Våga vägra knätofs!

Vurmat: Pizza Dal Sud
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: pizzadalsud.se

”Tio minuter! Tio minuter!” Nästan som i Bröderna Grimms ”Bord, duka dig!” För det tar verkligen inte mer än tio minuter från deg till pizzakartong. Och på den tionde minuten ska ni skrapa bearnaisen av er köttigaste kebabpizza med pommes, och hålla en fettfest inför burkananasen, er Gud, under sju tuggor. Typ. Om vi ska vara elaka och raljera över hur denna italienska kulturklenod drog på sig knätofsar och blev ett assimileringsprojekt värdigt en järnrörspredikan. Ok, så varken bearnaise, kebab eller pommes är särskilt svenskt. Å andra sidan finns det stollar som tror att både tomten, kåldolmar och halloween är det.

Men oavsett hur svennefierad man tycker att en pizza med köttbullar, curry, banan och ananas är, kan nog de flesta enas kring det pyramidala avståndet till vad pizza är i sitt ursprungliga habitat. Vi skulle personligen till och med sträcka oss till att påstå att en renlärig italofil skulle känna sig lätt vanhelgad vid blotta anblicken av standardmenyn på svenska pizzerior. Så det är inte utan högt uppskruvade förväntningar som vi slår oss ner längst in i det spartanskt inrättade Mitt Mat.

Vit pizza

Det tar mer än tio minuter – som om det i sig skulle vara en kvalitetsstämpel. Under tiden sippar vi på varsitt glas myntavatten, och kastar lystna blickar på den fullmatade Kölddisken. Vattnet smakar Wrigley’s Doublemint på ett väldigt bra sätt. Vi tror att det skapar luft till pizzans lite mer burdusa natur. Det gör det – i synnerhet till den som heter L’Inferno, en röd pizza med salami av både nduja– och spianatatyp, svarta oliver, komozzarella och basilika.

För 95 kronor får vi en ordentligt kryddig historia, med mycket djup i köttonerna, men också i det saltaste laget, och med en aning flottig yta. För ytterligare 95 kronor får vi en välmatad vit pizza, en tomatsåsfri variant med ursprung från Neapel. Den här heter just La Napoletana, och är pyntad med salciccia, komozzarella och friarielli, en medlem i kålfamiljen som går under alla möjliga namn beroende på geografiskt område. I bakad form på pizzan, är den godare än estetiskt tilltalande, och i kombination med övriga ingredienser bjuder den på en komplex och välkomponerad smakbild.

Aragostine

Men det som framför allt vinner våra hjärtan är pizzabottnen, som stoltserar med både frasighet, motstånd och integritet.  Detsamma kan sägas om den citronfyllda aragostinen som vi inmundigar till kaffet efteråt. Det friska citrusanslaget till den mer bastanta känslan i degen, gör att vi orkar med även en okynnesvända bort till Köld, innan kaffet är slut.

Huruvida pizzorna är toppade med kärlek och passion, som Tommaso Memoli påstår, vet vi inte. Men några dussinpizzor på löpande band utan vare sig tåga, livslust eller personlighet, är det i alla fall inte som han rullar ut tillsammans med Evelina Marmander. Kanske är det surdegen som är hemligheten. Kanske är det inspirationen från världshistoriens första Margherita, bakad av Raffaele Esposito redan 1889. Eller så är det den sårade italienska stoltheten som vägrar pizza med knätofs.

Vurm

Annonser

Livet är en sommarrulle och ett glas iste med basilikafrön

Vurmat: Nois café & deli
Adress: Friisgatan 3, Malmö
Kontakt: 040-12 08 00, nois.nu

”Livet är en smörgås och ett glas mjölk” sjöng den gode skalden, Oscar Danielson, en gång i tiden. Som vanligt får han det mest vardagliga att framstå som en aha-upplevelse i tisdagsformat, och igenkänningsfaktorn är lika hög som – ibland – besvärande, när han tar oss igenom allt från den svenska avundsjukan till snorbeklädda småbarnshem. Den där smörgåsen med glaset mjölk doftar soldränkta, sorglösa dagar i skuggan av en björk. Det var så klart när detta fortfarande var möjligt utan en smärre överdos av antihistamin. Det måste också ha varit innan smörgåsen gav upphov till ett helt batteri av beslut rörande vete, fullkorn, skållad havre och krossad råg.

