Kødbyen på eget vis

Vurmat: Mother
Adress: Høkerboderne 9, Köpenhamn
Kontakt: +45 22 27 58 98, mother.dk

Ytan är inte krogens allt, men oftast tillräcklig för att vi ska ta oss friheten att dra vissa slutsatser. I kombination med hur form och riktning mejslas ut och presenteras genom namnet, dröjer det inte särskilt länge förrän man har skapat små sanningar som kräver betydligt mer än en handfull amuse-boucher för att skrapas bort. Lägg därtill läget, och vi vet exakt vad vi ska förvänta oss.

När vi går till Bastard är det en bild som rullas upp i huvudet. När vi slår oss ner på Noma är det en annan uppsättning mentala smaklökar som aktiveras. När vi slinker in på Godset vet vi att den kulinariska ribban ska kalibreras efter skalan för stationskrogar. Vi tänker standardmeny där fem nyanser av plankstek utgör hälften av urvalet, och resten knappast utmanar vår världsbild. Vi tänker halvfabrikat, bea på flaska och lättfriterad leda under lager av grillkrydda.

Med de nidbilderna i bakfickan blir till och med vi häpna när hela lördagsstyrkan på Lunds egen lilla stationspärla river ut sig på tredje försöket. Någon annan dom är svår att fälla när vi får stå på oss mer än en gång för att slippa betala för en förbeställning som ligger hemma med vinterkräksjuka – trots att köket uppenbarligen inte har börjat laga maten. Någon annan slutsats är svår att dra när det dröjer en timme innan vi får se tillstymmelsen av mat – trots förbeställningen. Något annat vägrar vi att skriva när samtliga köttallrikar i sällskapet kantas av en kokt broccolibukett, en dito blomkålsbukett, en ugnsbakad tomathalva, en ugnsskrumpnad champinjonhatt och lite strimlad isberg – oavsett kötträtt. Hade vi velat ha McDonalds-estetik hade vi gått till McDonalds.

Skylt3

Det är med den missberäkningen hamrande i bakhuvudet som vi närmar oss Kødbyens samlade brunchinrättningar dagen efter. Vi försöker skaka av oss allt vi någonsin lärt. Vi försöker glömma allt vi hunnit smaka, och i stället dyka in med färska blickar. Men Kødbyen är Kødbyen. Det är eko. Det är reko. Skitigt och polerat på samma gång. Och alltid i framkant när det kommer till valfri njutning som är bannlyst av Vatikanen. Med de lätt uppskruvade förväntningarna har teamet på Mother ett och annat att leva upp till, i synnerhet när de stoltserar med såväl vedugn som surdegspizza.

Tydligen är vi inte de enda som har fått nys om den där pizzan, för den går åt snabbare än en sverigedemokrat hinner släppa ifrån sig ett järnrör. Och när vi väl kommer över en bit förstår vi varför. Det är inga yviga rörelser, utan – tvärtom – en högst modest liten historia med grillad zucchini och ost på ett tunt lager tomatsås. Och när pizza smakar så här, får den vara hur modest den vill.

Den blygsamma linjen går dessvärre igenom även i det söta rummet. Jo, det finns ett sådant får vi veta, huvudlokalen med full insyn i köket, och en disk full med salt och varmt, och så ett sidorum där allt det söta har samlats. Det låter som något som rättfärdigar varenda en av de 125 danska kronorna som brunchen kostar. Allt det söta visar sig emellertid inte utgöras av mer än yoghurt med tillhörande smulor, muffins, bröd och Nutella, åtminstone de två gångerna vi sticker in huvudet.

Innan vi blir placerade får vi också frågan om vi vill välja till varsin kopp kaffe. För ytterligare 25 danska får vi en rund och nötig kopp slätt, som vi avnjuter i väntan på att kön framme vid disken ska tunnas ut. Med kaffet insuper vi interiören. Det är mycket metall, sten och obehandlat trä, och det är svårt att veta vad som kom först, de Kødbyentypiska haken eller de stereotypa föreställningarna om desamma. Med det inte sagt att det är dåligt. Är brunchen bra får det vara hur förutsägbart som helst.

