bli lite mycket, så vi nöjer oss med kökets handplockade fyrarätters för 350 kronor. Till det, en egenkomponerad triol toppad med en 270-kronorsflaska Taburni Domus, ett synnerligen saftigt vin som i längden bjuder på en aning för mycket skarp syra. Desto mer tilltalande syra hittar vi i brödet, som har små gömmor med härligt bränd lime. En skön detalj som skakar om smaklökarna utan att det för den delen känns utspökat.

Över huvud taget är det många välriktade detaljer, som i slutänden skiljer matupplevelse från matupplevelse. Det vispade smöret som ställs fram på ett stycke kyld sten, till exempel. (Smöret som för övrigt är lite väl befriat från smörkaraktär efter lite för mycket samkväm med crème fraîche och anispulver.) Eller de tömda märgpiporna som servettringar. Det känns aldrig sökt; det blir aldrig konstlat, utan bara det där lilla extra som får oss att dra på smilbanden.

Först in, 90 kronors ankkorv med potatisskum, enbär och levermousse. I dess sällskap, en bit lätt syltad torsk med bränd och picklad gurka, baconkräm och dillvinägrett. Potatisskummet är bra. Levermoussen är bättre. Men mot den härligt koncentrerade ankkorven bleknar de. Vi får något drömskt i blicken och fantiserar om att någon namnkunnig dietist snart ska lansera ankkorvsdieten. Inte heller torsken behöver skämmas. Den har en härligt köttig konsistens som får våra tungor att slå frivolter av lycka. I längden blir den dock lite väl salt, och vi är glada att vi har gurkan att räta upp det med. Sedan kan vi inte låta bli att sörja dillvinägretten med purjoaska, som reduceras till mest pynt eftersom vi har märkbara problem med att få upp det.

Förutom torsken har köket valt ut en tartar på skrapad ko tillsammans med schalottenlök och körvelpuré, toppad med torkad Karl-Johan i pulverform. Det är en hel liten uppvisning i sig, som ger kickar av smått epifaniska mått när den tyglade syran följer de milda löknoterna. Vi vill inte riktigt att det ska ta slut, och det är bara det sista unset av värdighet som hindrar oss från att slicka tallriken. Tycka vad man vill om köttindustrin, men den här kon dog inte förgäves.

Musiken, som vägrar låta sig förpassas till bakgrunden, andas samma lekfullhet som maten. Högt och lågt blandas djärvt och bildar en självklar fond för föreställningen. Ingen detalj är för obetydlig för att lämnas åt slumpen. Som huvudnummer har köket valt den grillade grisnacken. Till det lägger vi en brässerad lammsida, ackompanjerad av en bit tunga, som är betydligt lammigare än sidan. De starkast lysande stjärnorna på lammfatet är emellertid små kluttar av rökt märg. Bara det är värt de 195 kronorna.

Och så grisen. Grisen, den grisen. Köket ska ha en eloge för att ställa en undanträngd styckningsdetalj i centrum. Att sedan vårda den i 65 grader under en halv dag, för att avslutningsvis slänga den på grillen är värt minst två stående ovationer. För smaken gör det under. Lägg därtill rotselleri på tre olika sätt samt grillade päronskivor som bryter av med sötma och syra, och vi är beredda att sälja åtminstone en njure var för att få äta grisnacke i morgon med. Och i övermorgon. Och dagen efter det.

Det är aldrig de stora rörelserna, utan en lätt glidning i ton här, en enkel skiftning i smak där, subtila förskjutningar i konsistens och oväntade självklarheter i komposition. Som rödbetssorbeten för 80 kronor, kantad av mjölkchoklad, finsmulad kaka och fryst äpple. Det är så mycket roligt att smaka på att vi inte vet var vi ska börja. Till slut dyker vi bara rakt i, låter rödbetan stöka runt och vrida ut och in på alla sorbetkonventioner vi någonsin hade, och konstatera att vi aldrig mer vill äta rödbetor utan choklad.

En annan form av utmaning bjöd kockens val av dessert på, åtminstone om man har svårt för det där med citrontimjan, åtminstone om man har svårt för anabolablåbär som är mer bär än blå. Har man ingenting emot det är blåbärsganachen med citrontimjan, hasselnötter och vispad, söt mjölk ett givet val.

Det enda som lägger sordin på vårt lyriska tillstånd är – och det är synd på en lyckad kväll – serviceavgiften på 10 kronor för kranvattnet. Ja, vi har sagt det förr. Och ja, vi kommer att fortsätta nöta in det. Det handlar inte om dumsnålhet. 10 kronor är en ickekostnad. Just därför känns det onödigt att dra den profitväxeln på något så gratis som kranvatten. Baka hellre in den kostnaden i maten, vi hade gladeligen betalat både 10 och 50 kronor mer för grisen.

Men det åsido har Besnik Gashi, Anders Martinsson och Robert Jakobsson lyckats med det som de företagit sig. Det är gourmet. Det är kvalitet. Det är Norden med en släng av kontinenten. Eko. Helhet. Rubbet. Allt till priser som tillåter fler än ett återbesök. Och åter kommer vi gärna, igen och igen och igen. Det här är mat när det är som roligast.

Vurm

När gott är gott nog

Publicerad den av
1

Vurmat: La Bonne Vie
Adress: Davidshallstorg 7, Malmö
Kontakt: 040-23 35 80, labonnevie.se

Att spela på igenkänningsfaktorn är en tacksam uppgift. Publiken känner sig hemma. Det finns en trygghet. Och man skapar en inkluderande gemenskap. Men att förlita sig till det bekanta kan också vara det svåraste man kan ge sig på. Alla vet hur det ska vara, och utrymmet för snedsteg, feltolkningar och kreativa utsvävningar är snävt, i synnerhet om man betänker att just igenkänningsunderhållning inte sällan lockar de trygghetstörstande traditionsförkämparna.