Att läsa menyn på en del asiatiska restauranger är lite som att ta ett steg tillbaka till det där enkla, sorglösa – åtminstone skenbart. Du kan få nudelsoppa, nudelsallad eller wokat ris. Att du sedan kan få var och en av de rätterna med antingen kyckling, räkor, biff eller tofu, med chiliolja men utan soja, med rostad lök och hackad koriander, eller utan vare sig hoisinsås eller krossade jordnötter, och att alla dessa val genererar ungefär 58 olika kombinationsmöjligheter, det är en helt annan sak.

På Nois räknar vi inte ihop det riktigt till 58 olika alternativ, men upplägget på menyn är fyra basrätter med – just det, kyckling, räkor, biff/fläsk eller tofu/quorn. Med det inte sagt att det är dåligt; tvärtom, kan den illusoriska valfriheten vara en befrielse för den rådville som ändå roas av idén om att kunna tänka fritt.

Sommarrullar

Vi tänker sommarrullar med räkor för 75 kronor och risnudelsallad med ryggbiff i citrongräs för 79. Det sköljer vi ner med rött iste med citrongräs och omkringsimmande basilikafrön, samt en iste med lime och ingefära, för 30 kronor glaset. Trångt är det. Och undan går det. Vi får in maten snabbare än Colin Nutley kan stava till nepotism.

Både sommarrullarna och nudelsalladen är pyntade med syrad morot och rättika. Den senare ger ifrån sig en lätt stöt av metangas, precis som det ska vara. Men syrabalansen är nästan perfekt, och krispigheten har vi inget att anmärka på. Också dippsåsen till rullarna får grönt ljus, även om vi gärna sett att fisksåsen fått en mer framträdande roll. Rullarna i sig är fasta utan att slå över till det kompakta, men en aning mer färska örter hade inte skadat.

Nudelsallad

Även nudelsalladen ligger lite i underkant när det kommer till kvantitet. Såsen som den kommer med är bra, men lite väl snäll. Pyntkvastarna med koriander är härligt tvåliga, men i det träigaste laget. Till slut är det bara den välbalanserade ryggbiffen i nudelsalladen som kommer undan utan några men.

Som avslutning beställer vi vietnamesiskt kaffe, en med och en utan is. Den senare har samma blandning av lakritsrot och kondenserad mjölksötma som den förra, men utan att bli utspädd av isen. Till kaffet plockar vi en pistageboll och en vegansk chokladkaka med jordnötssmör och en generös klick sprutgrädde (det är ungefär lika vulgärt som det låter, och inget matställe med något som helst anspråk på värdighet borde befatta sig med detta otyg till pseudogrädde).

Pistagebollen skulle kunna klocka ut som dagens glada överraskning. Med en vuxen smak utan att vara präktig, gör den sig riktigt bra med kaffet. Vi gillar även chokladkakan, även om jordnötssmöret är lite åt den anonyma hållet. Men som med de flesta veganska kakor är det något som saknas i konsistensen; den här kan närmast jämföras med en mannagrynig pudding i konsistens.

Iste

Men sprutgrädde och smörstrippade kakor åsido, är det stilbrottet mot det vietnamesiska i det söta utbudet som stör mest. Ok, så rispudding på klibbigt ris i giftiga färger kanske inte är det säkraste kortet att dra, så här mer än 9 000 km från Ho Chi Minh-staden. Men vi hade ändå önskat att ambitionsnivån höjde sig lite längre än chokladkaka med sprutgrädde. Då är vi desto gladare över isteerna, som vi har sparat sista slurkarna av tills det är dags att skohorna sig ut från trängseln. Ingefäran är ordentligt tilltagen och ger perfekt motstånd mot den skarpa limen. Och basilikafröna får, för vår del, gärna bli nästa heta grej. De gömmer säkert näringsämnen motsvarande en mindre hälsokostaffär. Men det vi går igång på är i stället det barnsligt roliga i att gojsa runt med något lätt slemmigt som simmar fritt i vårt iste och ser ut som grodrom. Det blir det och sommarrullarna som vi kommer att längta tillbaka till. Eller för att parafrasera den gode Danielson: En handfull semestrar på en vietnamesisk ö.

