Kategoriarkiv: Lunch

Lycka med kolasmak

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Jesusparken kaffebar och deli
Adress: Nobelvägen 30, Malmö
Kontakt: 0733-14 49 47, jesusparken.se

Falsterboplan skulle kunna sorteras under kategorin av namn som passerar utan att riktigt lämna avtryck. Man vet att det finns, men kanske inte exakt var. Åker man trean vet man att det finns ett stopp mellan Södervärn och Nobeltorget som betonas helt galet av uppläsaren. (Sista stavelsen. Testa! Det är hur roligt som helst.) Och de närmast sörjande gör så gott de kan för att hedra det officiella namnet med anor från tiden då man fortfarande byggde kyrkor. I övrigt är det många undrande blickar som namnet väcker. Säger man däremot Jesusparken, byts osäkerheten genast ut mot ett förlösande ”aha”.

Men det finns anledningar att lägga Falsterboplan på minnet, och sedan i början av september finns det ytterligare en god. Här ligger nämligen stans senaste tillskott inom klassen ”krubb utan fubb”. När Malte Rohlin, Emma Gudmundsson och Frida Angvar sjösatte Jesusparken kaffebar och deli med buller och bång för några veckor sedan var det med ambitionen att erbjuda sund mat på bra råvaror. Vi är där.

Det är så där skönt septembersoligt och på trappan står en låda med äpplen. De 30 kvadratmeterna som trion har haft till sitt förfogande har de verkligen fått ut det bästa av. Längs med väggen står välfyllda hyllor med ekologiskt allt. I disken intill hittar vi färdiga sallader, bakverk, smoothies och annat gott. Och bakom glasdiskarna längst fram ligger ost och chark tillsammans med egna inläggningar och frestar.

Vi plockar på oss varsin smoothie för 28 kronor. Den ena kommer med jordgubb, ingefära, banan och apelsin. I den andra har man vevat ner körsbär, mynta, vaniljyoghurt och honung. Till det beställer vi en rödbetssoppa med örtyoghurt, och en macka med långbakad gris, cornichoner och rödlök, båda i 50-kronorsklassen. Och i rent sockersugspreventivt syfte lägger vi på en chokladkaka med kolakräm för några tior.

Sötman i soppan går inte att ta miste på; rödbetor är tacksamma i de här sammanhangen. Sältan, däremot, är det tunnare med och det är inte förrän örtyoghurten blandar sig i som det händer något på den fronten. Dessvärre får inte brödet vid sidan om samma draghjälp.

Även brödet som används till grismackan lider i grunden av salttörst. Den kommer å andra sidan med en hel arsenal av tillbehör, och slipper stå lika blottad. Den syltade rödlöken bär klara spår av nejlika, och tillsammans med senapen, som gott hade kunnat få ta lite mer plats, bildar den en fin fond till de andra i ensemblen, i synnerhet grisen, som smakar … gris. Det låter så självklart, och det är absurt att det ens behöver påpekas. Men i tider då antibiotikaresistenta slaktdelar från turboodlade djur är regel, är det en ynnest att få vila tungan mot en skiva kött som har fått ta tid.

Den flytande delen av lunchen är vad den utger sig för att vara. I stället för en bananbomb, som så lätt blir fallet när man försöker få lite kropp i smoothien, är jordgubbssmoothien en sötsyrlig historia som kittlar skönt i gommen. Lite tydligare ingefära hade emellertid inte skadat. Körsbärsvarianten med yoghurt är en lyckad blandning av det friska hos yoghurten och en viss strävhet från körsbären, och vi tycker att den är alldeles lagom perfekt.

Det finns inte många sittplatser att slåss om inne i den gamla mjölkbutiken i hörnet, så vi har slagit oss ner i självaste parken. Är det Jesusparken kaffebar och deli, så är det. Och vi är rätt nöjda med att sitta ute och glufsa i oss vår chokladkaka. Eller, nöjda kanske är i underkant; vi är överförtjusta i denna kladdkaka som är mer kladd än kaka och som kröns av ett generöst lager lycka med kolasmak. Lite ångrar vi att vi lät bli kaffet. Det hade nog suttit hur fint som helst till allt det söta. Å andra sidan får vi en anledning att snart komma åter. Kaffet, tillsammans med ett otal andra goda anledningar.

