Etikettarkiv: Malmö

När gott är gott nog

Publicerad den av
1

Vurmat: La Bonne Vie
Adress: Davidshallstorg 7, Malmö
Kontakt: 040-23 35 80, labonnevie.se

Att spela på igenkänningsfaktorn är en tacksam uppgift. Publiken känner sig hemma. Det finns en trygghet. Och man skapar en inkluderande gemenskap. Men att förlita sig till det bekanta kan också vara det svåraste man kan ge sig på. Alla vet hur det ska vara, och utrymmet för snedsteg, feltolkningar och kreativa utsvävningar är snävt, i synnerhet om man betänker att just igenkänningsunderhållning inte sällan lockar de trygghetstörstande traditionsförkämparna.

Och traditioner finns gott om i det franska köket, nästan lika många som det finns cementerade sanningar om hur det måste göras, vad som hör ihop, och vad det absolut inte får bli. Lägg därtill moule frites-ångande utfästelser om familjaritet och kvarterskrogskänsla, och man förstår att trion bakom La Bonne Vie knappast har valt att göra det lätt för sig.

Och jo då, känslan har de i alla fall ringat in på millimetern. Det är trångt och jävligt – som sig bör. Här finns det lätt kantstötta, det rustika. Borden är täckta med stort- och smårutigt, och lite småvaxigt. Raffinerat! Ljudridån med sövande sorl och lagom mycket skrammel ger den perfekta inramningen. Men när laguiole-knivarna gör entré blir det nästan lite för bra.

 

Så maten då? Jo men visst, efter de två prologerna blir vi ivriga efter mer. Oxsvansen för 88 kronor är mör så det förslår, och håller inte efter på sältan. Möjligen hade vi klarat oss lika bra utan det distinkta vitvinsbettet. Å andra sidan är det befriande att allt inte måste harmonieras sönder och slätt, en filosofi som verkar gå igen även i löjrommen för några tior mer. Där är det surgrädden som röjer runt i munnen en stund innan den slår sig till ro i de velara kvarteren och släpper fram det härligt järniga i rommen.

I det ena glaset, laxrosa Fournier Sancerre Rosé, en ung och frisk historia med diskreta toner av bär och örter. I det andra, en pepprig, men ändå mjuk och följsam Château du Donjon, som gör sig utmärkt till den kraftiga oxsvansen – betydligt bättre än rosén till löjrommen. Men så var rosén också specialbeställd till sejryggen, en synnerligen mesig första fiol till och med för att vara sej. Att preppa den med champagne var säkert hur bra som helst på idéstadiet. På tallriken blir entouraget, av bland annat palsternacka, några grader för dominant för att det fisksubtila ska få plats. Den enda trösten är att rosén äntligen hittar hem.

Kvällens andra varmrätt, även den i 180-kronorsklassen, presenterar sig i ledning av ett stycke ankkorv. Den slår lite mot den lösa sidan, men smakmässigt vet den vad den vill. I sällskap, choucroute – surkål med fransk brytning – och en bit gris. Enbärskrosset skänker välbehövligt djup till kålen, något som även den honungssöta grisen drar nytta av.

Avslutningsvis kan vi inte låta bli de båda beprövade gastronomiska lackmuspapperen citronglass och crème brûlée, den förra för dryga 80 kronor, och den senare för ett par tior mindre. Glassen står och väger på gränsen till det vulgära, men räddas av fräschören i de ackompanjerande bären. Motsvarande behov av undsättning återfinns inte hos brûléen. Den är briljant i all sin minimalistiska enkelhet. Med ett millimetertjockt gräddlager och ungefär lika mycket socker på topp önskar vi att köket hade visat samma skaparglädje i de övriga numren. Allt det andra var gott. Det här var en kittling för samtliga sinnen.

Å andra sidan kanske inte kittlingar för samtliga sinnen är högsta prio, med tanke på de uttalade ambitionerna. Å andra sidan kanske det räcker hur långt som helst att servisen med ett varmt leende och exemplarisk servicekänsla tar igen det som de saknar i korttidsminne. Vi tycker det. Och vi tycker att La Bonne Vie är helt ok, mer än så ska det inte vara på en fransk kvarterskrog.

Vurm

Guldet blev till sand

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Occo
Adress: Drottningtorget 6, Malmö
Kontakt: 040-22 07 17

En del saker kan man bara inte värja sig mot. En del saker måste bara prövas. Man ser den stora, blinkande varningsskylten, och det är som om man inte kan låta bli att dras till den. De förmanande rösterna som formligen rungar genom huvudet förvrängs till en talkör av sirener. Och som en tvångsneurotiker knövlar vi ihop aluminiumfolien till en boll, stoppar den i munnen och tuggar tills Sensodyne-reklamen fullkomligt briserar i våra huvuden.