Vurm

Finnes: Jämntjockt bra för trygghetsnarkomaner

Vurmat: Fyn
Adress: Falsterbogatan 1, Malmö
Kontakt: fynmalmo.se (som i skrivande stund verkar föra sin tillvaro på ett annat internet)

Det var ett tag sedan Chez Madame bjöd på loppisfyndad servis och hemma-hos-känsla på Karlskronaplan. Det börjar bli ett tag sedan som Chez Madame så småningom blev lite vuxnare, lite mer tillrättalagd på Falsterbogatan. Och sedan tio månader tillbaka är det Amanda di Scotte och Albin Spenner som med Fyn axlar det närproducerade ekoansvaret – med samma vegansk-vegetariska koncept och, till synes, i stort sett samma kundkrets.

Chez Madame blev, i de nya lokalerna, aldrig det Chez Madame som vi lät oss charmas av när det först begav sig. Det var lite som att se en sexåring tampas med för långa armar och ben utan att riktigt hitta hem i sin kropp – allting stämmer, men ingenting är rätt. Och allt som finns att göra är att tålmodigt vänta ut tiden. För Fyns tappra föregångare rann tiden ut för ganska exakt ett år sedan. Skälen går så klart att spekulera om, men ur vårt snäva besökarperspektiv växte de aldrig riktigt in i de nya lokalerna.

Och det är lite småknepiga lokaler. Det är mycket rymd att fylla. Det är mycket hårt vitt som inte låter sig tyglas, och trots idoga försök att mjuka upp med växtlighet och diverse interiöra attiraljer, gränsar det hela tiden till det lätt kliniska. Men di Scotte och Spenner ska ha tio poäng för god vilja.

Jordärtskockor

En av de mer påtagliga förändringarna, utöver namnbytet, skulle vara avskaffandet av dagens lunch, till fördel för en fast meny som byts ut med jämna mellanrum. När vi trillar in säger menyn bakad jordärtskocka, rödbetor med chèvre, och het tomatsoppa. Vi skippar soppan, och dyker rakt ner i rötterna, för vardera 85 kronor. Glasen fyller vi med rabarberdricka från Bornholms musteri, samt en hallondito med bubbel, som får åtminstone en av oss att fundera över hur lite hallon en hallondricka egentligen får smaka.

Jordärtskockan är mild, på gränsen till menlös – tills vi kommer på att det går mer än alldeles utmärkt att tugga i sig det välbakade skalet. Det ger roten en nötig inramning, och därtill lite struktur och konsistens. Den medföljande vitlöksstekta svampen är mer stekt än vitlökig, på samma sätt som det karamelliserade päronet är mer päron än karamelliserat. Räddningen ligger i dukkahn, som bär upp hela anrättningen tillsammans med rosmarinvinägretten, även om vi undrar varför köket inte har fläskat på lite bättre med den.

Rödbetor

De andra rötterna funkar också bra; det är svårt att gå fel med rödbetor och chèvre som utgångspunkt – liksom romansallad, ruccola och matvete är en tacksam kombo att slänga in som motspelare. Men det starkaste kortet i det här sammanhanget blir även det svagaste. Det är för säkert. Det är för förutsägbart. Vi saknar den där tokchansningen som skapar nya kulinariska synapser.

Och det är nog i detta som vi hittar det sammanhållande kittet. Det är en rätt hög lägstanivå, med vinst varje gång. Men det är också jämntjockt bra utan toppar och dalar som ruckar på det monokromatiska. Det är hit vi går för att försäkra oss om en god lunch. Överraskningar och utmaningar söker vi någon annanstans – såvida utmaningen inte består i att hitta deras webbplats eller ett fungerande telefonnummer.