Vurm

Balans i sex akter

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Njutbar
Adress: Södra Förstadsgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-30 40 22, njutbar.se

Var hittar man en sallad med räkor, där de sistnämnda inte är maskinskalade, bleka och identitetslösa? Var beställer man in kycklingfilé som inte är knastertorr, trådig och smaktörstande? Var finns lunchstället som inte gör matupplevelsen till en slentrianmässig löpande-band-tristess i paritet med en skolmatsal av den sämre modellen? Frågorna är inte retoriska, och svaret – om man befinner sig i Malmö – är Njutbar, ett namn med tvetydiga kvaliteter, och löften om mycket.

Den här biten av Stora Nygatan har kommit att bli något av en egen liten värld. På nummer 23 är det oftast fullt med folk, så även i dag. Luncherbjudandet brukar oftast ackompanjeras av en lapp som talar om för oss att alla andra hann före, så även i dag. Vi går kvickt vidare i menyn och bestämmer oss för en quinoasallad med räkor och kräftor, för 85 kronor, och en potatissallad med kyckling för lika mycket. Till det ber vi att få en stor latte och en chailatte ”på riktigt”, båda för tre tior styck. Och eftersom vi redan nu känner trycket från sötsuget passar vi på att be om en limoncelloglass och en choklad på kopp, värde 35 respektive 25. Det verkar som om personalen tycker att vårt dryckesval passar bättre till det söta än till salladerna, och vi får frågan om vi vill vänta en stund med de varma dryckerna. Vi tycker om att tokblanda och tänja lite på matkonventionerna för att göra nya upptäckter, men frågan är så hjärtligt ställd att vi låter oss vallas. Snällt tar vi med oss den välfyllda flaskan med vatten som ställs fram i stället.

Förutom flaskan med vatten kantas vårt besök av en rad trevliga initiativ. Det är generöst med bröd – signerat av ingen mindre än Lars Cato. Det är konst på väggarna – just nu signerad Jan Olofsson, Carl Linderoth och Ola Kalnins. Det är delikatessdisken, där man kan köpa med sig sorgfälligt utvalda oljor, ostar, charkvaror, kaffe, te och annat som gör dagen lite godare. Det är personalen som visar omsorg. Det är det opolerade golvet. Det är det småhärjade möblemanget. Och det är allt det där i en hjärtlig syntes som blir fullkomligt avväpnande.

Quinoasalladen är, förutom skaldjuren, pyntad med kokos, lime och chili, och på sidan, en generös klick med röd currydressing. Currysmaken är distinkt och dressingen riktigt krämig. Trots att vi vet vad den innehåller och sålunda hur det rimligtvis borde smaka, blir det en initial krock innan hjärnan hinner ikapp tungan och lyckas para ihop mejeri och curry. När det väl är gjort, är resten en tillbakalutad fröjd. Den milda quinoan får en skjuts av stora, vita bönor med god sälta, och ruccolan ångvältar sig fram genom allt och tvingar fram de mest otippade smakkombinationer – på ett bra sätt.

Potatissalladen är lika enkel som god. De späda knölarna bärs fram av kapris, äpple och persilja. Den ljumma kycklingen är ett under av saftighet och smakar nästan lite lätt efterrimmad. På detta, ett par bitar grönmögel. Till detta, en rund honungsdressing som till en början är lite timid, men som efter en stund växer fram och klär allt i en skir dräkt.

Kökets ambition att arbeta med bra råvaror och ekologiska produkter betalar sig. Och målsättningen att bygga maten från grunden ger direkt utslag på tallriken, och i glaset, för den delen. När vi frågar hur vår chailatte är ”på riktigt” får vi förklarat för oss att man har valt att kasta in te och kryddor i en påse snarare än att förlita sig till flytande chaiessenser i sirapsform. Resultatet är milt, med rena smaker som tar tid, och vi får en stor lust att aldrig mer dricka chailatte någon annanstans, på något annat sätt. Några minuter senare har vi dödat de milda chaitonerna med tryffel på kopp. Den är urdefinitionen av ”smörfyllig” och lämnar lite nötiga eftertoner. Förmodligen hade tryffeln lekt bättre med en kopp svart än med chailatten. Nu får vi ta en sak i taget för att de inte helt och hållet ska ta ut varandra.