Och traditioner finns gott om i det franska köket, nästan lika många som det finns cementerade sanningar om hur det måste göras, vad som hör ihop, och vad det absolut inte får bli. Lägg därtill moule frites-ångande utfästelser om familjaritet och kvarterskrogskänsla, och man förstår att trion bakom La Bonne Vie knappast har valt att göra det lätt för sig.

Och jo då, känslan har de i alla fall ringat in på millimetern. Det är trångt och jävligt – som sig bör. Här finns det lätt kantstötta, det rustika. Borden är täckta med stort- och smårutigt, och lite småvaxigt. Raffinerat! Ljudridån med sövande sorl och lagom mycket skrammel ger den perfekta inramningen. Men när laguiole-knivarna gör entré blir det nästan lite för bra.

 

Så maten då? Jo men visst, efter de två prologerna blir vi ivriga efter mer. Oxsvansen för 88 kronor är mör så det förslår, och håller inte efter på sältan. Möjligen hade vi klarat oss lika bra utan det distinkta vitvinsbettet. Å andra sidan är det befriande att allt inte måste harmonieras sönder och slätt, en filosofi som verkar gå igen även i löjrommen för några tior mer. Där är det surgrädden som röjer runt i munnen en stund innan den slår sig till ro i de velara kvarteren och släpper fram det härligt järniga i rommen.

I det ena glaset, laxrosa Fournier Sancerre Rosé, en ung och frisk historia med diskreta toner av bär och örter. I det andra, en pepprig, men ändå mjuk och följsam Château du Donjon, som gör sig utmärkt till den kraftiga oxsvansen – betydligt bättre än rosén till löjrommen. Men så var rosén också specialbeställd till sejryggen, en synnerligen mesig första fiol till och med för att vara sej. Att preppa den med champagne var säkert hur bra som helst på idéstadiet. På tallriken blir entouraget, av bland annat palsternacka, några grader för dominant för att det fisksubtila ska få plats. Den enda trösten är att rosén äntligen hittar hem.

Kvällens andra varmrätt, även den i 180-kronorsklassen, presenterar sig i ledning av ett stycke ankkorv. Den slår lite mot den lösa sidan, men smakmässigt vet den vad den vill. I sällskap, choucroute – surkål med fransk brytning – och en bit gris. Enbärskrosset skänker välbehövligt djup till kålen, något som även den honungssöta grisen drar nytta av.

Avslutningsvis kan vi inte låta bli de båda beprövade gastronomiska lackmuspapperen citronglass och crème brûlée, den förra för dryga 80 kronor, och den senare för ett par tior mindre. Glassen står och väger på gränsen till det vulgära, men räddas av fräschören i de ackompanjerande bären. Motsvarande behov av undsättning återfinns inte hos brûléen. Den är briljant i all sin minimalistiska enkelhet. Med ett millimetertjockt gräddlager och ungefär lika mycket socker på topp önskar vi att köket hade visat samma skaparglädje i de övriga numren. Allt det andra var gott. Det här var en kittling för samtliga sinnen.

Å andra sidan kanske inte kittlingar för samtliga sinnen är högsta prio, med tanke på de uttalade ambitionerna. Å andra sidan kanske det räcker hur långt som helst att servisen med ett varmt leende och exemplarisk servicekänsla tar igen det som de saknar i korttidsminne. Vi tycker det. Och vi tycker att La Bonne Vie är helt ok, mer än så ska det inte vara på en fransk kvarterskrog.

Vurm

Guldet blev till sand

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Occo
Adress: Drottningtorget 6, Malmö
Kontakt: 040-22 07 17

En del saker kan man bara inte värja sig mot. En del saker måste bara prövas. Man ser den stora, blinkande varningsskylten, och det är som om man inte kan låta bli att dras till den. De förmanande rösterna som formligen rungar genom huvudet förvrängs till en talkör av sirener. Och som en tvångsneurotiker knövlar vi ihop aluminiumfolien till en boll, stoppar den i munnen och tuggar tills Sensodyne-reklamen fullkomligt briserar i våra huvuden.

Lite så är det när vi går förbi Occo första gången. Vi vet inte om det är det överdådiga som suger tag eller om det är Elias Karroum, Joseph Shirazi, Bengt Hansson och Meysam Javan i en och samma mening, som får oss att svälja såväl kitsch som guld med hull och hår. Oavsett vilket konstaterar vi att det är en namnkunnig kvartett med en samlad branschvana som knappast behöver skämmas för sig. Att de därtill har valt både formgivare och inredningsdetaljer med största omsorg tycker vi är lovande, även om allt det pråliga blir för mycket redan efter de första fem minuterna.

Lokalen går i guld och sand. Och mer guld. Och så lite till. Allt från de små, inramande attiraljerna till hela mässinglampor i form av palmer. Att de senare har Beverly Hills Regent Hotel som avsändare gör dem faktiskt inte ett dugg mindre vulgära. Den enda sonande omständigheten är att allt är högst medvetet och inget lämnat åt slumpen. Vi hoppas att denna minutiösa omsorg återspeglas i maten, i synnerhet med tanke på våra tidigare libanesiska erfarenheter, som säger oss att gränsen mellan utsökt och bara sökt är hårfin.

Vi beställer två meze-menyer à 290 kronor, en med döda djur, en utan. För ytterligare 100 kronor hade vi fått grillvarianten, men vi lägger i stället den hundringen till en flaska libanesisk Musar Jeune. För 395 kronor får vi så mycket syra vi vill, och därtill en kryddighet med bland annat framträdande toner av kryddnejlika.

