Stolt, men inte nöjd

Vurmat: Restaurang Asien
Adress: Ystadsgatan 17, Malmö
Kontakt: 040-92 94 37, restaurangasien.se

Det finns ett innanför, och ett utanför. Ett normgivande, och det som bryter av. Och för varje majoritet krävs det motvikter som kontrasterar och gränsar av. Det är så världen fungerar, och det är så krogvärlden följer. Den heterosexuella identifierar sig aldrig som heterosexuell. Och Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att refereras till som Sveriges 33:e manliga statsminister – av samma anledning som Rebell, Bastard och Salt och brygga inte behöver kommunicera inriktning och innehåll mer än som just Rebell, Bastard och Salt och brygga. Långt borta är det pråligt explicita i det otal Restaurang och pizzeria Peking, som finns att hitta lite varstans i landet. Det är Shanghai, det är Bombay, Thai-Thai, Bali, det är Saigon och China Town, och vi vet precis vad vi får – eller åtminstone vad vi ska förvänta oss.

Restaurang Asien tar man inga risker. Här har man sett till att välja ett namn som täcker in allt från pakistansk dahi gosht, via laotisk kaeng nor mai och Pekinganka, till pelmeni från Irkutsk. Man vet aldrig så noga med mattrender. Det som alla slåss om att äta i dag kan vara hopplöst ute i morgon, och i mötet med nyckfulla gastrofiler gäller det att skaffa sig manövreringsutrymme. Men än så länge har det vietnamesiska köket klarat sig förhållandevis bra från den utnötande överexploateringen, och Restaurang Asien håller sig alltjämt till det sydöstra hörnet av världsdelen.

Ett litet hörn av nämnda världsdel – med betoning på litet – får vi i form av färska vårrullar, Gòi Cuốn. De två 46-kronorsrullarna är lite för lösa, lite för taniga, med lite för mycket risnudlar. Vi hade gärna sett dem en aning mer välfyllda, och med betydligt mer grönsaker och färska örter. Hoisinsåsen, som rullarna ska dippas i, är helt ok, men blir ganska endimensionell halvvägs in i förrätten. Vi letar i den väl tilltagna flaskarsenalen med såser som står på bordet, efter sesamolja för att skaka liv i såsen, men just den flaskan lyser med sin frånvaro. Det gör även nuoc mam pha-såsen som vi hellre hade dippat i.

Men där de färska vårrullarna sviker, skänker den andra förrätten desto större tröst. Canh Chua Ðậu Hủ, även den för 46 kronor, är en sötsyrlig soppa på tamarindbas. Liljestjälkarna bjuder på ett härligt krisp, citrongräset gör vad som förväntas för att punktera sötman, och köket får ett stort plus för att inte ha låtit böngroddarna koka sönder. Dock harmonierar den friterade tofun inte helt väl med de övriga smakerna, även om det är en bra nödlösning för den som vill ha djurfritt.

Vi sköljer ner allting med en Tsing-tao och en Saigon Export. Asiatiskt öl har ju inte direkt gjort sig känt för särpräglad karaktär, men tsing-tao är direkt identitetslös. Nåväl, ska det göras, ska det göras, och det hade inte varit riktigt samma sak med en Mariestad.

Knappt hinner förrätterna dukas av förrän personalen kommer in med nästa etapp. För 99 kronor får vi en stor skål med Bún Bò Huế, en risnudelsoppa. I den tappning som vi beställer kommer den med tunt skivat oxkött, egenlagad vietnamesisk fläskkorv, och citrongräs. Buljongen är lite på den salta sidan, men umamistunsen förlåter det mesta, till och med nästan den lätt menlösa fläskkorven. Menlös – och fullkomligt oengagerad – är även salladen som vi får till fiskgrytan för 119 kronor. Salladen består av en bädd av isberg, tillsammans med ett par skivor trött gurka och ledsen tomat. Ok, så sallad är kanske inte det starkaste kortet i det vietnamesiska köket. Men varför inte bara strunta i det då – liksom desserterna, som är en enda lång lista över glass med valfri exotisk frukt på burk?

Någon dessert jäktar vi således inte vidare till. I stället hänger vi oss åt fisken, till de allra sista smulorna. Den vet man hur den ska tillagas i alla fall, även om vi är mer benägna att kalla den bräserad fisk än fiskgryta. Man ska inte uppmuntra hajmalsindustrin, men den läxan lär vi oss dessvärre inte förrän vi gör research för den här texten. Fisken är i vilket fall som helst härligt pepprig, och det vita köttet mjällt. Och sältan i bräseringsskyn är precis vad som behövs för att lyfta det tama riset. Det är faktiskt riktigt bra, och vi önskar att fler av kvällens pjäser fick vara så här otyglade. För allt det här – desserterna undantagna – är ett steg i rätt riktning, bort från tre små rätter med extra frityrsmet. Men vi hade hoppats på mer mod, ännu mer autenticitet, och färre kompromisser. Varför inte balut? Varför inte fermenterad sardellsås? Eller blodmusslor? Det är dumt att förhålla sig till normen om man ändå inte får vara innanför.

Så en sista önskan: Stryk scampin! Och hajmalen.

Vurm

Annonser

Något gammalt, något nytt … och stans bästa citronglass

Vurmat: Dolce Sicilia
Adress: Drottningtorget 6, Malmö
Kontakt: 040-611 31 10, dolcesicilia.se

Vårsolen hinner knappt slå sig till ro förrän hela Sverige skriker sommar. Träden hinner knappt slå ut, sädesärlan knappt landa förrän de mörka månaderna städas ut med buller och bång. Uteserveringarna riggas, gasolvärmarna släpas fram och glassjättarna tävlar om den nytinade publikens gunst.