Desto bättre går kaffe latten med limoncelloglassen. Vi har redan talat om de många farorna med citronglass. Att därtill lägga det spritiga och sockriga i limoncellon kan bli hur bra som helst, eller så slutar det också med ett ordentligt magplask av sällan skådat slag. Det blir hur bra som helst. För balansera smaker är en konstform som man behärskar på Njutbar. Det märks inte minst på latten, som till vår stora förtjusning smakar kaffe. Det kan tyckas självklart, men som med andra självklarheter kan det inte nog poängteras att en kaffe latte är uppbyggd av två huvudsakliga ingredienser. Så tillhör man den kategorin av lattekonsumenter som tycker att kaffebiten är av lika stor vikt som mjölkbiten, är det hit man ska gå. Varm, skummad mjölk med lite färg kan man få på så många andra ställen.

Det må vara de stora gesterna och de djärva greppen som skapar de fläskigaste rubrikerna i våra matspalter. Men det är de små gesterna som utgör skillnaden mellan en god lunch och en lunch som vi gärna gör om. Den här gör vi gärna om snart igen.

Vurm

14 fairtrade är fler än 33 chockrosa dödskallar

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Barista
Adress: Södra Förstadsgatan 24, Malmö
Kontakt: 040-97 26 06, barista.cc

En klok, ung man sa en gång att vi borde slopa det här med miljömärkning och i stället stämpla icke-ekologiska produkter med giftmärkning. Radikalt, kan tyckas, men varför inte? Varför ska medvetna odlare och producenter belastas med certifieringsavgifter och andra merkostnader, när deras kollegor som gör jobbet på det, så kallade, traditionella viset ostraffat kan fortsätta att maxa vinsten med pressade priser och sämre ekoarv? Varför ska något som är vetenskapligt utdömt och som alla – nå, de flesta i alla fall – inser inte håller i längden få fortsätta att utgöra normen? Det är hög tid att ändra på ordningen. Bort med svanarna. Bort med pilgrimsfalkarna, EU-blommor och allt vad det heter. Det är dags att plocka fram en dödskalle i kräkgrönt, magenta och chockrosa.

På Barista har de fattat detta, inte med dödskallemärkningen, utan med hållbar konsumtion. 2006 sjösattes idén om en kafékedja som kombinerar etiskt ansvar med gediget hantverk och bra priser. Fem år senare finns de på 14 ställen i tio städer, med ytterligare tre kaféer i startgroparna. Så något måste de göra rätt. Å andra sidan finns Espressohouse på 33 ställen bara i Stockholm, och vad dem anbelangar är det svårt att hitta särskilt många rätt. Det enda sättet att veta riktigt säkert är att själva hugga in, så vi beger oss till sommarsurriga Södra Förstadsgatan för att göra just det.

Innanför dörren är det trångt och att få en överblick över utbudet utan att vara i vägen för in- och utpasserande eller kön fram till kassan är praktiskt taget omöjligt. Till slut ger vi upp, tråcklar oss förbi ledet och ställer oss i kön, i hopp om att vi lyckas bestämma oss mellan nu och vår tur. Och vi lyckas. På dryckesfronten blir det en vaniljlatte, en vetegrässmoothie, en blåbärssmoothie och två chailatte varav en är rättvisemärkt, allt till det enhetliga styckpriset på 39 kronor. Till det beställer vi en grillad focaccia med mozzarella och pesto för 69 kronor, en macka med manchego och kvittenmarmelad för 59, en bit chokladmoussetårta för 32 och ett stycke skogsbärspaj för 34. Sedan kan vi inte låta bli att be om en bit pekancheesecake, även den för 34 kronor.