Lite så är det när vi går förbi Occo första gången. Vi vet inte om det är det överdådiga som suger tag eller om det är Elias Karroum, Joseph Shirazi, Bengt Hansson och Meysam Javan i en och samma mening, som får oss att svälja såväl kitsch som guld med hull och hår. Oavsett vilket konstaterar vi att det är en namnkunnig kvartett med en samlad branschvana som knappast behöver skämmas för sig. Att de därtill har valt både formgivare och inredningsdetaljer med största omsorg tycker vi är lovande, även om allt det pråliga blir för mycket redan efter de första fem minuterna.

Lokalen går i guld och sand. Och mer guld. Och så lite till. Allt från de små, inramande attiraljerna till hela mässinglampor i form av palmer. Att de senare har Beverly Hills Regent Hotel som avsändare gör dem faktiskt inte ett dugg mindre vulgära. Den enda sonande omständigheten är att allt är högst medvetet och inget lämnat åt slumpen. Vi hoppas att denna minutiösa omsorg återspeglas i maten, i synnerhet med tanke på våra tidigare libanesiska erfarenheter, som säger oss att gränsen mellan utsökt och bara sökt är hårfin.

Vi beställer två meze-menyer à 290 kronor, en med döda djur, en utan. För ytterligare 100 kronor hade vi fått grillvarianten, men vi lägger i stället den hundringen till en flaska libanesisk Musar Jeune. För 395 kronor får vi så mycket syra vi vill, och därtill en kryddighet med bland annat framträdande toner av kryddnejlika.

Efter vinet, kvällens första besvikelse. Så en köttmeny behöver inte betyda kött med kött och mer kött. Två olika menyer implicerar dock något mer inspirerat än en och en halv meny, där inte fler än fyra av de femton rätterna i skiljer sig. Som plåster på såren – eller åtminstone kronblad på smaklökarna – serveras vi, i väntan på den stora laddningen, ardishoki, kronärtskocka i citron- och vitlöksmarinad. Dessvärre går kronärtskockans subtila smak helt förlorad i den obalanserade marinaden, som utöver det utlovade bjuder på en tydlig bismak av såväl tomat som en kantig beska från något som skriker paprikapulver. Det dröjer inte många tuggor innan kronärtskockan förvandlas från njutning till ett fingervänligt tidsfördriv.

Efter en stunds fingrande ställs så hela härligheten fram och får knappt plats på bordet. Med det, kvällens första riktiga magplask: såserna. Såserna är mezens själ. Det är i dem allt det andra ska hämta kraft. Det är mot dem som allt det andra ska ställas i kontrast för att hitta en egen röst i det mångstämmiga. Då räcker det inte att de kommer i skålar av samma storlek som resten av smårätterna. Vi vill kunna dippa både bröd och annat utan att behöva hålla igen. Nåväl, det är i alla fall goda såser som köket har åstadkommit – en fast hoummos med mycket spiskummin (inte kummin, som anges i menyn!), en krämigt auberginestinn baba ghanouj, en svalkande labneh och en mhamara. Vi varnas av servisen för att den sistnämnda paprikaröran med valnötter och granatäpplesirap är väldigt stark, men kan efter provsmakning avfärda det som ett skrämselskott. Däremot är sötsyrligheten och kryddigheten god, och påminner lite om tamarindsmak.

Att servera falafel i krogmiljö i Malmö är lite av ett vågspel. På Occo klarar man det galant när man lägger upp den lätt och frasfriterad, med en ackompanjerande sesamsås till. Även rhakat, de fint kryddade mozzarellarullarna, klarar mötet med fritösen bra. Det är mer än vad man kan säga om batata hara, potatis med koriander, citron och vitlök, som inte kan beskrivas som annat än magplask nummer två. Potatisen är mjuk och soggig, och smakar citron och grillkrydda. De alltför få korianderbladen har inte en chans att slutföra det som de är utsända att göra. Vi hastar snabbt vidare till halloumi mishvie, den grillade osten – i detta fall av get – som kryddats med mynta och paprikakrydda. Tyvärr är det en gastrokemisk omöjlighet för kryddorna att överrösta den fadda smaken av härsken olja, som omgärdar den mjuka osten. Detta är en gravt förorättad ost, som kommer att återuppstå från de döda för att kräva upprättelse.

I kväll är det kötträtterna som drar det längre strået, både när det kommer till smak och när det handlar om ambitionsnivå. De nötfärs- och lökfyllda sambosek-pirogerna är mustiga och fulla av kryddnejlika. Kycklingvingarna är först marinerade och sedan stekta. Fullträff! Och den stekta libanesiska lammkorven, sojok, går inte heller av för hackor. Dessa köttnummer möter inget som helst motstånd i de tillhörande vattniga grönsakerna i olivolja. Vi har även svårt att se poängen i de kokta favabönorna, och de kokta kikärtorna har vi svårt att tro att ens köket kan motivera som vegetariska alternativ.