Vurm

Roligare än bra under fusiongaloscherna

Vurmat: Namu
Adress: Landbygatan 5, Malmö
Kontakt: 040-12 14 90, namu.se

Det finns tendenser, som lovar mycket men till slut passerar som parenteser. Det finns trender, som gör anspråk på diktat, som i efterhand får nöja sig med den statiska rollen som tidsmarkör. Och så finns det det tidlösa, som utmanas snarare än utmanar, och som med ett stoiskt lugn vilar i sin egen värdighet.

Fusionköket med element från gastronomiska ytterligheter andas lika mycket ovädrat stekos som Ny demokrati och Ace of base skorrar 90-tal. Det var roligare än bra, och många gånger faktiskt inte ens särskilt roligt. Så när vi blir tipsade om Namu, där Malmö möter Seoul är det inte utan farhågor för drag under galoscherna och västkustsk baktakt som vi stillar vår nyfikenhet.

Mandu

Vi är sent på lunchen, och i servisen diskuteras det högt och obesvärat om huruvida sällskapet som kommer efter oss ska släppas in. Just de återkommande kollegiala diskussionerna ger en känsla av att det öppna köket med fri insyn har stöpts om till en transparent servis utan professionellt filter, och associationsbanorna för oss snabbt tillbaka till första bästa nationspub i valfri studentstad.

Över huvud taget känns servisen tafatt, på gränsen till praovarning. Det finns en rastlöshet och en osäkerhet som tar sig uttryck i styltigt levererade inövade fraser, som i bästa fall känns välvilliga. Inget ont i det; alla är vi nybörjare tills vi blivit varma i kläderna. Men det blir besvärande när man är så begränsad i egna initiativ och flexibilitet att man inte ens vågar ta en beställning som kombinerar en enrättslunch med en trerätters dito utan att rådfråga köket.

Det är nämligen det vi gör, och landar med en gochujangbakad grisnacke med kålrabbi, päron och jordärtskocka för 125 kronor, och vad som paketeras som en affärslunch för 345. Den senare är en komposition bestående av inledningsvis mandu – koreanska dumplingar – lågtempererad röding, och avslutningsvis karamell- och misoglass.

Innan vi får in vår mat blir vi serverade en lök- och pumpasoppa, som balanserar sälta och sötma på ett delikat manér, som flirtar med det vulgära utan att slå över. Och vi önskar att den balanskonsten hade smittat av sig lite på grisen också. Den är nämligen bitvis överbakad, om än generös i smaken. Detsamma måste tyvärr sägas om grisen i mandun, som är så kompakt att vissa tuggor är snudd på stumma. Desto bättre har köket lyckats med kålrabbin. Mer spänst åt folket!

Misoglass

Rödingen förstår vi först ingenting av. Den känns mest som ett blekt stycke blygsamhet med lite krimskrams på – tills vi upptäcker ingefäran. Den gör hela skillnaden, och är nästan lika klockren som karamell- och misoglassen. Men bara nästan. För vi skulle kunna komma tillbaka enbart för glassens skull, även om den, i ärlighetens namn, varken smakar miso eller särskilt koreanskt.

Just det sistnämnda är troligtvis en ganska god sammanfattning av Namu; det är inte så mycket Sverige möter Korea, som Sverige möter Jennie Walldéns uppfattning av Korea. Visst rör hon om lite i grytan, men huruvida det är bättre än kul får framtiden utvisa.

Vurm

Någon annanstans i Malmö

Vurmat: Di Penco
Adress: Roskildegatan 3, Malmö
Kontakt: 040-39 66 55, penco.se

Det finns de som behärskar konsten att skapa världar, hela små universa som de fyller med färg och form, som tar oss med på en resa bortom det vi tror att vi känner och vet. Med enkla medel och subtila skiftningar i ton förskjuts verkligheten precis så mycket som behövs för att vi ska ryckas med och bli en del av illusionen. Giuseppe Penone gör det. Wong Kar-Wai gör det. Arvo Pärt gör det ibland. Och Sandra Bullock. Ok, så människan väljer de absolut mest korkade roller att gestalta, men något var vi tvungna att dra till med för att bryta prettotemat.