Vi balanserar våra grejer på en bricka och sätter oss vid ett ledigt bord. Lokalen är enhetligt inredd med jordiga färger och rundade former från golv till tak. Allt ramas sedan in med ett oförargligt bakgrundsskval från högtalarna, som då och då punkteras av små, arga tjut från de blinkande polletterna vilka låter meddela att maten är klar. I väntan på att vår ska stämma in i kakafonin börjar vi med det kalla.

Brödet till manchegomackan är en ganska ljus råghistoria som påminner lite om bakgrundsskvalet. Manchegon är förhållandevis mild och får välbehövlig draghjälp från den peppriga ruccolan. Men var är kvittenmarmeladen? Vi öppnar, dissekerar och gräver runt. Om den över huvud taget existerar är den så välassimilerad att Jimmie Åkesson skulle slå frivolter av glädje i sin Blekingedräkt. Vi vill i stället slå frivolter för vetegrässmoothien. Den halmiga färgen gör kanske inte det bästa intrycket, men det sötsyrliga ger precis den energikick som utlovats. Framför allt är det skönt att slippa banansmaken, som annars lätt blir dominant i liknande byggen, ett problem som blåbärssmoothien tyvärr dras med. Men det faktum att den kommer i engångsglas som är tillverkat helt och hållet av majsstärkelse förlåter nästan allt.

Vår lovsång för engångsglasen avbryts av tjutet från polletten och vi går och hämtar det varma. Focaccian är frasigt grillad, med en generös dos av pesto, mozzarella och soltorkade tomater. De senare är, liksom peston, ekologiska och smakar för ovanlighetens skull mer tomat än marinad. Vi säger ”ja tack”. Det grillade brödet ligger på en bädd av bulgursallad, innehållande kikärtor, rödlök, russin och gurka. Den finhackade rödlöken har en föredömligt tillbakadragen roll; den ger precis så mycket kropp som vi vill, utan att det blir rödlökssallad av det hela.

Vaniljlatten är mer latte än vanilj, vilket är trevligt. Vi har aldrig förstått storheten i skummad, tunn vaniljsoppa på glas. Den här är mjölkig, men inte blaskig, vaniljig, men inte dränkt i sötma. Det är däremot den ena chailatten, den som inte är fairtrade-märkt. Chaismaken är tydlig, men ganska endimensionell. Vi saknar såväl ingefäran som kardemumman, men tar den för vad den är och blir ganska goda vänner med den – i fem klunkar. Det är ungefär så mycket socker som vi klarar av. I stället dyker vi in på den rättvisemärkta artfränden. Den sägs vara syrligare. Vi ställer oss tveksamma till valet av ord. Mindre sött är inte nödvändigtvis syrligt. Däremot är den märkbart krämigare, och hade bara chaismaken legat i själva latten i stället för att pudras på i efterhand, hade vi haft en fullträff.

Med den första chailatten i färskt minne känner vi att tre gånger sötsaker som avrundning kanske inte var så genomtänkt. Men vi tar djupa andetag, tänker på alla friska sallader som står på tur efter den här sockerfesten, och vulgar loss. Den knäckiga pekanhistorien är utan tvekan mödan värd. Med facit i hand hade det nog räckt med den, eller möjligen tre bitar av den. För chokladmoussetårtan visar sig lite väl mycket från sin fasta sida för att kunna passera som porös, och skogsbärspajen är lite för blåbärig för att något annat ska lyckas bryta igenom. Inte är den färgmättade vaniljvispen till någon större hjälp heller, i synnerhet inte när den efter en stund flyter ut till en rinnig sås.

Höga på socker, mätta på fett och med grillos i både kläder och hår ger vi oss ut i sensommarsurret. Det blir ingen lunch som går till historien, eller som vi ens kommer att minnas om tre veckor. Men å andra sidan, hur många sådana luncher kan man räkna upp på rak arm? Som avbrott i vardagslunket funkar det bra, som paus en söndagseftermiddag likaså. Och som ett etiskt medvetet alternativ bland alla koffeinstinna vattenhål, definitivt, även om det finns en hel del att putsa på vad gäller det personliga uttrycket. Fast det är väl lite av kedjornas förbannelse, etiskt medvetna eller inte.