Efter nitton meze är vi mer mätta än belåtna. Det var rolig bukfylla med sporadiska ljusglimtar, och halv fyra på morgonen efter en lång natt på stan hade vi förmodligen himlat med ögonen i ren extas. Men i alla andra tillstånd, och för en trehundring, förväntar vi oss betydligt högre standard. Dessutom känns det föga genomtänkt att endast erbjuda tre femtonrättersmenyer. Det utesluter att man slinker in och tar ett glas vin eller fem, medan man beställer några enstaka meze. Det bjuder inte heller in till återkommande besök, såvida man inte råkar vara trygghetsjunkie av perversa mått. Å andra sidan kan vi inte påstå att någon del av den gångna kvällen lockade till återbesök – och då har vi inte ens nämnt alla turerna kring vattnet.

Vurm

Någon annanstans i Malmö

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Di Penco
Adress: Roskildegatan 3, Malmö
Kontakt: 040-39 66 55, penco.se

Det finns de som behärskar konsten att skapa världar, hela små universa som de fyller med färg och form, som tar oss med på en resa bortom det vi tror att vi känner och vet. Med enkla medel och subtila skiftningar i ton förskjuts verkligheten precis så mycket som behövs för att vi ska ryckas med och bli en del av illusionen. Giuseppe Penone gör det. Wong Kar-Wai gör det. Arvo Pärt gör det ibland. Och Sandra Bullock. Ok, så människan väljer de absolut mest korkade roller att gestalta, men något var vi tvungna att dra till med för att bryta prettotemat.

När vi slår oss ner på uteserveringen på Roskildegatan 3 omsluts vi omedelbart av Di Penco-bubblan. De många italiensktalande gästerna som munhuggs med personalen bäddar in den lummiga bakgården i en olivfärgad medelhavsair. Vi är ganska nöjda med att ha lyckats ducka den värsta lunchruschen. Fem minuter senare, och vi hade snällt fått köa i en halvtimme, tre kvart. Nöjda är vi även med den generösa brödkorgen som ställs fram efter en stund, och vi får lägga band på oss för att inte äta oss mätta på brödet i väntan på maten. Tyvärr är det mer godtyckligt med olivoljan, som vi först efter mycken möda lyckas vinka till oss.

Lunchnumren är två till antalet, à 75 kronor, parmafylld tortellini i husets tomatsås, samt tagliatelle med kronärtskocka i en gräddig sås. Den umamistinna tomatsåsen vet var den ska ta, och tillsammans med rondören i pastadelen väger den upp för den irriterande anonyma fyllningen. Vi tuggar och känner, och känner och tuggar. Till slut kan vi inte låta bli att dissekera ett knyte och gräva runt efter den utlovade skinkan. Vi hittar den, men för att känna den får vi dessvärre mobilisera alla mentala smaklökar som står till vårt förfogande.

Desto lättare kapitulerar vi för tagliatellen. Den bitiga syran från kronärtskocksmarinaden i kontrast till det gräddiga går på knock. Tryffeltonerna i såsen kittlar utan att breda ut sig, och den påtagliga nötigheten i bakgrunden får oss att treva efter gilla-knappen. Det är subtilt och omedelbart på en och samma gång, lite som den avkomna sommaren inbäddad i ett mjukt, silat ljus mellan doften av lind, parasoll och italienska diminutiv. Det är som Malmö, fast någon annanstans.

Vurm

Helheten räddar dagen

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Basement café
Adress: Långgårdsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 29 30

Det är svårt att skriva om svensk sommaridyll. Det är svårt att skriva om idyll över huvud taget utan att det på ett närmast pastischartat sätt drar iväg och fyller klichékontot efter två stavelser. Vi har den mentala bilden klar för oss. Det är svensk naturromantik när den är som soligast. Än drillar lärkan, än surrar humlorna. Det är lena sunnanvindar och lata eftermiddagar. Tysta gator med lekande barn. Ett nyöppnat fik i ett gammalt kvarter. En äldre dam med äldre manér. Med så kraftiga accenttoner i den svenska folksjälen kan till och med Jimmie Åkesson slänga ihop ett partiprogram utan problem.

Och där vi sitter under det lummiga lövverket utanför Basement café tar det inte många minuter förrän vi vaggas in i en semestersömnig småstadslunk, inte mer än en Nutley-panorering bort från det Bergströmska leendet. Framför oss, varsitt glas apelsinjuice – förvisso på koncentrat, men en hel balja nypressad morgonskörd skulle knappast kunna försätta oss i högsommarläge med en fastare hand. Och när våra brunchtallrikar ställs ner framför oss är semesterkoman ett faktum.

Den ena tallriken är kantad av ett par skivor rökt lax med tillhörande majonnässtinn röra. Vi hade gärna sett någon form av potatis som sidekick. Till det, en krämig äggröra med mycket kropp utan att den slår över och bli blytung. För att komma från några som tycker att äggröra är det absolut värsta som kan drabba ett ägg, är det fler än ett plus i kanten. Samma balansgång har köket lyckats med i den stekta potatisen, en av huvudakterna på den andra brunchtallriken. Den är välstekt med fin yta utan att den mjälla potatissmaken fått gå bort sig på stekbordet. Tillsammans med baconen försvinner den emellertid. Desto bättre leker grisen med ovannämnda äggröra. Den generöst tilltagna faluskivan, däremot, förstår vi inte riktigt. Som utfyllnad är den tråkig. Som vad som helst annars är den trist.