Muffins

Och det är den – dock inte förbehållslöst. Vi faller pladask redan efter den första tuggan. Det är syrad fänkål med citronskal, och det är imponerande nog en av ytterst få gånger när citronskalet inte slår över i en sockerkakspsykos som fäller hela anrättningen. Nästa tugga, stekt potatis med pumpa, fänkålsfrön och anis, utlöser en ny våg av vällustiga suckar. Vi sneglar mot disken och undrar om någon skulle märka om vi tog med oss hela fatet med potatis och ställde på vårt bord. Bara den ängsliga, svenska korrektheten hindrar oss.

I stället fortsätter vi med kavalkaden av småplock. Vitkålssalladen har en skön sälta, men är bäst i mindre mängder. Mozzarellan i capresen har en lite väl degig och grynig konsistens, som tar en stund att tycka om. De gröna linserna med pumpa är kanske mer fältbiologschic kuriosa än något man vill föräta sig på. Och prosciutton sätter salta sidan till, dock utan erbjuda något vidare djup. Så allting är inte klockrent, och som isolerade nummer hade en del kunnat strykas, men som en del i en tight ensemble hittar allting sin självklara plats. Och inramningen blir komplett med en lätt psykedelisk soulfunkdiscofusion som soundtrack. Den är så störig att den blir avväpnande.

Vi rundar av och betalar. Efterklangen av den genomsaftiga saffransmuffinsen med tranbär dröjer sig kvar en bra bit när vi skär genom den blekgrå vinterluften på väg bort från dekadensen. Vi funderar över det raffinerade i att låta saffranen komma stötvis, utspritt i små fickor i smeten, i stället för att blanda ut det till en jämngul massa. På sätt och vis sammanfattar det själen i dagens brunchsittning. Och om de färdigmallade förväntningarna kan sägas att alla uppfylldes och ingen infriades. Mother gör Kødbyen på sitt eget vis; det hedrar dem.

Vurm

Annonser

Helheten räddar dagen

Vurmat: Basement café
Adress: Långgårdsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 29 30

Det är svårt att skriva om svensk sommaridyll. Det är svårt att skriva om idyll över huvud taget utan att det på ett närmast pastischartat sätt drar iväg och fyller klichékontot efter två stavelser. Vi har den mentala bilden klar för oss. Det är svensk naturromantik när den är som soligast. Än drillar lärkan, än surrar humlorna. Det är lena sunnanvindar och lata eftermiddagar. Tysta gator med lekande barn. Ett nyöppnat fik i ett gammalt kvarter. En äldre dam med äldre manér. Med så kraftiga accenttoner i den svenska folksjälen kan till och med Jimmie Åkesson slänga ihop ett partiprogram utan problem.

Och där vi sitter under det lummiga lövverket utanför Basement café tar det inte många minuter förrän vi vaggas in i en semestersömnig småstadslunk, inte mer än en Nutley-panorering bort från det Bergströmska leendet. Framför oss, varsitt glas apelsinjuice – förvisso på koncentrat, men en hel balja nypressad morgonskörd skulle knappast kunna försätta oss i högsommarläge med en fastare hand. Och när våra brunchtallrikar ställs ner framför oss är semesterkoman ett faktum.

Den ena tallriken är kantad av ett par skivor rökt lax med tillhörande majonnässtinn röra. Vi hade gärna sett någon form av potatis som sidekick. Till det, en krämig äggröra med mycket kropp utan att den slår över och bli blytung. För att komma från några som tycker att äggröra är det absolut värsta som kan drabba ett ägg, är det fler än ett plus i kanten. Samma balansgång har köket lyckats med i den stekta potatisen, en av huvudakterna på den andra brunchtallriken. Den är välstekt med fin yta utan att den mjälla potatissmaken fått gå bort sig på stekbordet. Tillsammans med baconen försvinner den emellertid. Desto bättre leker grisen med ovannämnda äggröra. Den generöst tilltagna faluskivan, däremot, förstår vi inte riktigt. Som utfyllnad är den tråkig. Som vad som helst annars är den trist.

Huvudnumren på respektive tallrik flankeras av ett par skivor bröd, en sallad bestående av mangold och tomatskivor, ett litet glas yoghurt med honung och müsli, samt en nätt pannkaka med ackompanjerande sylt. Den enda ostskivan, förhyvlad och fyrkantig, känns oengagerad i sammanhanget. Engångsförpackningen med Lätt & lagom känns som en direkt förolämpning mot köket, för att inte säga vad den gör för helheten.