Efter vinet, kvällens första besvikelse. Så en köttmeny behöver inte betyda kött med kött och mer kött. Två olika menyer implicerar dock något mer inspirerat än en och en halv meny, där inte fler än fyra av de femton rätterna i skiljer sig. Som plåster på såren – eller åtminstone kronblad på smaklökarna – serveras vi, i väntan på den stora laddningen, ardishoki, kronärtskocka i citron- och vitlöksmarinad. Dessvärre går kronärtskockans subtila smak helt förlorad i den obalanserade marinaden, som utöver det utlovade bjuder på en tydlig bismak av såväl tomat som en kantig beska från något som skriker paprikapulver. Det dröjer inte många tuggor innan kronärtskockan förvandlas från njutning till ett fingervänligt tidsfördriv.

Efter en stunds fingrande ställs så hela härligheten fram och får knappt plats på bordet. Med det, kvällens första riktiga magplask: såserna. Såserna är mezens själ. Det är i dem allt det andra ska hämta kraft. Det är mot dem som allt det andra ska ställas i kontrast för att hitta en egen röst i det mångstämmiga. Då räcker det inte att de kommer i skålar av samma storlek som resten av smårätterna. Vi vill kunna dippa både bröd och annat utan att behöva hålla igen. Nåväl, det är i alla fall goda såser som köket har åstadkommit – en fast hoummos med mycket spiskummin (inte kummin, som anges i menyn!), en krämigt auberginestinn baba ghanouj, en svalkande labneh och en mhamara. Vi varnas av servisen för att den sistnämnda paprikaröran med valnötter och granatäpplesirap är väldigt stark, men kan efter provsmakning avfärda det som ett skrämselskott. Däremot är sötsyrligheten och kryddigheten god, och påminner lite om tamarindsmak.

Att servera falafel i krogmiljö i Malmö är lite av ett vågspel. På Occo klarar man det galant när man lägger upp den lätt och frasfriterad, med en ackompanjerande sesamsås till. Även rhakat, de fint kryddade mozzarellarullarna, klarar mötet med fritösen bra. Det är mer än vad man kan säga om batata hara, potatis med koriander, citron och vitlök, som inte kan beskrivas som annat än magplask nummer två. Potatisen är mjuk och soggig, och smakar citron och grillkrydda. De alltför få korianderbladen har inte en chans att slutföra det som de är utsända att göra. Vi hastar snabbt vidare till halloumi mishvie, den grillade osten – i detta fall av get – som kryddats med mynta och paprikakrydda. Tyvärr är det en gastrokemisk omöjlighet för kryddorna att överrösta den fadda smaken av härsken olja, som omgärdar den mjuka osten. Detta är en gravt förorättad ost, som kommer att återuppstå från de döda för att kräva upprättelse.

I kväll är det kötträtterna som drar det längre strået, både när det kommer till smak och när det handlar om ambitionsnivå. De nötfärs- och lökfyllda sambosek-pirogerna är mustiga och fulla av kryddnejlika. Kycklingvingarna är först marinerade och sedan stekta. Fullträff! Och den stekta libanesiska lammkorven, sojok, går inte heller av för hackor. Dessa köttnummer möter inget som helst motstånd i de tillhörande vattniga grönsakerna i olivolja. Vi har även svårt att se poängen i de kokta favabönorna, och de kokta kikärtorna har vi svårt att tro att ens köket kan motivera som vegetariska alternativ.

Efter nitton meze är vi mer mätta än belåtna. Det var rolig bukfylla med sporadiska ljusglimtar, och halv fyra på morgonen efter en lång natt på stan hade vi förmodligen himlat med ögonen i ren extas. Men i alla andra tillstånd, och för en trehundring, förväntar vi oss betydligt högre standard. Dessutom känns det föga genomtänkt att endast erbjuda tre femtonrättersmenyer. Det utesluter att man slinker in och tar ett glas vin eller fem, medan man beställer några enstaka meze. Det bjuder inte heller in till återkommande besök, såvida man inte råkar vara trygghetsjunkie av perversa mått. Å andra sidan kan vi inte påstå att någon del av den gångna kvällen lockade till återbesök – och då har vi inte ens nämnt alla turerna kring vattnet.

Vurm

Någon annanstans i Malmö

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Di Penco
Adress: Roskildegatan 3, Malmö
Kontakt: 040-39 66 55, penco.se

Det finns de som behärskar konsten att skapa världar, hela små universa som de fyller med färg och form, som tar oss med på en resa bortom det vi tror att vi känner och vet. Med enkla medel och subtila skiftningar i ton förskjuts verkligheten precis så mycket som behövs för att vi ska ryckas med och bli en del av illusionen. Giuseppe Penone gör det. Wong Kar-Wai gör det. Arvo Pärt gör det ibland. Och Sandra Bullock. Ok, så människan väljer de absolut mest korkade roller att gestalta, men något var vi tvungna att dra till med för att bryta prettotemat.

När vi slår oss ner på uteserveringen på Roskildegatan 3 omsluts vi omedelbart av Di Penco-bubblan. De många italiensktalande gästerna som munhuggs med personalen bäddar in den lummiga bakgården i en olivfärgad medelhavsair. Vi är ganska nöjda med att ha lyckats ducka den värsta lunchruschen. Fem minuter senare, och vi hade snällt fått köa i en halvtimme, tre kvart. Nöjda är vi även med den generösa brödkorgen som ställs fram efter en stund, och vi får lägga band på oss för att inte äta oss mätta på brödet i väntan på maten. Tyvärr är det mer godtyckligt med olivoljan, som vi först efter mycken möda lyckas vinka till oss.

Lunchnumren är två till antalet, à 75 kronor, parmafylld tortellini i husets tomatsås, samt tagliatelle med kronärtskocka i en gräddig sås. Den umamistinna tomatsåsen vet var den ska ta, och tillsammans med rondören i pastadelen väger den upp för den irriterande anonyma fyllningen. Vi tuggar och känner, och känner och tuggar. Till slut kan vi inte låta bli att dissekera ett knyte och gräva runt efter den utlovade skinkan. Vi hittar den, men för att känna den får vi dessvärre mobilisera alla mentala smaklökar som står till vårt förfogande.

