Någonstans i Malmö

Vurmat: Restaurang Lotus
Adress: Engelbrektsgatan 11, Malmö
Kontakt: 040-97 30 91

Stadsdelar i Malmö är minerad mark för en utsocknes som vill smälta in. Ett kvarter hit eller dit är aldrig ett kvarter hit eller dit. Gränserna är knivskarpa och protester från stadsdelspatrioterna låter inte vänta på sig om fel gatstump buntas ihop med fel del av stan. Rätt ska vara rätt och ingen oönskad gatstump ska komma och åka snålskjuts på grannens renommé. Man behöver inte ens vara någon särskilt stor entusiast för att vilja stycka upp Gamla staden i ytterligare delar.

Så lite synd är det om de gatstumpar som liksom faller mellan stolarna. De bildar mellanrummen och får axla rollen som små, urbana svarta hål. Det kan förvisso diskuteras huruvida den delen av Engelbrektsgatan som täcks upp av nummer 11 är att betraktas som en stump; den semantiska verkligheten är nog snävare än så. Men nog bär den en tydlig air av utböling i egen stadsdel. Gamla väster sneglar oblitt på den utomäktenskapliga byrackan. Lilla torg ligger förvisso runt hörnet, men det är ett hörn med en mycket kall hand. Och Gustav Adolfs torg håller sig på behörigt avstånd. Från vad är vi nyfikna på och kliver in, kanske inte så mycket av sympati för den bortvalda som av överansträngning i jakten på lunch.

Upplägget är perfekt för den rådande blodsockerstatusen. För 85 kronor per mun får vi plocka maki och nigiri tills vi pratar flytande japanska. Och när vi tröttnar på det finns det en handfull varmrätter, från huvudsakligen det kinesiska köket, att gå lös på. Visst, vid en första anblick är det brokigt, och den som kan sin historiebok vet att det sino-japanska inte alltid varit den bästa kombinationen, men vi lär i varje fall slippa gå hungriga härifrån.

Salladsbordet på burk låter vi bli. Det är lågt blodsocker vi har drabbats av, inte det trettioåriga kriget. I stället torpedar vi in oss på sushidelen, som till en början – av förståeliga skäl, med tanke på att klockan ändå har hunnit bli halv tre – är ganska utplockad, men som köket snabbt fyller på. Urvalet är inte överväldigande, och det som bjuds lär inte skrivas in i någon matblogg för högsta originalitet. Ett plus dock, och ett rejält sådant, för den fria tillgången till gari och wasabi, i synnerhet då garin är riktigt späd och emellanåt kickar till ordentligt.

På maki-sidan hittar vi en tempurafriterad förhandsfavorit. Tyvärr lever den inte upp till förväntningarna, och beslutet att använda tonfisk på burk får oss att ifrågasätta kökets omdöme å det grövsta. Efter att ha smakat och ratat håller vi oss till två olika uramaki, den ena med avokado och krabbstickor och den andra med avokado och lax, och därtill rullad i rom. Av dessa båda är den senare strået vassare.

När det kommer till nigirin är det standardstuk med lax, vit fisk utan namn och ond scampi. Det är i ärlighetens namn ganska tråkigt, och inte får det något lyft heller av det vinägerfattiga riset som skulle behöva packas bättre. Om inte förr, är vi nu evigt glada över den öppna wasabibaren.

Där vi sitter på innergården konstaterar vi, utan att lägga någon värdering i det, att den ser ut som en vågad blandning av äldreboende, 80-talsbygge och en tysk rastplats. Det är en svindlande observation som väcker många tvångstankar, och vi hastar vidare till den varma delen av buffén, som är placerad under knallröda lampor med små lappar på vilka det står vad de olika rätterna är för något.

Även denna del är utplockad så här dags. Å andra sidan är vi mer nyfikna än hungriga vid det här laget, och till små smakprov räcker det. Först ut är currykycklingen med bambu. Curryn är rund och släpper igenom en tydlig smak av ingefära. Grönsakerna är dock en aning slaka och kycklingen svår att hitta. Samma sak gäller pepparbiffen, som är mer peppar än biff.

Efter det ger tar vi oss an vitlöksräkorna. De är fasta och har en god vitlökssmak i grunden, något som köket har gjort ett tappert försök att döda med för mycket salt. Just sältan är ett genomgående drag på varmfronten. De enda som klarar sig hyfsat från saltkaret är vårrullarna, eller åtminstone de små, friterade ansatserna till vårrullar. För så gott som tillplattade och utan fyllning blir det just bara platt.

På något sätt känns det symptomatiskt, att på adressen som inte går att placera hitta en restaurang som vill vara allt. Svenskt salladsbord på burk blandas med bassushi, för att toppas med några slängar kinesiskt. Det spretar, vilket i sig inte behöver vara något dåligt; många segrar har vunnits med god vilja och lite crossover. Men här är det något som saknas. Vi tror att det är hjärta.

Vurm

Annonser