Ändå är det helheten som räddar dagen. För visserligen är det en helt ok brunch, om än med vissa sänken. Men 105 kronor per mun är ändå lite i överkant, med tanke på vad vi får. Så vi är glada över de lena sunnanvindarna. Vi lyssnar på de tysta gatorna, och vi betraktar de gamla kvarteren. Mest av allt gläds vi över det vajande lövverket över oss, som bjuder på skugga och en hel värld att förlora sig i. Med den inramningen är det bara ryggläge och en gungmatta som fattas.

Vurm

Grattis, Malmö!

Vurmat: Te & kaka
Adress: Stora Nygatan 36, Malmö
Kontakt: 0727-32 00 38, teochkaka.se

Vi har sagt det förr, och vi säger det igen: Tanten är tillbaka – och det börjar bli längesedan som det var en nyhet. Nu när det en gång så bespottade surdegeriet har blivit varje metrosexuella mans egen lilla snuttefilt, och långkoken i bästa husmorsstil har stöpts om till en testosteronstinn prylorgie, vaknar vi upp till en avdammad, nygammal kökskarta. Neotantismen stavas safta och sylta. Den stavas plisserad kjol. Små, söta broderier. Och så de där pimpade muffinsen, vilka som översättningslån låter mer som en öländsk landskapsrätt. Det är med skräckblandad förundran som vi betraktar vurmen för de nytinade hemmafruidealen.

Så när Te & kaka slog upp sina 50-talspyntade portar, med eftermiddagste, gurksmörgåsar och sju sorters kakor på fatet visste vi, i ärlighetens namn, inte om vi skulle förföras eller förfäras. Efter de första fem minuterna innanför portarna är vi benägna att luta åt det förra. Oavsett vad man tycker om 50-talet som uttryck och stil, är det inte särskilt svårt att bli charmad av det helgjutna som Pia Bergknut och Anna Dahlén Nilsson har lyckats injicera, i allt från detaljerna i möblemanget till ljudkulissen som förstärker känslan. Det är koncept utan att det blir plastigt och beräknande. Och inte ens den mest kallhamrade islattomanen torde kunna värja sig mot kombinationen av det småskaliga och det jordnära, fjärran från franchise-drakarnas paketlösningar. Här finns mycket hjärta, och om det som finns bakom disken bara är hälften så bra som disken själv, är vi nöjda.

Efter en intensiv doftsession borta vid hyllorna med teprover bestämmer vi oss för en ekologisk sencha med citron och tie kuan yin, ett kinesiskt oolongte. Det blir 35 kronor koppen, och till det ber vi att få varsin brunchtallrik för 90 kronor per mun. Vi får ingen senchaceremoni på köpet, men väl en matnyttig genomgång av tillvägagångssätt för bästa teresultat. Vi följer råden – och det blir hur bra som helst. Senchan visar sig från en frisk sida utan att slå över till skarpt citrussting. Tie kuan yinen blommar ut i lätt rostat och nötigt, som sig bör. Till det söta på brunchtallriken är den perfekt.

Nötig är även morotskakan – och saftig som få. Vore det inte för planerna att gå lös på ett helt kakfat, hade vi kunnat beställa in en hel brunchtallrik till bara för att få några smulor till av morotskakan. Samma härliga konsistens har citronkladdkakan. Det är roligt att så mycket av det som serveras är egenlagat. Att det därtill är oförskämt gott, är en bonus vi gärna lever med. Och vi låtsas som om vi inte vet vad lemoncurden är ämnad till, bara för att ha en ursäkt att smeta den på lite allt möjligt …

Det är lätt att vara pk och skrika sig hes över jämställdhetsideal som stryker på foten, nu när hemmafrueriets återtåg är definitivt. Det är lätt att våndas över en hel generation med behåar som förgäves gick upp i rök, nu när neotantismen en gång för alla rotat sig. Men att utesluta det en gång bespottade är också att begränsa. Surdegeriet lyckades vi ju skaka liv i och fylla med något nytt, så varför inte alla de saker som en gång utgjorde hemmafruns lott? Det svenska 50-talet hade onekligen behövt Bergknuts och Dahlén Nilssons tåga och drivkraft, som vi utgår från är två huvudingredienser när man ska ro ett sådant här projekt i hamn. Vi höjer tekopparna och säger: Grattis, Malmö!

Vurm

PS. Kakfatet? Jodå, vi skulle kunna skriva en hel text om bara det. Men … Testa själva! Det är 149 väl investerade kronor.