Desto lättare kapitulerar vi för tagliatellen. Den bitiga syran från kronärtskocksmarinaden i kontrast till det gräddiga går på knock. Tryffeltonerna i såsen kittlar utan att breda ut sig, och den påtagliga nötigheten i bakgrunden får oss att treva efter gilla-knappen. Det är subtilt och omedelbart på en och samma gång, lite som den avkomna sommaren inbäddad i ett mjukt, silat ljus mellan doften av lind, parasoll och italienska diminutiv. Det är som Malmö, fast någon annanstans.

Vurm

Helheten räddar dagen

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Basement café
Adress: Långgårdsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 29 30

Det är svårt att skriva om svensk sommaridyll. Det är svårt att skriva om idyll över huvud taget utan att det på ett närmast pastischartat sätt drar iväg och fyller klichékontot efter två stavelser. Vi har den mentala bilden klar för oss. Det är svensk naturromantik när den är som soligast. Än drillar lärkan, än surrar humlorna. Det är lena sunnanvindar och lata eftermiddagar. Tysta gator med lekande barn. Ett nyöppnat fik i ett gammalt kvarter. En äldre dam med äldre manér. Med så kraftiga accenttoner i den svenska folksjälen kan till och med Jimmie Åkesson slänga ihop ett partiprogram utan problem.

Och där vi sitter under det lummiga lövverket utanför Basement café tar det inte många minuter förrän vi vaggas in i en semestersömnig småstadslunk, inte mer än en Nutley-panorering bort från det Bergströmska leendet. Framför oss, varsitt glas apelsinjuice – förvisso på koncentrat, men en hel balja nypressad morgonskörd skulle knappast kunna försätta oss i högsommarläge med en fastare hand. Och när våra brunchtallrikar ställs ner framför oss är semesterkoman ett faktum.

Den ena tallriken är kantad av ett par skivor rökt lax med tillhörande majonnässtinn röra. Vi hade gärna sett någon form av potatis som sidekick. Till det, en krämig äggröra med mycket kropp utan att den slår över och bli blytung. För att komma från några som tycker att äggröra är det absolut värsta som kan drabba ett ägg, är det fler än ett plus i kanten. Samma balansgång har köket lyckats med i den stekta potatisen, en av huvudakterna på den andra brunchtallriken. Den är välstekt med fin yta utan att den mjälla potatissmaken fått gå bort sig på stekbordet. Tillsammans med baconen försvinner den emellertid. Desto bättre leker grisen med ovannämnda äggröra. Den generöst tilltagna faluskivan, däremot, förstår vi inte riktigt. Som utfyllnad är den tråkig. Som vad som helst annars är den trist.

Huvudnumren på respektive tallrik flankeras av ett par skivor bröd, en sallad bestående av mangold och tomatskivor, ett litet glas yoghurt med honung och müsli, samt en nätt pannkaka med ackompanjerande sylt. Den enda ostskivan, förhyvlad och fyrkantig, känns oengagerad i sammanhanget. Engångsförpackningen med Lätt & lagom känns som en direkt förolämpning mot köket, för att inte säga vad den gör för helheten.

Ändå är det helheten som räddar dagen. För visserligen är det en helt ok brunch, om än med vissa sänken. Men 105 kronor per mun är ändå lite i överkant, med tanke på vad vi får. Så vi är glada över de lena sunnanvindarna. Vi lyssnar på de tysta gatorna, och vi betraktar de gamla kvarteren. Mest av allt gläds vi över det vajande lövverket över oss, som bjuder på skugga och en hel värld att förlora sig i. Med den inramningen är det bara ryggläge och en gungmatta som fattas.

Vurm

Grattis, Malmö!

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Te & kaka
Adress: Stora Nygatan 36, Malmö
Kontakt: 0727-32 00 38, teochkaka.se

Vi har sagt det förr, och vi säger det igen: Tanten är tillbaka – och det börjar bli längesedan som det var en nyhet. Nu när det en gång så bespottade surdegeriet har blivit varje metrosexuella mans egen lilla snuttefilt, och långkoken i bästa husmorsstil har stöpts om till en testosteronstinn prylorgie, vaknar vi upp till en avdammad, nygammal kökskarta. Neotantismen stavas safta och sylta. Den stavas plisserad kjol. Små, söta broderier. Och så de där pimpade muffinsen, vilka som översättningslån låter mer som en öländsk landskapsrätt. Det är med skräckblandad förundran som vi betraktar vurmen för de nytinade hemmafruidealen.

Så när Te & kaka slog upp sina 50-talspyntade portar, med eftermiddagste, gurksmörgåsar och sju sorters kakor på fatet visste vi, i ärlighetens namn, inte om vi skulle förföras eller förfäras. Efter de första fem minuterna innanför portarna är vi benägna att luta åt det förra. Oavsett vad man tycker om 50-talet som uttryck och stil, är det inte särskilt svårt att bli charmad av det helgjutna som Pia Bergknut och Anna Dahlén Nilsson har lyckats injicera, i allt från detaljerna i möblemanget till ljudkulissen som förstärker känslan. Det är koncept utan att det blir plastigt och beräknande. Och inte ens den mest kallhamrade islattomanen torde kunna värja sig mot kombinationen av det småskaliga och det jordnära, fjärran från franchise-drakarnas paketlösningar. Här finns mycket hjärta, och om det som finns bakom disken bara är hälften så bra som disken själv, är vi nöjda.

Efter en intensiv doftsession borta vid hyllorna med teprover bestämmer vi oss för en ekologisk sencha med citron och tie kuan yin, ett kinesiskt oolongte. Det blir 35 kronor koppen, och till det ber vi att få varsin brunchtallrik för 90 kronor per mun. Vi får ingen senchaceremoni på köpet, men väl en matnyttig genomgång av tillvägagångssätt för bästa teresultat. Vi följer råden – och det blir hur bra som helst. Senchan visar sig från en frisk sida utan att slå över till skarpt citrussting. Tie kuan yinen blommar ut i lätt rostat och nötigt, som sig bör. Till det söta på brunchtallriken är den perfekt.