Vurm

Någonstans i Malmö

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Restaurang Lotus
Adress: Engelbrektsgatan 11, Malmö
Kontakt: 040-97 30 91

Stadsdelar i Malmö är minerad mark för en utsocknes som vill smälta in. Ett kvarter hit eller dit är aldrig ett kvarter hit eller dit. Gränserna är knivskarpa och protester från stadsdelspatrioterna låter inte vänta på sig om fel gatstump buntas ihop med fel del av stan. Rätt ska vara rätt och ingen oönskad gatstump ska komma och åka snålskjuts på grannens renommé. Man behöver inte ens vara någon särskilt stor entusiast för att vilja stycka upp Gamla staden i ytterligare delar.

Så lite synd är det om de gatstumpar som liksom faller mellan stolarna. De bildar mellanrummen och får axla rollen som små, urbana svarta hål. Det kan förvisso diskuteras huruvida den delen av Engelbrektsgatan som täcks upp av nummer 11 är att betraktas som en stump; den semantiska verkligheten är nog snävare än så. Men nog bär den en tydlig air av utböling i egen stadsdel. Gamla väster sneglar oblitt på den utomäktenskapliga byrackan. Lilla torg ligger förvisso runt hörnet, men det är ett hörn med en mycket kall hand. Och Gustav Adolfs torg håller sig på behörigt avstånd. Från vad är vi nyfikna på och kliver in, kanske inte så mycket av sympati för den bortvalda som av överansträngning i jakten på lunch.

Upplägget är perfekt för den rådande blodsockerstatusen. För 85 kronor per mun får vi plocka maki och nigiri tills vi pratar flytande japanska. Och när vi tröttnar på det finns det en handfull varmrätter, från huvudsakligen det kinesiska köket, att gå lös på. Visst, vid en första anblick är det brokigt, och den som kan sin historiebok vet att det sino-japanska inte alltid varit den bästa kombinationen, men vi lär i varje fall slippa gå hungriga härifrån.

Salladsbordet på burk låter vi bli. Det är lågt blodsocker vi har drabbats av, inte det trettioåriga kriget. I stället torpedar vi in oss på sushidelen, som till en början – av förståeliga skäl, med tanke på att klockan ändå har hunnit bli halv tre – är ganska utplockad, men som köket snabbt fyller på. Urvalet är inte överväldigande, och det som bjuds lär inte skrivas in i någon matblogg för högsta originalitet. Ett plus dock, och ett rejält sådant, för den fria tillgången till gari och wasabi, i synnerhet då garin är riktigt späd och emellanåt kickar till ordentligt.

På maki-sidan hittar vi en tempurafriterad förhandsfavorit. Tyvärr lever den inte upp till förväntningarna, och beslutet att använda tonfisk på burk får oss att ifrågasätta kökets omdöme å det grövsta. Efter att ha smakat och ratat håller vi oss till två olika uramaki, den ena med avokado och krabbstickor och den andra med avokado och lax, och därtill rullad i rom. Av dessa båda är den senare strået vassare.

När det kommer till nigirin är det standardstuk med lax, vit fisk utan namn och ond scampi. Det är i ärlighetens namn ganska tråkigt, och inte får det något lyft heller av det vinägerfattiga riset som skulle behöva packas bättre. Om inte förr, är vi nu evigt glada över den öppna wasabibaren.

Där vi sitter på innergården konstaterar vi, utan att lägga någon värdering i det, att den ser ut som en vågad blandning av äldreboende, 80-talsbygge och en tysk rastplats. Det är en svindlande observation som väcker många tvångstankar, och vi hastar vidare till den varma delen av buffén, som är placerad under knallröda lampor med små lappar på vilka det står vad de olika rätterna är för något.

Även denna del är utplockad så här dags. Å andra sidan är vi mer nyfikna än hungriga vid det här laget, och till små smakprov räcker det. Först ut är currykycklingen med bambu. Curryn är rund och släpper igenom en tydlig smak av ingefära. Grönsakerna är dock en aning slaka och kycklingen svår att hitta. Samma sak gäller pepparbiffen, som är mer peppar än biff.