En välmarinerad kycklingfot rör inget hjärta

Vurmat: China Garden
Adress: Möllevångstorget 5, Malmö
Kontakt: 040-883 00

En dumpling är en dumpling är bara början till ett helt litet gastroversum. Dessa välfyllda knyten är en del av den över hundraåriga dim sum-traditionen med rötter i det kantonesiska köket. Dim sum, en engelsk transkribering av det som på kantonesiska betyder att röra vid hjärtat, anses ha sitt ursprung i tehusens servering av tilltugg vid teprovningarna. Vi är inte helt säkra på vad det där med hjärtat har att göra med maten. Då är företeelsen yum cha, som dim summandet är en del av, betydligt lättare att förstå. Det betyder ordagrant att dricka te, vilket är just det man gör till de små munsbitarna.

I många storstäder utanför landets gränser finns tradition, kunskap och, inte minst, underlag, för att en stående dim sum-repertoar med såväl bredd som kvalitet ska vara möjlig. Där rullas ångande färska dumplingar i bambutråg ut efterhand som de blir färdiga för servering. Skjutande på en välfylld vagn går personalen runt och ropar ut vad de har att fresta med för stunden, och det är bara till att vinka till sig det man vill ha och få det uppskrivet på notan. I rikets tredje största stad är det lite torftigare med utbudet; här är vi hänvisade till China Garden, som kör en återhållen variant av konceptet på helger fram till någon gång på eftermiddagen.

Med den livliga lördagshandeln på torget från första parkett är det en lätt surrealistisk-voyeuristisk känsla som letar sig fram och greppar tag. Det som skiljer oss från dem är inte mer än en skiva glas och ett stycke asfalt. Ändå kunde stojet och rörelsen några meter bort inte kännas mer avlägset, och glasrutan förvandlas i ett nafs till ett filter, fullkomligt ogenomträngligt för allt som inte andas syntet, etnokitsch och 80-tal. Vi har varit med om väntrum på Folktandvården som är mindre sterila.

Nåväl, vi ska inte döma hunden efter håren, eller – för den skull – den kinesiska draken efter granitimitationen. Att personalen springer runt och maniskt sprejar de avdukade borden med ett Mr. Muscle-liknande medel bättrar förvisso inte på utgångsläget för vårt fortsatta tyckande. Att de står två meter från oss och halsar cola direkt ur flaskan genererar inte direkt några plus i protokollet. Det gör inte heller toanyckeln som hänger på framsidan av bardisken. Men vi försöker i alla fall hålla modet uppe vad beträffar maten.

Menyerna har fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi var här senast. Då, skrynkliga och fläckiga med hög sunkfaktor. Nu, nyplastade med hård, alkosponsrad pärm. Tillsammans med menyerna får vi även en krysslista, där det är tänkt att vi själva ska skriva in vår beställning. Att vi inte är helt säkra på vilken ruta som motsvarar vilken rätt, än mindre behärskar det kinesiska språket så att vi kan tyda krysslistan, verkar inte bekymra personalen nämnvärt. Och lika briljant som vår kinesiska är, lika strålande verkar personalens tekunskaper vara. Ok, så vi har inte gått in genom dörrarna till ett tehus. Det är vi fullt medvetna om. Men på nivå med ”ett jasminte och två andra, svarta, beskare” tycker vi i alla fall inte att teribban behöver ligga. Vi beställer en kanna jasminte och en kanna annat, svart, beskare. Det senare är lite halmigt och drar åt oolong-hållet.

Först ut är räkdumplingarna. Tyvärr håller inte deg och fyllning ihop särskilt väl, med följden att vi får äta dem var för sig. Å andra sidan är räkfyllningen riktigt knaprig och gör sig bra som solotugg. Därefter dyker vi ner på våra stekta wor tip, för somliga mer kända som potsticker. Dessa köttfyllda knyten tillagas i två steg, och ångas en stund innan de åker ner i pannan för att få lite färg och stekyta. De som vi serveras hade definitivt mått bra av en lite längre stund i pannan. Att de är härligt flottiga får väga upp för den lite för generösa saltningen.