Nötig är även morotskakan – och saftig som få. Vore det inte för planerna att gå lös på ett helt kakfat, hade vi kunnat beställa in en hel brunchtallrik till bara för att få några smulor till av morotskakan. Samma härliga konsistens har citronkladdkakan. Det är roligt att så mycket av det som serveras är egenlagat. Att det därtill är oförskämt gott, är en bonus vi gärna lever med. Och vi låtsas som om vi inte vet vad lemoncurden är ämnad till, bara för att ha en ursäkt att smeta den på lite allt möjligt …

Det är lätt att vara pk och skrika sig hes över jämställdhetsideal som stryker på foten, nu när hemmafrueriets återtåg är definitivt. Det är lätt att våndas över en hel generation med behåar som förgäves gick upp i rök, nu när neotantismen en gång för alla rotat sig. Men att utesluta det en gång bespottade är också att begränsa. Surdegeriet lyckades vi ju skaka liv i och fylla med något nytt, så varför inte alla de saker som en gång utgjorde hemmafruns lott? Det svenska 50-talet hade onekligen behövt Bergknuts och Dahlén Nilssons tåga och drivkraft, som vi utgår från är två huvudingredienser när man ska ro ett sådant här projekt i hamn. Vi höjer tekopparna och säger: Grattis, Malmö!

Vurm

PS. Kakfatet? Jodå, vi skulle kunna skriva en hel text om bara det. Men … Testa själva! Det är 149 väl investerade kronor.

Stolt, men inte nöjd

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Restaurang Asien
Adress: Ystadsgatan 17, Malmö
Kontakt: 040-92 94 37, restaurangasien.se

Det finns ett innanför, och ett utanför. Ett normgivande, och det som bryter av. Och för varje majoritet krävs det motvikter som kontrasterar och gränsar av. Det är så världen fungerar, och det är så krogvärlden följer. Den heterosexuella identifierar sig aldrig som heterosexuell. Och Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att refereras till som Sveriges 33:e manliga statsminister – av samma anledning som Rebell, Bastard och Salt och brygga inte behöver kommunicera inriktning och innehåll mer än som just Rebell, Bastard och Salt och brygga. Långt borta är det pråligt explicita i det otal Restaurang och pizzeria Peking, som finns att hitta lite varstans i landet. Det är Shanghai, det är Bombay, Thai-Thai, Bali, det är Saigon och China Town, och vi vet precis vad vi får – eller åtminstone vad vi ska förvänta oss.

På Restaurang Asien tar man inga risker. Här har man sett till att välja ett namn som täcker in allt från pakistansk dahi gosht, via laotisk kaeng nor mai och Pekinganka, till pelmeni från Irkutsk. Man vet aldrig så noga med mattrender. Det som alla slåss om att äta i dag kan vara hopplöst ute i morgon, och i mötet med nyckfulla gastrofiler gäller det att skaffa sig manövreringsutrymme. Men än så länge har det vietnamesiska köket klarat sig förhållandevis bra från den utnötande överexploateringen, och Restaurang Asien håller sig alltjämt till det sydöstra hörnet av världsdelen.

Ett litet hörn av nämnda världsdel – med betoning på litet – får vi i form av färska vårrullar, Gòi Cuốn. De två 46-kronorsrullarna är lite för lösa, lite för taniga, med lite för mycket risnudlar. Vi hade gärna sett dem en aning mer välfyllda, och med betydligt mer grönsaker och färska örter. Hoisinsåsen, som rullarna ska dippas i, är helt ok, men blir ganska endimensionell halvvägs in i förrätten. Vi letar i den väl tilltagna flaskarsenalen med såser som står på bordet, efter sesamolja för att skaka liv i såsen, men just den flaskan lyser med sin frånvaro. Det gör även nuoc mam pha-såsen som vi hellre hade dippat i.

Men där de färska vårrullarna sviker, skänker den andra förrätten desto större tröst. Canh Chua Ðậu Hủ, även den för 46 kronor, är en sötsyrlig soppa på tamarindbas. Liljestjälkarna bjuder på ett härligt krisp, citrongräset gör vad som förväntas för att punktera sötman, och köket får ett stort plus för att inte ha låtit böngroddarna koka sönder. Dock harmonierar den friterade tofun inte helt väl med de övriga smakerna, även om det är en bra nödlösning för den som vill ha djurfritt.

Vi sköljer ner allting med en Tsing-tao och en Saigon Export. Asiatiskt öl har ju inte direkt gjort sig känt för särpräglad karaktär, men tsing-tao är direkt identitetslös. Nåväl, ska det göras, ska det göras, och det hade inte varit riktigt samma sak med en Mariestad.

Knappt hinner förrätterna dukas av förrän personalen kommer in med nästa etapp. För 99 kronor får vi en stor skål med Bún Bò Huế, en risnudelsoppa. I den tappning som vi beställer kommer den med tunt skivat oxkött, egenlagad vietnamesisk fläskkorv, och citrongräs. Buljongen är lite på den salta sidan, men umamistunsen förlåter det mesta, till och med nästan den lätt menlösa fläskkorven. Menlös – och fullkomligt oengagerad – är även salladen som vi får till fiskgrytan för 119 kronor. Salladen består av en bädd av isberg, tillsammans med ett par skivor trött gurka och ledsen tomat. Ok, så sallad är kanske inte det starkaste kortet i det vietnamesiska köket. Men varför inte bara strunta i det då – liksom desserterna, som är en enda lång lista över glass med valfri exotisk frukt på burk?