Huvudnumren på respektive tallrik flankeras av ett par skivor bröd, en sallad bestående av mangold och tomatskivor, ett litet glas yoghurt med honung och müsli, samt en nätt pannkaka med ackompanjerande sylt. Den enda ostskivan, förhyvlad och fyrkantig, känns oengagerad i sammanhanget. Engångsförpackningen med Lätt & lagom känns som en direkt förolämpning mot köket, för att inte säga vad den gör för helheten.

Ändå är det helheten som räddar dagen. För visserligen är det en helt ok brunch, om än med vissa sänken. Men 105 kronor per mun är ändå lite i överkant, med tanke på vad vi får. Så vi är glada över de lena sunnanvindarna. Vi lyssnar på de tysta gatorna, och vi betraktar de gamla kvarteren. Mest av allt gläds vi över det vajande lövverket över oss, som bjuder på skugga och en hel värld att förlora sig i. Med den inramningen är det bara ryggläge och en gungmatta som fattas.

Vurm

Grattis, Malmö!

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Te & kaka
Adress: Stora Nygatan 36, Malmö
Kontakt: 0727-32 00 38, teochkaka.se

Vi har sagt det förr, och vi säger det igen: Tanten är tillbaka – och det börjar bli längesedan som det var en nyhet. Nu när det en gång så bespottade surdegeriet har blivit varje metrosexuella mans egen lilla snuttefilt, och långkoken i bästa husmorsstil har stöpts om till en testosteronstinn prylorgie, vaknar vi upp till en avdammad, nygammal kökskarta. Neotantismen stavas safta och sylta. Den stavas plisserad kjol. Små, söta broderier. Och så de där pimpade muffinsen, vilka som översättningslån låter mer som en öländsk landskapsrätt. Det är med skräckblandad förundran som vi betraktar vurmen för de nytinade hemmafruidealen.

Så när Te & kaka slog upp sina 50-talspyntade portar, med eftermiddagste, gurksmörgåsar och sju sorters kakor på fatet visste vi, i ärlighetens namn, inte om vi skulle förföras eller förfäras. Efter de första fem minuterna innanför portarna är vi benägna att luta åt det förra. Oavsett vad man tycker om 50-talet som uttryck och stil, är det inte särskilt svårt att bli charmad av det helgjutna som Pia Bergknut och Anna Dahlén Nilsson har lyckats injicera, i allt från detaljerna i möblemanget till ljudkulissen som förstärker känslan. Det är koncept utan att det blir plastigt och beräknande. Och inte ens den mest kallhamrade islattomanen torde kunna värja sig mot kombinationen av det småskaliga och det jordnära, fjärran från franchise-drakarnas paketlösningar. Här finns mycket hjärta, och om det som finns bakom disken bara är hälften så bra som disken själv, är vi nöjda.

Efter en intensiv doftsession borta vid hyllorna med teprover bestämmer vi oss för en ekologisk sencha med citron och tie kuan yin, ett kinesiskt oolongte. Det blir 35 kronor koppen, och till det ber vi att få varsin brunchtallrik för 90 kronor per mun. Vi får ingen senchaceremoni på köpet, men väl en matnyttig genomgång av tillvägagångssätt för bästa teresultat. Vi följer råden – och det blir hur bra som helst. Senchan visar sig från en frisk sida utan att slå över till skarpt citrussting. Tie kuan yinen blommar ut i lätt rostat och nötigt, som sig bör. Till det söta på brunchtallriken är den perfekt.

Nötig är även morotskakan – och saftig som få. Vore det inte för planerna att gå lös på ett helt kakfat, hade vi kunnat beställa in en hel brunchtallrik till bara för att få några smulor till av morotskakan. Samma härliga konsistens har citronkladdkakan. Det är roligt att så mycket av det som serveras är egenlagat. Att det därtill är oförskämt gott, är en bonus vi gärna lever med. Och vi låtsas som om vi inte vet vad lemoncurden är ämnad till, bara för att ha en ursäkt att smeta den på lite allt möjligt …

Det är lätt att vara pk och skrika sig hes över jämställdhetsideal som stryker på foten, nu när hemmafrueriets återtåg är definitivt. Det är lätt att våndas över en hel generation med behåar som förgäves gick upp i rök, nu när neotantismen en gång för alla rotat sig. Men att utesluta det en gång bespottade är också att begränsa. Surdegeriet lyckades vi ju skaka liv i och fylla med något nytt, så varför inte alla de saker som en gång utgjorde hemmafruns lott? Det svenska 50-talet hade onekligen behövt Bergknuts och Dahlén Nilssons tåga och drivkraft, som vi utgår från är två huvudingredienser när man ska ro ett sådant här projekt i hamn. Vi höjer tekopparna och säger: Grattis, Malmö!

Vurm

PS. Kakfatet? Jodå, vi skulle kunna skriva en hel text om bara det. Men … Testa själva! Det är 149 väl investerade kronor.