När vi slår oss ner på uteserveringen på Roskildegatan 3 omsluts vi omedelbart av Di Penco-bubblan. De många italiensktalande gästerna som munhuggs med personalen bäddar in den lummiga bakgården i en olivfärgad medelhavsair. Vi är ganska nöjda med att ha lyckats ducka den värsta lunchruschen. Fem minuter senare, och vi hade snällt fått köa i en halvtimme, tre kvart. Nöjda är vi även med den generösa brödkorgen som ställs fram efter en stund, och vi får lägga band på oss för att inte äta oss mätta på brödet i väntan på maten. Tyvärr är det mer godtyckligt med olivoljan, som vi först efter mycken möda lyckas vinka till oss.

Lunchnumren är två till antalet, à 75 kronor, parmafylld tortellini i husets tomatsås, samt tagliatelle med kronärtskocka i en gräddig sås. Den umamistinna tomatsåsen vet var den ska ta, och tillsammans med rondören i pastadelen väger den upp för den irriterande anonyma fyllningen. Vi tuggar och känner, och känner och tuggar. Till slut kan vi inte låta bli att dissekera ett knyte och gräva runt efter den utlovade skinkan. Vi hittar den, men för att känna den får vi dessvärre mobilisera alla mentala smaklökar som står till vårt förfogande.

Desto lättare kapitulerar vi för tagliatellen. Den bitiga syran från kronärtskocksmarinaden i kontrast till det gräddiga går på knock. Tryffeltonerna i såsen kittlar utan att breda ut sig, och den påtagliga nötigheten i bakgrunden får oss att treva efter gilla-knappen. Det är subtilt och omedelbart på en och samma gång, lite som den avkomna sommaren inbäddad i ett mjukt, silat ljus mellan doften av lind, parasoll och italienska diminutiv. Det är som Malmö, fast någon annanstans.

Vurm

En välmarinerad kycklingfot rör inget hjärta

Vurmat: China Garden
Adress: Möllevångstorget 5, Malmö
Kontakt: 040-883 00

En dumpling är en dumpling är bara början till ett helt litet gastroversum. Dessa välfyllda knyten är en del av den över hundraåriga dim sum-traditionen med rötter i det kantonesiska köket. Dim sum, en engelsk transkribering av det som på kantonesiska betyder att röra vid hjärtat, anses ha sitt ursprung i tehusens servering av tilltugg vid teprovningarna. Vi är inte helt säkra på vad det där med hjärtat har att göra med maten. Då är företeelsen yum cha, som dim summandet är en del av, betydligt lättare att förstå. Det betyder ordagrant att dricka te, vilket är just det man gör till de små munsbitarna.

I många storstäder utanför landets gränser finns tradition, kunskap och, inte minst, underlag, för att en stående dim sum-repertoar med såväl bredd som kvalitet ska vara möjlig. Där rullas ångande färska dumplingar i bambutråg ut efterhand som de blir färdiga för servering. Skjutande på en välfylld vagn går personalen runt och ropar ut vad de har att fresta med för stunden, och det är bara till att vinka till sig det man vill ha och få det uppskrivet på notan. I rikets tredje största stad är det lite torftigare med utbudet; här är vi hänvisade till China Garden, som kör en återhållen variant av konceptet på helger fram till någon gång på eftermiddagen.

Med den livliga lördagshandeln på torget från första parkett är det en lätt surrealistisk-voyeuristisk känsla som letar sig fram och greppar tag. Det som skiljer oss från dem är inte mer än en skiva glas och ett stycke asfalt. Ändå kunde stojet och rörelsen några meter bort inte kännas mer avlägset, och glasrutan förvandlas i ett nafs till ett filter, fullkomligt ogenomträngligt för allt som inte andas syntet, etnokitsch och 80-tal. Vi har varit med om väntrum på Folktandvården som är mindre sterila.

Nåväl, vi ska inte döma hunden efter håren, eller – för den skull – den kinesiska draken efter granitimitationen. Att personalen springer runt och maniskt sprejar de avdukade borden med ett Mr. Muscle-liknande medel bättrar förvisso inte på utgångsläget för vårt fortsatta tyckande. Att de står två meter från oss och halsar cola direkt ur flaskan genererar inte direkt några plus i protokollet. Det gör inte heller toanyckeln som hänger på framsidan av bardisken. Men vi försöker i alla fall hålla modet uppe vad beträffar maten.