Någon dessert jäktar vi således inte vidare till. I stället hänger vi oss åt fisken, till de allra sista smulorna. Den vet man hur den ska tillagas i alla fall, även om vi är mer benägna att kalla den bräserad fisk än fiskgryta. Man ska inte uppmuntra hajmalsindustrin, men den läxan lär vi oss dessvärre inte förrän vi gör research för den här texten. Fisken är i vilket fall som helst härligt pepprig, och det vita köttet mjällt. Och sältan i bräseringsskyn är precis vad som behövs för att lyfta det tama riset. Det är faktiskt riktigt bra, och vi önskar att fler av kvällens pjäser fick vara så här otyglade. För allt det här – desserterna undantagna – är ett steg i rätt riktning, bort från tre små rätter med extra frityrsmet. Men vi hade hoppats på mer mod, ännu mer autenticitet, och färre kompromisser. Varför inte balut? Varför inte fermenterad sardellsås? Eller blodmusslor? Det är dumt att förhålla sig till normen om man ändå inte får vara innanför.

Så en sista önskan: Stryk scampin! Och hajmalen.

Vurm

Smakerna är döda. Länge leve smakerna!

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Dolce Sicilia
Adress: Drottningtorget 6, Malmö
Kontakt: 040-611 31 10, dolcesicilia.se

Det fanns en tid när världen var full av smaker. Säsong efter annan lät vi oss hänföras av nya grepp och annorlunda tilltag, som förvandlade laktosfären till ett helt litet nöjesfält för aromafiler med lustfyllda laster. Yoghurten fick ny färg. Filen fick ny smak. Men framför allt var det glassen som kom i nya skepnader. Samma glass, men rödare. Favorit i repris, fast med bär. Det var kanske inte alltid så djärvt; jordgubb blir sällan mer exotiskt än just jordgubb, lakrits varken mer eller mindre än så. Men det var rena smaker som bar sig själva, och som rakryggat dök rakt ner i glassbyttan.

Sedan slog den kollektiva smakdöden till, och över en natt var förtroendet för de sobra smakerna som bortblåst bland ängsliga glassmakare. Det korsbefruktades högt och lågt, och den ena overkliga kombon avlöste den andra. Helt plötsligt var en ny smak inte mer än två gamla, fast hopgeggade till oigenkännlighet. Nu var det sällan bättre förr, inte ens i de galna glassmakernas värld. Och det ska tillstås att kreativiteten och nyskaparlustan – om än med ett uns desperation emellanåt – har skänkt oss mången helig förening för gommen. Men när Skånemejerier försöker kränga drickyoghurt med smaker som ”Glänta”, ”Lycka” och ”Solstänk”, känns det mer som en lätt panikslagen gimmick än någonting annat. Och när Stimorol lanserar den nya smaken ”?”, vet man att botten är nådd. Smakdöden har slagit brett. Den har slagit hårt. Och det är hög tid för solovaniljen och singelchokladen att kräva sin upprättelse.

Det verkar man ha förstått på Dolce Sicilia, kanske inte just upprättelsebiten, men väl att rena, okonstlade smaker, i all sin enkelhet, kan sopa mattan med vilken superanabolasyntes som helst. Visst finns här kombopjäser, gott om dem till och med, men alltid till synes välkoordinerade, och aldrig på bekostnad av solospelarna. Det är hedervärt – liksom ambitionen att servera bra glass till humana priser. I likhet med förra året börjar nöjet på 27 kronor, med möjlighet att uppgradera storleken på den biologiskt nedbrytbara bägaren av majsstärkelse för en tia, och sedan ytterligare en tia om man vill skämma bort sig själv med inte mindre än fyra smaker.

Vi gör det senare. Är det glassprovning, så är det. Efter lika delar vånda och ångest under den långdragna beslutsprocessen konstaterar vi att smakdöden har drabbat även oss. Vi lämnar förvisso den välfyllda disken med ananas och banan. Men sedan är det chilichoklad, romrussin/valnötter, körsbär/choklad, kanel/mandel, stracciatella, och – mischmaschsmakernas okrönta regent – tutti frutti.

Tutti fruttin smakar verkligen tutti frutti – fullkomligt artificiellt, fast, i den här tappningen, på ett bra sätt. Att den är befriad från allsköns hyperaktiva pigment gör att det inledningsvis blir en smärre krock i hjärnan, som inte vill få ihop den snällt bärfärgade glassen med något som den har lärt sig att förknippa med bubbelgumsvulgoism.

Samma sak gäller ananasen, som i egenskap av smaksättare ofta har en tendens att slå över och bli kvalmig, med en tydlig känsla av plast. Inte på Dolce Sicilia. Här landar den så långt ifrån sötsunkigt man kan tänka sig, och väcker snarare smakminnen från färsk, solmogen ananas. Vi säger ja till den. Vi säger ja till romrussin och valnötter; det var inte bättre förr. Och vi utbrister ett rungande ja till körsbär och choklad, som lockar fram en känsla av choklad med körsbärsvin. Det är i särklass det bästa som har begåvats Glassmalmö sedan chilichokladen för några år sedan, chilichokladen som för övrigt bjuder på samma pigga bett som vanligt.

Vi säger nja till kanel- och mandelglassen, där mandeln överskuggas lite väl mycket av kanelen för att det ska vara någon vits med den. Vi säger nja till stracciatellan, men det har möjligen mer att göra med stracciatellans småtråkiga utgångsläge än något annat. Och slutligen bananglassen … Banan? Tja, banan! Varken mer eller mindre. Den är på intet sätt dålig, men vi vet inte om knasig är något som man har försökt eftersträva. Att döma av det övriga utbudet – knappast. Ändå har vi svårt att värja oss för den knasiga bananglassen, enkom för att man har vågat lita på att den bär sig själv i sin enkelhet. Det är rakt och det är självklart. Då behöver det inte vara klockrent alla gånger. Vi hoppas att Francesco De Luca vågar tro på det fullt ut till nästa säsong.