Efter det ger tar vi oss an vitlöksräkorna. De är fasta och har en god vitlökssmak i grunden, något som köket har gjort ett tappert försök att döda med för mycket salt. Just sältan är ett genomgående drag på varmfronten. De enda som klarar sig hyfsat från saltkaret är vårrullarna, eller åtminstone de små, friterade ansatserna till vårrullar. För så gott som tillplattade och utan fyllning blir det just bara platt.

På något sätt känns det symptomatiskt, att på adressen som inte går att placera hitta en restaurang som vill vara allt. Svenskt salladsbord på burk blandas med bassushi, för att toppas med några slängar kinesiskt. Det spretar, vilket i sig inte behöver vara något dåligt; många segrar har vunnits med god vilja och lite crossover. Men här är det något som saknas. Vi tror att det är hjärta.

Vurm

Sommargemyt med rosa kotoner

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Kulturkrogen
Adress: Tegnérplatsen 4, Lund
Kontakt: 046-14 65 10, kulturkrogen.se

För ett antal år sedan begav vi oss, efter tillförlitliga rekommendationer, till Kulturkrogen för en bit mat mitt på dagen. Tillåtande som vi är när det kommer till utveckling och personlig tolkning av olika anrättningar kunde vi ändå inte tolka in risotto i den simmiga sky med halvkokta riskorn som flöt omkring. Mycket har så klart hänt sedan dess och vi har faktiskt återvänt både en och ett par gånger med goda resultat. Ändå är det den där risotton som envist klamrar sig fast när Kulturkrogen kommer på tal. Och vi kan inte låta bli att drabbas av en smula oro när vi parkerar oss under ett av parasollen efter att ha beställt en skrubbafilé med potatis och remouladsås och en Kulturenburgare  med bacon, ost, aioli och pommes.

Skylt

Smulan oro kommer dock snabbt på skam när vi går varvet runt salladsbordet. Det är ett lika ambitiöst som gediget bygge på temat baljväxter, och vi gör vårt bästa för att inte punktera lunchsuget med alldeles för mycket sallad. Bäst i test blev till slut den mejeristinna tomatsalladen samt de marinerade champinjonerna. På brödfronten bjuds det på ett mörkt, sirapigt, mjukt bröd, och ett ljust dito. Det mörka är gott, om än i mastigaste laget. Det ljusa är mer en fröjd för ögat än gommen.

Något som personalen alltid lyckas med är musiken. I dag är det en snäll blandning av bossa och jazz på spanska, svenska och engelska. Det är snällt, men inte anonymt, på låg nivå utan att för den skull reduceras till ljudfond. Och tillsammans med de svalkande sommarvindarna, skuggspelet från trädens lövkronor och de alerta kajorna, får vår lilla lunchstund en ganska gemytlig inramning. Det enda som stör ordningen är ett gäng blonderade Båstadstjejer med förkärlek för påträngande telefonsamtal.

Skrubban är inbäddad i en spröd panering som bjuder på ett perfekt rasp innan den lena fisken får komma till tals. Remouladsåsen har fått ordentligt med färg och currysmaken rundar av som bara curry kan. För 84 kronor har vi fått en välkomponerad historia där ingen av de inblandade tar överhand. Möjligen, möjligen hade det inte skadat med ett par potatisar till. Fast det har mer att göra med vår patologiska böjelse för nypotatis.

135-kronorsburgaren är inte heller någon halvmesyr. Den grillade gula tomaten som ligger insprängd mitt i allt skänker en välkommen fräschör till köttbygget. För kött finns det gott om. Det är välstekt, med lagom mycket rosa i mitten. Det är mycket. Och är man anhängare av den där riktigt köttiga köttsmaken, är det här en fullträff. Personligen hade vi gärna sett lite mer kryddor som kunde jämna ut de allra kraftigaste kotonerna. Stekytan hade kunnat få vara mindre hård, och pommesen mindre slak.

Båstadstjejerna slår sig ner vid några soffor utom hörhåll och det sommarlundensiska gemytet infinner sig åter. Kvar blir ljudet av rasslande löv. Kvar blir känslan av svensk småstad – minus ångesten. Det doftar sommarlov, och det enda som fattas oss är en hängmatta i skuggan och en välkyld hink med sangria.