Lika mysfeta är rullarna på rismjöl, vilka säljs under namnet rispannkakor. De är fyllda med char siu-sött fläsk, som tillsammans med den småsöta sojan skapar ett påtagligt djup. Den enda invändningen som koriandermissbrukarna i oss har är att det är för lite av det färska örthacket på topp. Dock har vi större överseende med det än med att vi får in de ångkokta lotusbullarna så här tidigt i sittningen. Lotusfyllningen är len som en Lambi-reklam, och vi sväljer att bullarna är stämplade med något så ocharmigt som ”Guan Poh dim Sum PTE LTD”, men det hade varit uppskattat att låta efterrättsbetonade delar av beställningen komma in mot slutet i stället för att gå enligt principen att först ut ur ångkokaren får serveras.

I dipparsenalen hittar vi en chiliolja som är härligt stickig, men som lider av akut vitlöksbrist. Bredvid den, en högst ordinär soja som vi varken kan säga bu eller bä om. Bredvid den, en sriracha som skriker efter mer syra och mindre – det vill säga inget alls – av något som vi ringar in som tomatsötma. Som vanligt i de här sammanhangen saknar vi chinkiang-vinäger och ber om det. Ut kommer en flaska röd risvinäger som vi inte kan beskriva som något annat än godisrosa och kvalmig. Vi vet inte vad som är i den mer än E-ämnen, men en prislapp mitt på flaskan skvallrar i alla fall om att den har kostat 11 dollar en gång i tiden.

I nästa laddning från köket får vi ut ångkokta köttdumplingar, friterad taro och kycklingfötter, eller fenixklor som de också kallas. I det kinesiska köket handlar det där med tryne till svans inte om trendkänslighet, det är ett gastroekonomiskt arv. Kycklingfötterna är härligt marinadsöta och mjälla på gränsen till att falla isär när man klämmer tag i dem med pinnarna. Den friterade taron bjuder på god sötma som samsas med köttet om våra smaklökar. Den är en aning fettdrypande, och hade med fördel kunnat mellanlanda på lite hushållspapper, men sammantaget funkar det. Till slut har vi köttdumplingarna. Dem låter vi bli att kommentera. Det är onödigt att raljera.

Yum cha-konceptet är trevligt och dim sum-traditionen är väl värd att introducera på bred front, nu när både tapas och meze har haft sina segertåg i småtuggsklassen, och med de senaste årens dumplingvurm kanske det slutliga genomslaget ligger runt hörnet. Men frågan är om alla ångande dumplingar och väloljade rispannkakor i hela världen är skäl nog för en helgsittning på China Garden, ens för blygsamma 256 kronor. Vi fingrar lite på vår nedsojade plastservis och låter saken bero.

Vurm

Bukfylla med anor från 1896

Vurmat: Metro
Adress: Ängelholmsgatan 14, Malmö
Kontakt: 040-23 00 63, metropamollan.se

Ordet och, kan man förmoda, företeelsen ”brunch” dateras tillbaka till så tidigt som 1896, enligt etymonline. I den senaste upplagan av SAOL återfinns ordet med definitionen ”måltid som serveras på förmiddagen (egentligen sammanslagen frukost och lunch)”. En inte alltför djärv gissning är att svenska språkvårdare, i analogi med den engelska förlagan, förespråkar ”frunch”. Men oavsett vad man väljer att kalla det, kan de flesta av oss nog enas om att det är ett ganska trevligt påfund.

Metro kostar en lat start på helgen 135 kronor per mun. Med tanke på att de emellanåt slår till med riktiga pärlor i kvällsmenyn, torde det kunna vara ett riktigt fyndpris. Det är det tydligen fler än vi som tycker. För när vi trillar in en halvtimme efter startskottet är stället fullt, och det är med nöd, näppe och en rejält tilltagen dos charm som vi lyckas lägga beslag på ett bord.

Det är trångt och ganska stimmigt, i synnerhet kring maten. Men med lite välvilja passerar det ändå som lagom livat lördagsgemyt, och just i dag finns det gott om hjärterum. Möjligen delar inte våra medgäster, som har sitt bord precis där trafiken är som tyngst, den uppfattningen. Då hjälper nog inte ens det helgskramliga från sorlet och skrapet som blandar sig med stöket från köket.