Smakdöden må vara djupt rotad i landets samlade glassdiskar, men de soloseglande smakerna har haft över två decennier på sig att mobilisera sina styrkor. De är överallt. Det handlar bara om att se, våga och kasta sig utför. Vad sägs om köttfärsglass? Eller durian de luxe? Tallkåda supreme. Olivolja. Habanero. Prosciutto. Västeråsgurka. Blodpudding. Stjärnanis. Ramslök. Kassler … Glassäsongen 2013 kan bli hur bra som helst.

Vurm

Ömsom ris, ömsom ros, och ett totalhaveri

Publicerad den av
Svara

Vurmat: S:t Michel – vin & tapasbar
Adress: Östra Mårtensgatan 13, Lund
Kontakt: 046-14 14 30, stmichel.se

Ja visst gör det ont när krogen växer … Eller kanske inte, men det var en tapper parafras. Om inget annat, ringar den in det inte helt oproblematiska med att bli en del av det omhuldade gastroblissemanget och växa ur sina kläder. Vi har sett det förr. Gäster som jublar. Lovord som staplas. Bokningslistor som fylls. Man växlar upp. Man flyttar ut. Och man gör allting ett nummer större. Någonstans på vägen tappar man bort det där som allting en gång började med. Det hungriga, inte så hungrigt. Det nyfikna, lite trött. För expansionen tar ut sin rätt. Det är svårt att växla upp och behålla samma uttryck. Förnyelse kommer med ett annat språk, och som alltid med språk tar det tid att bemästra. Såvida man inte råkar heta David Chang och lyckas skapa ett helt ekosystem av Momofuku.

Till Lund har David Chang ännu inte hittat. Men det har Janko Moreno och hans S:t Michel på Östra Vallgatan 3, och sedan 2004 kör han med det klassiska sydeuropeiska köket som avstamp. Framgångarna lät inte vänta på sig. Två år senare dök restaurangen upp i en tapasskepnad på Östra Mårtensgatan 13. Det är dit vi beger oss, med siktet inställt på utlovade Barcelona-tonade munsbitar.

Bakom en dörr som närmast liknar en sidoingång till ett förvarningsutrymme öppnar sig en värld av rustika detaljer och fyra nyanser av varmt. Det är liv och ganska mycket rörelse, och vi inspireras av såväl våra medgäster som menyn när vi väljer vilt bland kökets 21 stoltheter. För 195 kronor får vi 4 tapas. Vi dubblar och ber att få varsitt glas rött, Marquez de Griñon Caliza, för 89 kronor, och, för jämförelsens skull, bordsvinet för 69 kronor. Det senare är lövtunt. Och visst, det är ett uttalat enkelt bordsvin, och vi förväntar oss en karaktär därefter, men i den divisionen finns det betydligt mer prisvärda viner än det här.

Innan maten rullas in värmer vi upp med ett vitlöksbröd för 35 kronor. Det har en lätt frasig yta, vilket – med tanke på att det tuggvis formligen dryper av smör – trotsar alla fysikaliska lagar. Vitlökssmaken är det i varje fall inget fel på, och vi behöver knappast oroa oss för att någon skulle missta oss för en frisk vårfläkt när vi drar förbi. För det lövtunna vinet är det förödande. För våra smaklökar blir det en stund av fettdrypande fröjd.

Sedan rasslar det till, och alla åtta pjäserna ställs fram i ett svep. Det blir en rivstart som heter duga, i form av serranolindad chèvre. Det söta och det salta snurrar lekfullt runt i munnen, och ramas in av de distinkta pinjenötterna. Vi ger ifrån oss små, lätta suckar av välbehag och ser fram emot resten av den katalanska kavalkaden. Men redan i det andra numret tar det tvärstopp. De friterade räkorna, vilka vi försäkrat oss om är just vanliga räkor och inte scampi, visar sig vara det senare, om än i liten tappning. Till dessa, het aioli som varken smakar aioli eller särskilt hett. Den är mest en gulaktig gegga som beter sig som en lätt skärskadad majonnäs, och inte blir den bättre i ackompanjemang av trött och sladdrig frityrsmet.

Vi tröstar oss med delitallriken. Måhända att kökets inblandning är minimal i oliverna, rucolan, charkuterierna och manchegon, men klapp på axeln ska de ha för god smak. Och på det viset fortsätter kvällen – ömsom ris, ömsom ros. Vi blir glada av den rökiga smaken i böngrytan med chorizo. Vi blir inte lika glada över den distinkta kosmaken i den kalopsiga lammgrytan. Vi blir glada av quesadillan med salsa på topp, mycket gladare än av systerquesadillan där salsan var utbytt mot avocadogojs, vilket vi vägrar att kalla guacamole. Vi blir hyfsat glada av de färskostfyllda paprikorna, men mindre glada över de saltförvägrade, gratinerade musslorna.

Språkjönsarna i oss blir inte jätteglada, för att inte säga att vi blir lätt irriterade, när det står ”chevré” på menyn. Men framför allt blir det diskussionen med personalen om scampidebaclet, som till slut punkterar allt vad matlust och krogglädje heter. Gästerna behöver inte alltid ha rätt. Men när gästerna artigt påpekar att räkorna ser ut, känns och smakar som scampi, är det fel väg att gå att inta försvarsposition och hävda att storleken på det döda djuret är bevis på att det är en räka. Det finns stor scampi, och det finns liten scampi. De kläcks inte som övergödda monsterdjur. När gästerna artigt påpekar att räkorna inte är räkor, är det att göra sig själv en otjänst att hänvisa till att de köps färdigpanerade och att köket därmed inte kan belastas för missen. Framför allt drar man som personal inte in grannbordet i diskussionen, i hopp om att få medhåll. Det är bara desperat och extremt oprofessionellt.