Vurm

En fransos, en spanjor och Husman

Publicerad den av
Svara

Vurmat: La Roche
Adress: Larochegatan 5, Malmö
Kontakt: 040-30 36 36, laroche.se

Det är något som känns avigt med ett franskklingande namn på en uttalat spansk restaurang. Måhända att den är uppkallad efter gatan som den ligger på. Det håller möjligtvis som en rimlig förklaring, men knappast som ursäkt. Vi hoppas att kompromisserna är koncentrerade till namnet och att integriteten är desto högre när det kommer till matlagningen, när vi lämnar lunchsorlet på Lilla torg bakom oss och slinker in på La Roche.

Den allra ymnigaste ruschen har hunnit lägga sig när vi kommer in vid halvettsnåret. Det tryckande kvalmet från åskmolnen har lyckats ta sig in genom dörren och det är, om möjligt, ännu fuktigare inne än ute. Känslan av att luften hänger och klänger över oss avtar inte precis av den skvaliga musiken som flödar högt och fritt. Och de idogt blinkande lyktorna i taket skapar samma obehag som vi tänker oss skulle uppstå i ett kärleksmöte mellan Lars von Trier och David Lynch. Så vi blir lättade när menyerna ställs fram och vi får annat att fokusera på.

Stolsrygg

Efter en första anblick ter sig lunchmenyn oinspirerad. Efter ytterligare en genomgång enas vi om att den bara är slutet-av-säsongen-trött och beställer sedan in stekt rimmat fläsk och en tapastallrik för 85 kronor styck. Vår kypare hinner knappt lämna bordet förrän grannens vitlöksbröd landar en halvmeter från oss och spelar på våra vitlökssträngar. Vi ropar tillbaka Herr Kypare och lägger kvickt till vitlöksbröd för 34 kronor.

Fläsket serveras med nypotatis, stekt lök och en lite sötaktig sås. Husman slår hål på den spanska illusionen ungefär lika bra som det franskklingande namnet. Men det är lunch. Det är business. Vi köper det. Och vi hade köpt det än mer om fläsket inte var partiellt torrt. De delar som är bra klarar sig emellertid utan anmärkningar.

Tapastallriken är … slutet-av-säsongen-trött. Den består av marinerade oliver, vitvinsbräserade blåmusslor, friterad bläckfisk, chili- och honungsglaserat kycklingspett och ett stycke spansk bondomelett. Vi tror att omeletten ska ha en mild framtoning, men det är synd på råvarorna när milt går över i identitetslöst. Särskilt blek ter den sig i kontrast till de fasta oliverna, med lite för skarp sälta – på samma sätt som oliverna känns oengagerade i jämförelse med kycklingspettet, där honungen sitter som en smäck och det torra köttet knappast gör den någon rättvisa. En bläckfiskring är en bläckfiskring är en bläckfiskring. Finns det något sätt att gå fel, har köket gjort ett bra jobb med att ducka för det. Den tillhörande aiolin är dock lite för tungt vitlökad och därtill grynig. Den enda medlemmen i den spanska kvintetten som passerar helt prickfritt är blåmusslorna, men när det kommer till skaldjur handlar det kanske mer om bra råvaror än något annat.

Och vitlöksbrödet, det vitlöksbrödet. När det väl kommer in är vi redan en bra bit in i tuggandet och tyckandet. Brödet är köttigt och de delar som är välsignade med vitlökssmör är riktigt goda. Tyvärr är de delarna utspridda efter vad som tycks vara lunchsömnigt godtycke. Det var grannarnas bröd som fick oss på fall, med en gyllengul yta, mycket fras och rikligt med persiljestänk. Efter att ha smakat på vårt eget, med mindre allt, är det fortfarande grannarnas vi vill ha.

Med ovan sagt, inget ont om köket. Men det märks att sommarvilan stundar och att vårsäsongen har tagit ut sin rätt. Inget är dåligt, men det är något som känns avigt. Tyvärr är det inte begränsat till franskan och Husman. Men det är lunch. Det är bukfylla. Det är synd.

Vurm