Menyerna har fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi var här senast. Då, skrynkliga och fläckiga med hög sunkfaktor. Nu, nyplastade med hård, alkosponsrad pärm. Tillsammans med menyerna får vi även en krysslista, där det är tänkt att vi själva ska skriva in vår beställning. Att vi inte är helt säkra på vilken ruta som motsvarar vilken rätt, än mindre behärskar det kinesiska språket så att vi kan tyda krysslistan, verkar inte bekymra personalen nämnvärt. Och lika briljant som vår kinesiska är, lika strålande verkar personalens tekunskaper vara. Ok, så vi har inte gått in genom dörrarna till ett tehus. Det är vi fullt medvetna om. Men på nivå med ”ett jasminte och två andra, svarta, beskare” tycker vi i alla fall inte att teribban behöver ligga. Vi beställer en kanna jasminte och en kanna annat, svart, beskare. Det senare är lite halmigt och drar åt oolong-hållet.

Först ut är räkdumplingarna. Tyvärr håller inte deg och fyllning ihop särskilt väl, med följden att vi får äta dem var för sig. Å andra sidan är räkfyllningen riktigt knaprig och gör sig bra som solotugg. Därefter dyker vi ner på våra stekta wor tip, för somliga mer kända som potsticker. Dessa köttfyllda knyten tillagas i två steg, och ångas en stund innan de åker ner i pannan för att få lite färg och stekyta. De som vi serveras hade definitivt mått bra av en lite längre stund i pannan. Att de är härligt flottiga får väga upp för den lite för generösa saltningen.

Lika mysfeta är rullarna på rismjöl, vilka säljs under namnet rispannkakor. De är fyllda med char siu-sött fläsk, som tillsammans med den småsöta sojan skapar ett påtagligt djup. Den enda invändningen som koriandermissbrukarna i oss har är att det är för lite av det färska örthacket på topp. Dock har vi större överseende med det än med att vi får in de ångkokta lotusbullarna så här tidigt i sittningen. Lotusfyllningen är len som en Lambi-reklam, och vi sväljer att bullarna är stämplade med något så ocharmigt som ”Guan Poh dim Sum PTE LTD”, men det hade varit uppskattat att låta efterrättsbetonade delar av beställningen komma in mot slutet i stället för att gå enligt principen att först ut ur ångkokaren får serveras.

I dipparsenalen hittar vi en chiliolja som är härligt stickig, men som lider av akut vitlöksbrist. Bredvid den, en högst ordinär soja som vi varken kan säga bu eller bä om. Bredvid den, en sriracha som skriker efter mer syra och mindre – det vill säga inget alls – av något som vi ringar in som tomatsötma. Som vanligt i de här sammanhangen saknar vi chinkiang-vinäger och ber om det. Ut kommer en flaska röd risvinäger som vi inte kan beskriva som något annat än godisrosa och kvalmig. Vi vet inte vad som är i den mer än E-ämnen, men en prislapp mitt på flaskan skvallrar i alla fall om att den har kostat 11 dollar en gång i tiden.

I nästa laddning från köket får vi ut ångkokta köttdumplingar, friterad taro och kycklingfötter, eller fenixklor som de också kallas. I det kinesiska köket handlar det där med tryne till svans inte om trendkänslighet, det är ett gastroekonomiskt arv. Kycklingfötterna är härligt marinadsöta och mjälla på gränsen till att falla isär när man klämmer tag i dem med pinnarna. Den friterade taron bjuder på god sötma som samsas med köttet om våra smaklökar. Den är en aning fettdrypande, och hade med fördel kunnat mellanlanda på lite hushållspapper, men sammantaget funkar det. Till slut har vi köttdumplingarna. Dem låter vi bli att kommentera. Det är onödigt att raljera.

Yum cha-konceptet är trevligt och dim sum-traditionen är väl värd att introducera på bred front, nu när både tapas och meze har haft sina segertåg i småtuggsklassen, och med de senaste årens dumplingvurm kanske det slutliga genomslaget ligger runt hörnet. Men frågan är om alla ångande dumplingar och väloljade rispannkakor i hela världen är skäl nog för en helgsittning på China Garden, ens för blygsamma 256 kronor. Vi fingrar lite på vår nedsojade plastservis och låter saken bero.