Men räkor eller ej, efter åtta nummer av salt skriker kroppen efter socker, och vi bestämmer oss för att låta scampiagget stå tillbaka för sockersuget – tills crema catalana presenteras som crème brûlée, fast från Spanien. Vi har inga som helst invändningar mot att man som lekman drar paralleller och jämför till höger och vänster för att ringa in verkligheten. Men har man något som yrke, förväntar vi oss att det ska finnas mer precision och kunskap i en presentation. Vi vill inte ha baklysen, fast för cyklar, när vi kör till bilverkstaden. Vi vill inte ha en sprucken blindtarm, fast i höger förmak, när vi går till läkaren. Vi vill inte ha crème brûlée, fast från Spanien, när vi betalar för att någon ska veta mer om maten vi äter än vi. Och när vi får veta att det finns tankar på en tredje restaurang, vill vi dra i nödbromsen. Ty det där med att växa ur sina kläder kan vara rent livsfarligt. Varför skulle annars scampin tveka?

Vurm

Tillsätt hjärta och rör

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Atmosfär
Adress: Fersens väg 4, Malmö
Kontakt: 040-12 50 77, atmosfar.com

Atmosfär är den otåliga femtonåringen som vill allt.  Med ambitionen att låta finkrog möta kvarterskrog vill man posera med ena benet i det moderna köket, samtidigt som det andra petar runt bland skånska traditioner. Med ett tilltal som vänder sig till såväl ung som gammal vill man skapa ett rum som rymmer både helkväll med extra allt och vinbar med småtugg. Det är beaktansvärt – och inte helt riskfritt, kanske inte så mycket för att det är att gapa över mycket som för att ingen till slut får plats när alla ska rymmas.

Rummet är sobert. Knappast avskalat, men genomgående stilrent i toner av svart och vitt. Lite som personalen, som i det närmaste skrider fram med ett inövat lugn. Inga stora gester. Inga yviga utfall. Det är svalt och tillbakahållet. Vi visas till vårt bord, får våra menyer, och kör igång kvällen med lite cava för 60 kronor glaset. Det är en tämligen snäll och menlös historia med större bubblor än karaktär. Desto starkare intryck gör den bärnstensgula olivoljan från Spanien som kommer ut med brödet. Den är så kaxigt blommig att vi blir tvungna att be personalen om en närmare introduktion. Tyvärr glöms det bort vad kvällen lider.

Cavan behåller vi över de inledande rätterna, en ramslökssoppa med gurka och ägg för 120 kronor, samt ett stycke röding med hummer och blåmusslor för 165. Soppan är välbalanserad och ramslöken distinkt utan att det blir vulgärt. De sötvinägriga gurkbitarna är ett genidrag, som stundtals injicerar den klargröna soppan med milda tzazikipustar. Motsvarande finess saknas i inledningsnumret från havet. Det välgrillade fiskskinnet vid sidan av är gott så det förslår, och palsternackspurén och den finhyvlade fänkålen bryter av med en fin fräschör, men som bäst blir det ett spretigt – om än gott – hopplock utan tydlig riktning. Sedan kan vi inte låta bli att charmas av vattenflaskan som ställs fram, och som intygar att vattnet är härtappat och alldeles förträffligt i smak.

Efter soppan och fisken blir det en fyrfota fortsättning på aftonen, i form av en fläskbringa med cassoulet, morotspuré och gremolata, och ryggbiff med purjohack, jordärtskockspuré och brynt smörsky. Till den senare 120-kronorspjäsen rekommenderas vi ett glas Saint Gayan Gigondas för lika mycket pengar. Till den förra, ett glas Dolcetto D’Alba för 85. Det är lättdrucket och följer den småsöta smakterrängen med asiatiska undertoner som grisen bjuder på. I sällskap av bönorna i cassouleten, sötman från moroten och gremolatans friska avbrott, är fläskbringan kvällens starkaste huvudnummer.

Fransosen i det andra glaset bär en tydlig acentondoft, och känns på gränsen till oljig i munnen. Den kräver onekligen sin ryggbiff för att slå sig till ro – ryggbiffen som ingalunda är dålig, men som kanske har just det som sin främsta styrka. Purjon gör vad purjon ska, och passar alldeles utmärkt till, men i övrigt är det inte mycket som händer, och som helhet blir ryggbiffen lite tråkig.

Lite samma problem dras crème brûléen med. Den är inte dålig, det aningen för tjocka sockerlagret till trots, men tahitivaniljen hittar inte riktigt fram bland allt det andra. Framför allt är det fruktsalladen på ananas och citrus som ställer sig i vägen. Vi vet inte vad den är tänkt att åstadkomma i sammanhanget, och vi struntar i det. Då är husets egen Snickers-tolkning betydligt mer engagerande, med en perfekt fondante i förgrunden, omgärdad av kanderat jordnötshack, salt kolasås och vaniljglass. Det är 75 välinvesterade kronor. De 65 för crème brûléen, inte lika.

Lite samma problem dras faktiskt hela den gastronomiska varelse med, som Atmosfär är. Det är sällan dåligt, snarare tvärtom. Det är polerat, och det är proffsigt. Det är stramt och elegant. Oklanderligt på gränsen till opersonligt. Och det som vi till en början noterade som svalt och tillbakalutat framstår mot slutet alltmer som kyligt och distanserat. Vi saknar hjärta. Gladare blir vi inte när notan kommer och vi inser att flaskan med härtappat vatten är listad som ”Fresh” för 30 kronor. Plötsligt känns det inte alls lika charmigt. Och jo, vi fattar grejen med serviceavgift. Men i vissa sammanhang blir det bara ett dumsnålt drag som skapar onödigt mycket badwill, och när vi småtjuriga går därifrån är det knappast den smått genialiska ramslökssoppan som vi pratar om. Det tycker vi är synd.

Vurm