Vi ögnar igenom tidningarnas obligatoriska glasstest för att se vad den nya säsongen har att bjuda på, men blir inte särskilt imponerade. Bor man i Malmö är man bortskämd med kvalitetsglass, för vilken ”ekologisk”, ”egentillverkad” och ”fina råvaror” inte bara är tillrättalagda säljargument. Sedan 2006 har stan, tack var Francesco De Luca med familj, välsignats med siciliansk glass när den är som absolut bäst. Succén på Drottningtorget var omedelbar, med en avknoppning vid djuphavsbadet två år senare som en naturlig följd. Så vi lägger tidningarna åt sidan och beger oss till Drottningtorget för att inviga sommaren.

Utanför, på de stora, djupa träbänkarna, sitter en handfull tappra gäster och skedar i sig dagens skörd i eftermiddagssolen. Det är lockande att ansluta sig, men i de snålblåsiga efterdyningarna av Smhi:s klass 2-varning går vi in och parkerar oss vid ett bord innan vi ställer oss i den, för dagen, förhållandevis korta kön. Under högsäsong är det inte ovanligt att den letar sig hela vägen ut på trottoaren.

Menyerna pryder två av väggarna och en snabb blick på dem avslöjar att mycket är sig likt från föregående år. Glassen kommer i antingen strut eller bägare. Man kan, från 27 kronor och en tias pålägg för varje uppgradering, välja mellan en liten, mellan och stor, med plats för två respektive tre och fyra olika smaker. Det finns även sju sorters glasscouper, och för den som vill ha sin glass halvljummen och porös finns semifreddo i portionsstorlek för 20 kronor. Och känner man att man inte har fått sitt lystmäte av det goda finns möjligheten att köpa med sig glass i förpackningar från en halvliter för 70 kronor.

Vi äter gärna glass i strut, men då gärna i rån, och då gärna egenbakade och lite lagom vaniljstinna. Tyvärr är inte det ett alternativ, utan de fabriksstöpta strutarna med smak av icke och en konsistens därefter får oss att belasta miljön med varsin plastbägare. Smakerna är 24 till antalet. En av dem är månadens smak, ett lite udda och experimentellt inslag på tillfälligt besök. Den här månaden är det sacher. Vi längtar redan till maj, då tomat, citron och vodka utlovas.

I de övriga 23 byttorna finns det gott om nya bekantskaper, men även en del pålitliga trotjänare. Vi väljer något gammalt och något nytt, och – ska det visa sig – något lånat. Det närmaste blått vi hittar är skogsbär, men den får vänta till en annan gång. Det får även gamla favoriter som mandel och bacio göra. I stället går vi och sätter oss med våra mellanbägare bräddfyllda med äpple/kiwi, citron, chilichoklad, blodapelsin, bourbonvanilj och slutligen månadens gästspel, sacher. Till det beställer vi en varm choklad och en latte, den förra med god kakaosmak, om än inte fullt så fyllig som vi hade önskat, och den senare vad man kan förvänta sig av en latte, varken mer eller mindre.

Citronglass är en svår utmaning. Det är många som försöker, men dessvärre få som lyckas. Risken för en artificiell esterbomb är överhängande och i tio fall av elva smakar det antingen våtservett eller rengöringsmedel, oftast en kombination av dem båda. Med andra ord fungerar det utmärkt som en allmän fingervisning för vilka förväntningar man ska ha på det övriga. Den här citronglassen lägger sig så långt ifrån artificiellt den kan komma. Det lena trängs med det friska, som bryter av det söta som jagar det syrliga. Och på det viset snurrar det på i munnen tills den tredjedelen av bägaren som upptogs av citronglassen gapar sorgset tom.

Även det andra citrusinslaget i vårt urval visar sig vara ett lyckokast. Söt och snäll utan att tappa den subtila beskan som brukar känneteckna blodapelsinen. Äppelkiwin är en riktigt trevlig bekantskap, som vi gärna ser en fortsättning på. Den biter ifrån och påminner lite om asiatiska blodmusslor som brukar säljas som ark clams. Detta må låta obehagligt, men det är faktiskt odelat positivt.

Fullt så övertygade blir vi inte av bourbonvaniljen. Rondören finns där och ansatsen är god, men det är något äggigt som stör och ställer sig i vägen för vaniljen. Lika avvaktande är vi när det kommer till sachern. Självklart har Ben & Jerry’s inte ensamrätt på svulstiga chokladkreationer med smulor, deg och extra allt. Frågan är ändå om inte sachergreppet slutar som en lånad flirt med just den publiken. Då gläds vi desto mer åt det kära återseendet med vår vän chilichokladen, en distinkt liten rackare som kanske gör sig bäst som avslutning, om han inte ska stjäla hela föreställningen.

Riktigt dålig glass kan innehålla så mycket som 60–70 procent luft. Vi vet inte hur mycket luft den här bjuder på, men om andelen syre står i direkt proportion till kvalitet borde den vara så gott som hermetisk. Vi har överseende med den lite plastiga inredningen. Och det gör inget att logistiken har sina brister – vi hade uppskattat att kunna spana in smakerna under tiden som vi stod i kön i stället för vid själva beställningen, samma kö som vi måste tränga oss förbi och pressa oss igenom för att sedan komma fram till kassan och betala. Det var glassen vi kom hit för, och när vi reser oss för att möta den inbillade sommaren är det med ett nöjt leende och något simmigt i blicken.

Vurm