Matmässigt är det minst lika stökigt, och det verkar som om köket har arbetat utifrån modellen ”kylskåpstömning”. Överlag är det köttbetonat. Det mesta hade tjänat på en bättre presentation, men är det brunch så är det, och då verkar det mesta falla under låt-gå-klausulen. Det tycker vi är synd. För i inget annat sammanhang skulle den bleka kycklingen i sällskap med den lätt massakrerade, stekta potatisen komma undan. Grisskivorna har förvisso en god smak, om än lite salt, men med två majonnäskleggiga röror – en vitlöksstinn historia och en lite friskare – i följe, blir vi bara konfunderade. Och på det viset håller det på tills buffébordet tar slut. Än är det halvknaprigt pliktskyldig bacon, än är det tunt skivade faluhalvor. Till höger, en bönsallad. Vid sidan av den, en pastadito. Inget av det lär skriva in sig i någon av de kulinariska historieböckerna, och vi undrar om ens köket är särskilt nöjda med kalaset som de har ställt till med.

Vi fattar. Det är brunch. Det ska vara vulgo. Det ska vara extra allt. Men det hindrar faktiskt inte att det ändå finns en tanke och en vilja. Det utesluter inte ett helhetstänkande som kittar samman hela härligheten. Men visst, om det någon gång finns ett självändamål med brunch, är det så här det ska se ut, när man slevar på för glatta livet och brunchen i sig är skäl nog. Vissa dagar kan det faktiskt vara alldeles tillräckligt. Men vi tycker att det är trist att köket släpper på kvalitetskraven och ambitionerna. Vi hade gärna sett lika mycket omsorg för dagen-efter-krubbet som de har visat prov på för kvällsbestyren.

Vurm

Fyllda fat i kvadrat

Vurmat: Retro
Adress: Norra Skolgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-23 62 50, restaurangretro.se

Fördelen med spontana infall är att man får improvisera. Nackdelen med spontana infall är att man får improvisera. En söndagsbrunch på Retro lämnar inte alltid lika mycket utrymme för det spontana, som det gör för improvisation. I våra olika försök har vi i omgångar fått vända i dörren, ringt för att boka men inte fått svar, och ringt för att boka men lite för sent. Så när vi kvart i lunch bestämmer oss för att tokchansa är det med en handfull plan B i bakfickan.

Det visar sig att turen är på vår sida i dag – vi borde sitta en stund med pensionsfonderna så fort vi har uppnått tredje gradens brunchkoma. Lokalen är knappt halvfull. Delvis har det sin förklaring i de många reservationerna till den andra sittningen som börjar klockan 13, men detta till trots finns det hyfsat med plats. Vi betalar våra 155 kronor per person och slår oss ner. Barn upp till två år äter gratis. Därefter kostar buffén 45 kronor, med 15 kronors påslag för varje fyllt år upp till nio. Tanken är roande att vi, enligt Retros prissättningsmodell, knappt hunnit fylla tio.

Det känns på något sätt fullt naturligt med en uppdukad buffé i den vidöppna lokalen som inte verkar kunna bestämma sig för om den ska vara skolmatsal, Folkets Hus eller konferensanläggning från tidigt 90-tal. Jo, vi är medvetna om att det under veckor och helger bjuds på såväl frukost och lunch som bar och klubb, och därtill whiskyprovning på beställning. Men inget av det uppräknade känns lika klockrent som fat i kvadrat fyllda till brädden.

Retro

Generöst är det. Och mångsidigt – som sig bör. Vi räknar antalet brödsorter till åtminstone fem, och på det en ambitiös samling frallor. Av de fyra ostarna är en hård och resten mögel och kräm av olika sort och grad. Brien är inte så svår att identifiera, men de andra tre hade tjänat på att bli presenterade. Det gäller för övrigt resten av numren också. Det må vara att en vårlökstung sallad med haricots verts, sockerärtor, rädisor och tomater talar för sig själv, men ”gissa geggan” är inte en lek som lockar när det kommer till den vita majonnäsröran med räkor, tror vi, ägg, kanske, och dill, möjligen. Att röran är god är det som räddar den.

På den kalla sidan tar vi även för oss av en rund och krämig pastej, som funkar både på brödet och till potatissalladen med kapris, cornichoner och dill. Vitkålssalladen som ser ut som coleslaw men som i smak närmast kan liknas vid en fredagsmogen pizzasallad har emellertid lite svårare att entusiasmera. Detsamma gäller den gravade laxen, som bokstavligt talat drunknar i salt. Då är rostbiffen med rostad lök och currysås en mycket trevligare bekantskap. Ok, det är currysåsen vi vill åt. Köttet och löken är bara en mycket passande fond.