Smakerna är döda. Länge leve smakerna!

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Dolce Sicilia
Adress: Drottningtorget 6, Malmö
Kontakt: 040-611 31 10, dolcesicilia.se

Det fanns en tid när världen var full av smaker. Säsong efter annan lät vi oss hänföras av nya grepp och annorlunda tilltag, som förvandlade laktosfären till ett helt litet nöjesfält för aromafiler med lustfyllda laster. Yoghurten fick ny färg. Filen fick ny smak. Men framför allt var det glassen som kom i nya skepnader. Samma glass, men rödare. Favorit i repris, fast med bär. Det var kanske inte alltid så djärvt; jordgubb blir sällan mer exotiskt än just jordgubb, lakrits varken mer eller mindre än så. Men det var rena smaker som bar sig själva, och som rakryggat dök rakt ner i glassbyttan.

Sedan slog den kollektiva smakdöden till, och över en natt var förtroendet för de sobra smakerna som bortblåst bland ängsliga glassmakare. Det korsbefruktades högt och lågt, och den ena overkliga kombon avlöste den andra. Helt plötsligt var en ny smak inte mer än två gamla, fast hopgeggade till oigenkännlighet. Nu var det sällan bättre förr, inte ens i de galna glassmakernas värld. Och det ska tillstås att kreativiteten och nyskaparlustan – om än med ett uns desperation emellanåt – har skänkt oss mången helig förening för gommen. Men när Skånemejerier försöker kränga drickyoghurt med smaker som ”Glänta”, ”Lycka” och ”Solstänk”, känns det mer som en lätt panikslagen gimmick än någonting annat. Och när Stimorol lanserar den nya smaken ”?”, vet man att botten är nådd. Smakdöden har slagit brett. Den har slagit hårt. Och det är hög tid för solovaniljen och singelchokladen att kräva sin upprättelse.

Det verkar man ha förstått på Dolce Sicilia, kanske inte just upprättelsebiten, men väl att rena, okonstlade smaker, i all sin enkelhet, kan sopa mattan med vilken superanabolasyntes som helst. Visst finns här kombopjäser, gott om dem till och med, men alltid till synes välkoordinerade, och aldrig på bekostnad av solospelarna. Det är hedervärt – liksom ambitionen att servera bra glass till humana priser. I likhet med förra året börjar nöjet på 27 kronor, med möjlighet att uppgradera storleken på den biologiskt nedbrytbara bägaren av majsstärkelse för en tia, och sedan ytterligare en tia om man vill skämma bort sig själv med inte mindre än fyra smaker.

Vi gör det senare. Är det glassprovning, så är det. Efter lika delar vånda och ångest under den långdragna beslutsprocessen konstaterar vi att smakdöden har drabbat även oss. Vi lämnar förvisso den välfyllda disken med ananas och banan. Men sedan är det chilichoklad, romrussin/valnötter, körsbär/choklad, kanel/mandel, stracciatella, och – mischmaschsmakernas okrönta regent – tutti frutti.

Tutti fruttin smakar verkligen tutti frutti – fullkomligt artificiellt, fast, i den här tappningen, på ett bra sätt. Att den är befriad från allsköns hyperaktiva pigment gör att det inledningsvis blir en smärre krock i hjärnan, som inte vill få ihop den snällt bärfärgade glassen med något som den har lärt sig att förknippa med bubbelgumsvulgoism.

Samma sak gäller ananasen, som i egenskap av smaksättare ofta har en tendens att slå över och bli kvalmig, med en tydlig känsla av plast. Inte på Dolce Sicilia. Här landar den så långt ifrån sötsunkigt man kan tänka sig, och väcker snarare smakminnen från färsk, solmogen ananas. Vi säger ja till den. Vi säger ja till romrussin och valnötter; det var inte bättre förr. Och vi utbrister ett rungande ja till körsbär och choklad, som lockar fram en känsla av choklad med körsbärsvin. Det är i särklass det bästa som har begåvats Glassmalmö sedan chilichokladen för några år sedan, chilichokladen som för övrigt bjuder på samma pigga bett som vanligt.

Vi säger nja till kanel- och mandelglassen, där mandeln överskuggas lite väl mycket av kanelen för att det ska vara någon vits med den. Vi säger nja till stracciatellan, men det har möjligen mer att göra med stracciatellans småtråkiga utgångsläge än något annat. Och slutligen bananglassen … Banan? Tja, banan! Varken mer eller mindre. Den är på intet sätt dålig, men vi vet inte om knasig är något som man har försökt eftersträva. Att döma av det övriga utbudet – knappast. Ändå har vi svårt att värja oss för den knasiga bananglassen, enkom för att man har vågat lita på att den bär sig själv i sin enkelhet. Det är rakt och det är självklart. Då behöver det inte vara klockrent alla gånger. Vi hoppas att Francesco De Luca vågar tro på det fullt ut till nästa säsong.