Vurm

Den indiska matfabriken

Vurmat: Indian Haweli
Adress: Södra Förstadsgatan 88, Malmö
Kontakt: 040-12 31 24, indianhaweli.se

En gång, för många år sedan, åt vi på en indisk restaurang i Örebro. Det var ett oansenligt, litet sjapp, dörr i dörr med Skatteverket. Läget var fruktansvärt ocharmigt, och allting kändes lite utanför. Men så finns det ju de som menar att hela Örebro känns lite utanför. Nåväl, läget till trots hittade gästerna dit. Det var ett sådant där ställe som ingen med minsta gnutta kärlek för mat kan värja sig mot. Smakerna fick ta tid. Dofterna fick ta plats. Och chaiteet som fick koka från tidig morgon var inte färdigt för servering förrän framåt eftermiddagen.

Sedan dess har ribban för krogar med indiska förtecken legat kvar på samma höjd, och letandet efter en sydsvensk matfrände till den asiatiska närkingen har fortgått – dessvärre utan några givna kandidater. Men över ett halvt decenniums fruktlöst arbete med ljus och lykta är inte skäl nog att ge upp. Vi bestämmer oss för att det finns en självklar anledning till att Indian Haweli har hållit curryfanan högt i över 14 år. Och med Möllevångstorget bokstavligen runt hörnet finns det i alla fall inget att klaga på när det gäller läget.

Tyvärr kan inte ens ett bra läge rädda det första intrycket innanför dörren, vilket lämnar en hel del övrigt att önska. Det tiotalet meter som vi tillryggalägger innan vi kommer fram till baren för att beställa kantas av idel smutsiga bord och utbrunna värmeljus. Det oengagerade går sedan igen i personalen, som mest verkar vilja få lunchbeställningen överstökad. Att vi dessutom blir satta på vänt till fördel för ett telefonsamtal gör oss faktiskt inte ett dugg mer imponerade.

Lunch serveras vardagar mellan klockan 11 och 15. Fyra till fem rätter, varav minst en vegetarisk, utlovas till priser från 55 kronor. I det ingår dricka till maten och en kopp kaffe eller te efter. En handfull halvhjärtat besvarade frågor och ett telefonsamtal senare har vi beställt en tandoorikyckling och dagens vegetariska, som består av en aloo med svamp. Därtill beställer vi vitlöksnan för 20 kronor och en lassi för lika mycket. Den senare är slut för dagen, så vi tröstar oss med att nanbrödet inte dryper av fett, vilket det har en tendens att göra ibland.

Vi vill verkligen hitta ett ställe som serverar indiskt med högre ambitioner än att det just bara är indiskt, och med de 14 åren i trogen tjänst hoppas vi att det ska vara här som vi slutligen sätter det där krysset i protokollet. Men våra förhoppningar kommer på skam. Den knappt mesljumma maten kommer in på brickor som vi på bästa sändningstid har lärt oss att de ser ut i ett amerikanskt fängelse, och det enda som skiljer tandoorikycklingen från aloon med svamp är att det ligger en kycklingklubba på den ena brickan och potatis med champinjoner på den andra – föga fantasifullt. I övrigt är det på riskornet identiskt.

I de övriga facken på brickan ligger det raita, slak sallad med vissen gurka och trött tomat, lite dal som i smak påminner en aning om ärtsoppa, samt en kulle med för torrt ris som är toppat med något slags potatisbulle. Den sistnämnda är en ganska menlös historia, och vi går snabbt vidare till raitan som bjuder på god sälta. Tandoorikycklingen kan sammanfattas med tandoori och kyckling, inte så mycket att orda om. Bäst i test blir aloon. Möjligen är svampen lite väl sladdrig, men i ärlighetens namn känns det som det minsta problemet som man dras med på Indian Haweli. Och funnes det ett långputtrat chai skulle vi inte sätta våra sista slantar på det.

Vurm