Den varma repertoaren är för den här buffén vad Vänsterpartiet var för de rödgröna i valet 2010. Vi antar att det är ett ofrånkomligt krav för att blidka de hängivna. Vi hoppas att det är ett ofrånkomligt krav för att blidka de hängivna. Annars förstår vi verkligen inte varför man släpper in trött bacon och uttråkade korvstumpar på banan. Inte blir det mer övertygande av att mjuk, stekt potatis gör dem sällskap, inte ens med draghjälp från en ljummen äggröra.

Men om det varma är till vårt förtret mjuknar vi i alla fall i kanterna efter att ha plockat åt oss av dessertdelen. Ibland behöver livet inte vara svårare än pannkakor med lite sylt och grädde. Chokladkakan i munsbitar går inte heller av för hackor, men gladast och mest överraskade blir vi ändå av rabarberkakan med inbakad marsankräm. Den är som en riktigt god äppelkaka, men med allt det friska i rabarbern.

Fördelen med bufféer är kvantiteten. Nackdelen med bufféer är kvantiteten, åtminstone om de är lika ambitiösa som den här. Med så många fat att fylla är det svårt att toppa i alla grenar. Men vi väljer att se den ledsna korvstumpen från den ljusa sidan; på med lite oidentifierad mögelost och den blir riktigt intressant. Och med fri access till Möllans svar till Bord, duka dig! låter vi kreativiteten löpa amok och blandar friskt av det som bjuds. Ibland behöver livet inte vara svårare än ljummen chokaffe och ett grumligt glas äppelsinjuice.

Vurm

I den kulinariska mittfåran ska alla med

Vurmat: Far i hatten
Adress: Folkets park, Malmö
Kontakt: 040-605 32 58, farihatten.com

För brunchtörstande söndagsflanörer har Folkets park kommit att bli lite av en oas, med Debaser i den norra kanten och Far i hatten en bit längre in i parken. Med anor från 1892, en årsgammal nyrenovering i ryggen och ambitioner som stavas egenlagat, ekologiskt och närproducerat, sätter det senare stället ribban där vi tycker att den ska ligga.

När vi trillar in runt ettsnåret är stället en bit över halvfullt, även om ljudnivån skvallrar om en betydligt högre beläggning. En snabb avläsning av skaran helgpigga besökare visar en vildvuxen blandning av barnfamiljer, utbytesstudenter, Möllanbohemer och fler barnfamiljer. Inledningsvis är det ganska gulligt, lite lagom välkomnande och eftermiddagsskramligt. Men efter en dryg timme har det blivit så kompakt med alla intrycken som trängs att vi går därifrån lika matta som mätta.

Trängs gör också tiotalet välfyllda skålar, fat och bleck med ett plikttroget bassortiment för en brunchbuffé värdig konceptet. Det finns inget som riktigt sticker ut. Och det enda som överraskar är en odefinierbar, gul anrättning med en lätt svampig konsistens. Det är bara synd att överraskningen består i att inte riktigt veta vad det är man just har upplevt. Någon form av presentation hade inte skadat, vare sig för den eller de andra rätterna.

Ytterligare ett önskemål är större temuggar; koppar är till för kaffe. Annars är ett stort plus just teet, som kommer i lösvikt, och som till skillnad från det lite tunna kaffet lyfter hela kalaset åtminstone ett och ett halvt hack. Det gör även soppan, inte så mycket för smakens skull som för att det över huvud taget finns en. Vi tycker att det är ett trevligt initiativ och häpnas lite över att vi inte har saknat något så självklart på andra brunchhak.

Efter en stunds tuggande och begrundande enas vi om att trevliga initiativ och god vilja löper som en röd tråd genom maten. Lätt överkokta ägghalvor får kompensera den lätt rinniga äggröran. Snäll potatissallad ställs mot salt räkröra. Och lite för hårda ugnsstekta rotfrukter ackompanjeras av lite för kalla korvar – ordentliga lock över blecken för att hålla värmen hade nog varit att föredra framför aluminiumfolie.

Ingenting är egentligen dåligt, men ingenting når heller hela vägen fram. Vi vill så gärna, men blir inte berörda. För 95 kronor får man det som förväntas, men knappast mer. Och kanske är denna kulinariska mittfåra ett måste när man jobbar med en så blandad publik. Trots det är det svårt att inte önska att köket hade kompromissat mindre och vågat trampa fler på tårna. Det är bra med initiativ, och det är fint med ambitioner. Men om alla ska med är det lätt hänt att man tappar såväl riktning som fart.

Vurm