Smakdöden må vara djupt rotad i landets samlade glassdiskar, men de soloseglande smakerna har haft över två decennier på sig att mobilisera sina styrkor. De är överallt. Det handlar bara om att se, våga och kasta sig utför. Vad sägs om köttfärsglass? Eller durian de luxe? Tallkåda supreme. Olivolja. Habanero. Prosciutto. Västeråsgurka. Blodpudding. Stjärnanis. Ramslök. Kassler … Glassäsongen 2013 kan bli hur bra som helst.

Vurm

Tillsätt hjärta och rör

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Atmosfär
Adress: Fersens väg 4, Malmö
Kontakt: 040-12 50 77, atmosfar.com

Atmosfär är den otåliga femtonåringen som vill allt.  Med ambitionen att låta finkrog möta kvarterskrog vill man posera med ena benet i det moderna köket, samtidigt som det andra petar runt bland skånska traditioner. Med ett tilltal som vänder sig till såväl ung som gammal vill man skapa ett rum som rymmer både helkväll med extra allt och vinbar med småtugg. Det är beaktansvärt – och inte helt riskfritt, kanske inte så mycket för att det är att gapa över mycket som för att ingen till slut får plats när alla ska rymmas.

Rummet är sobert. Knappast avskalat, men genomgående stilrent i toner av svart och vitt. Lite som personalen, som i det närmaste skrider fram med ett inövat lugn. Inga stora gester. Inga yviga utfall. Det är svalt och tillbakahållet. Vi visas till vårt bord, får våra menyer, och kör igång kvällen med lite cava för 60 kronor glaset. Det är en tämligen snäll och menlös historia med större bubblor än karaktär. Desto starkare intryck gör den bärnstensgula olivoljan från Spanien som kommer ut med brödet. Den är så kaxigt blommig att vi blir tvungna att be personalen om en närmare introduktion. Tyvärr glöms det bort vad kvällen lider.

Cavan behåller vi över de inledande rätterna, en ramslökssoppa med gurka och ägg för 120 kronor, samt ett stycke röding med hummer och blåmusslor för 165. Soppan är välbalanserad och ramslöken distinkt utan att det blir vulgärt. De sötvinägriga gurkbitarna är ett genidrag, som stundtals injicerar den klargröna soppan med milda tzazikipustar. Motsvarande finess saknas i inledningsnumret från havet. Det välgrillade fiskskinnet vid sidan av är gott så det förslår, och palsternackspurén och den finhyvlade fänkålen bryter av med en fin fräschör, men som bäst blir det ett spretigt – om än gott – hopplock utan tydlig riktning. Sedan kan vi inte låta bli att charmas av vattenflaskan som ställs fram, och som intygar att vattnet är härtappat och alldeles förträffligt i smak.

Efter soppan och fisken blir det en fyrfota fortsättning på aftonen, i form av en fläskbringa med cassoulet, morotspuré och gremolata, och ryggbiff med purjohack, jordärtskockspuré och brynt smörsky. Till den senare 120-kronorspjäsen rekommenderas vi ett glas Saint Gayan Gigondas för lika mycket pengar. Till den förra, ett glas Dolcetto D’Alba för 85. Det är lättdrucket och följer den småsöta smakterrängen med asiatiska undertoner som grisen bjuder på. I sällskap av bönorna i cassouleten, sötman från moroten och gremolatans friska avbrott, är fläskbringan kvällens starkaste huvudnummer.

Fransosen i det andra glaset bär en tydlig acentondoft, och känns på gränsen till oljig i munnen. Den kräver onekligen sin ryggbiff för att slå sig till ro – ryggbiffen som ingalunda är dålig, men som kanske har just det som sin främsta styrka. Purjon gör vad purjon ska, och passar alldeles utmärkt till, men i övrigt är det inte mycket som händer, och som helhet blir ryggbiffen lite tråkig.

Lite samma problem dras crème brûléen med. Den är inte dålig, det aningen för tjocka sockerlagret till trots, men tahitivaniljen hittar inte riktigt fram bland allt det andra. Framför allt är det fruktsalladen på ananas och citrus som ställer sig i vägen. Vi vet inte vad den är tänkt att åstadkomma i sammanhanget, och vi struntar i det. Då är husets egen Snickers-tolkning betydligt mer engagerande, med en perfekt fondante i förgrunden, omgärdad av kanderat jordnötshack, salt kolasås och vaniljglass. Det är 75 välinvesterade kronor. De 65 för crème brûléen, inte lika.

Lite samma problem dras faktiskt hela den gastronomiska varelse med, som Atmosfär är. Det är sällan dåligt, snarare tvärtom. Det är polerat, och det är proffsigt. Det är stramt och elegant. Oklanderligt på gränsen till opersonligt. Och det som vi till en början noterade som svalt och tillbakalutat framstår mot slutet alltmer som kyligt och distanserat. Vi saknar hjärta. Gladare blir vi inte när notan kommer och vi inser att flaskan med härtappat vatten är listad som ”Fresh” för 30 kronor. Plötsligt känns det inte alls lika charmigt. Och jo, vi fattar grejen med serviceavgift. Men i vissa sammanhang blir det bara ett dumsnålt drag som skapar onödigt mycket badwill, och när vi småtjuriga går därifrån är det knappast den smått genialiska ramslökssoppan som vi pratar om. Det tycker vi är synd.

Vurm

Som det ska vara, fast bättre

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Maguro sushibar
Adress: Östra Förstadsgatan 15, Malmö
Kontakt: 040-30 42 42, maguro.se

Om man råkar befinna sig i San Francisco och tycker att det här med sushi är en god idé, är 2815 California Street en adress som är värd en liten omväg mer än någon annan. Där kombineras tradition med innovativa fusion-lösningar, en kombo som knappast får några ögonbryn att höjas för att den är särskilt unik. Men lägg därtill millimeterperfektion i uttryck och presentation, samt Casson Trenor, expert inom hållbart fiske, och vi får Tataki – sushi som den ska vara, fast bättre.

Men man behöver faktiskt inte åka runt halva jordklotet för några bitar grön sushi. I tider av gröntvättade illusioner och närproducerad hysteri har det snarast blivit ett säljargument med säsongsanpassade menyer och miljöcertifierat allt. Men säljtaktik eller inte gläds nog Moder Jord åt den pågående ekovurmen bland krögarna. Det gör även våra smaklökar, såväl de orala som de mentala, och det är inte utan förväntningar som vi kliver in på Maguro sushibar för att stilla vår sushilystnad utan att stoppa munnen full av rödlistad fisk.

Atmosfären är välkomnande och hjärtlig, men andas kanske snarare hämt och lunch än rofylld middag. Sittplatserna är få och hyfsat hopklämda, och det går fort att passera gränsen till trångt och i vägen. Så kallar man sig också sushibar och inte restaurang. Trångt och i vägen faller faktiskt inom ramarna för konceptet.

Först ut, en misosoppa med japansk chili för ett par tior. Det är utan tvekan en av de trevligare bekantskaperna med miso på länge, med en distinkt tofu både i smak och struktur, och med ett trevligt chilibett. Även 25-kronorskimchin är bestämd, åtminstone vad gäller graden av vitlök och sälta. Lite spänst och en lätt chilikick till det, och vi hade bett om en omgång till.

Efter den lysande starten är fiskmodet på topp, och förväntningarna på kvällens huvudnummer har lite att leva upp till. Det är 25 bitar efter kockens tycke och smak, och en ordentlig skål med wakamesallad. Det lilla hopplocket för 285 kronor är en kavalkad av frestande färger och snällfångad fisk. Gladast blir vi av de handskalade, mangrovevänliga räkorna. Koriander på laxen borde fler sushikockar anamma. Och den lätt flamberade nigirilaxen är lika kul som god, liksom makibygget med rökt makrill och rödlök. Lite sake till det, eller en krispig öl, hade inte varit helt fel, men i brist på serveringstillstånd får vi nöja oss med te i glasen. Det funkar också.

I ärlighetens namn är det svårt att lyfta fram det ena lyckokastet framför det andra. De duggar tätt och vi blir lika glädjerusiga varje gång. Då är det lättare att urskilja det där som når nästan ända fram. Wakamesalladen är lika generös i mängd som i spänst, men beroende på hur känslig man är för sötma/syra-balansen kan det föreligga viss risk för jolmtendenser. Det som vi först tror är kumminfrön på hamachin och önskar kunde få sig en lätt rostning, visar sig i efterhand vara rostade dillfrön. Det är ett briljant drag, och med ännu lite mer aniston skulle vi bli ännu lite gladare. Och nog för att mat med hjärta och handlag talar för sig själv, men särskilt verbal är den inte, och med en utförligare presentation av de olika bitarna hade vi sluppit leka ”Gissa makin”.

Om man råkar befinna sig i Malmö och tycker att det här med sushi är en god idé, är Östra Förstadsgatan 15 en adress som är värd en liten omväg mer än någon annan. Här samsas gedigen tradition med hållbart fiske. Här bjuds det rekoräkor med grön torsk och röding. Det är lekfullt utan att vara utspökat. Det är nyskapande utan att tappa kvintessensen. Det är sushi som den ska vara, fast bättre.

Vurm

Hela Malmös egen kvarterspärla

Publicerad den av
Svara

Vurmat: Systrar & bröder
Adress: Östra Rönneholmsvägen 26, Malmö
Kontakt: 040-97 34 70, systrarbroder.se

Få saker är så vanepräglade som alla dietisters egen lilla käpphäst. Vad som helst annars i matväg, som tilläts upprepas dag in, dag ut, med en bostadsbubblas förutsägbarhet, skulle avfärdas fortare än mäklarna hinner ropa ”sälj”. Och det är med ett monotont nötande, i paritet med en politikers inövade Duracell-mantra om skola, vård och omsorg, som dagens förmodat viktigaste mål befäster sin plats.

Frukosten i våra hjärtan: Macka, varm dryck, kall dryck, fil och flingor, och kanske ägg i någon form. Då och då kokas det lite stadig gröt, och känner vi oss lite crazy byter vi ut filen mot yoghurt. Men i ärlighetens namn vill vi nog inte bli serverade någon djupare analys av vår variationsförmåga, när det kommer till just den här biten av vår gastronomiska tillvaro. Inte undra på att det är knökat till brädden på brunchhaken om helgerna. Det är inte bara fettdepåer som skriker efter påfyllning dagen efter; det är även vårt undertryckta behov av nya mönster och större cirklar, som blommar ut när vi inte har ett jobb att hasta vidare till, eller en deadline att missa.

Den här söndagen bär det av mot Rönneholms egen kvarterspärla, Systrar & bröder. Det är ju något med släkten och oss svenskar. Genetiken finns där, och förväntningarna med den, men den sociala biten är sällan särskilt okomplicerad. Ändå – eller kanske just därför – blir vi alldeles till oss, och låter oss villigt charmas av krogar och caféer med den goda smaken att spela på det pseudointima i namn innehållande mormödrar, farbröder och lillasystrar. I sammanhanget torde ovanstående dubbla pluralformer borga för skyhög slinka-förbi-hemma-hos-myspys-faktor. En väl tilltagen frukostbuffé på det, och dagen är räddad.

Vi betalar, installerar oss och ställer oss i kö för första vändan vid buffébordet. Klockan är inte mer än en dryg halvtimme efter öppningsdags och det är fortfarande ganska glest med gäster. Trots det är det tämligen trångt framme vid det välfyllda bordet, och det är svårt att samsas fler än två, tre åt gången. Men med lite tålamod och välkoordinerad akrobatik lyckas vi fylla våra fat utan större missöden.

Den som är på span efter en amerikansk brunch med bacon, pannkakor, hash brown och extra allt göre sig icke besvär. Det här är frukost, inte brunch. Det är välfyllt och generöst, men utan minsta tillstymmelse till vulgärt överdåd. Det bästa av allt är nog det stora utbudet på bröd, som är både brett och bra. Här finns råg. Här finns vete. Här finns limpor. Här finns frallor. Svenskt. Danskt. Här finns allt. Och det är svårt att begränsa sig.

Till brödarsenalen finns det leverpastej och tre andra köttpålägg, en skinkhistoria, en korvhistoria och något slags medvurst. Osten är sådan där färdigskivad som sitter så tätt ihop, att alla försök att få loss en skiva slutar i en smärre ostmassaker. Lättare går det med sillen. Vi räknar den till tre i antalet sorter. Vilka är vi inte helt säkra på, och som vanligt vore det inte dumt med små brickor som kunde underlätta identifieringsarbetet. Då hade vi kanske sluppit ertappa en av gästerna med att stå med nosen tre centimeter från det som ska bli vår frukost.

Men sillen är, med eller utan id-bricka, överlag god, i synnerhet den som ligger i mild senapsås. Och äggen som vi plockar till den likaså. Lite synd dock att de är iskalla. Det är inte direkt till någon fördel för den redan fem grader för låga inomhustemperaturen. Men vi håller oss varma med kaffe, en aning på den syrliga sidan, och te, i egenfyllda påsar. Och när inte det hjälper kör vi skytteltrafik mellan bordet och buffén, bara för att få röra på oss.

Det finns gott om kul initiativ. Fatet med uppskuret fikabröd i munsbitsstorlek är ett av dem. Cafésmulor till filen och yoghurten är ett annat. Smulorna från saffransskorporna är lättast att identifiera. Utöver det lyckas vi bara ringa in något som smakar muffin. Resten av smulblandningen är mer anonym. Det är även det färg- och smaklösa lättmargarinet vars existens vi inte förstår bland allt det goda brödet. Tillsammans med de halvdiskade skedarna i bestickstället sållas det in som ett av få minus denna vintermorgon.

Vid halv elva rasslar det till, och serveringsdelen fylls på bara några minuter. Det är ett slående homogent klientel, och Gina Tricot är säkert nöjd. Det är vi också, inte så mycket över urban chic-uniformen som över den stadiga frukosten. Macka, varm dryck, kall dryck, fil och smulor, och kokt ägg, precis som det ska vara – bara lite bättre. Lite större. Och lite längre. För 85 kronor per mun och en och annan tillfilad skönhetsfläck, skulle Systrar & bröder kunna bli hela Malmös egen kvarterspärla.

Vurm

Sockerfest och fettchock

Publicerad den av
2

Vi har googlat. Vi har bingat. Vi har till och med altavistat. (Jodå, denna avsomnade relik från 24K-modemens storhetstid lever än.) Vilken sökmotor vi än väljer för att läsa in oss på semlor, får vi lära oss att kärt barn har många namn, följt av en massa vilseledande information om Sveriges bagare & konditorers egen lilla fett- och sockerbomb. Och genast känns det som om tiden har sprungit ifrån internet.

För ingen pratar längre om huruvida det heter semla eller fastlagsbulle, eller huruvida hetväggen är värdig att sorteras in som en variant med mjölk. I dag vill vi i stället veta om vi ska köpa med oss en wienersemla, en lemon curd-semla, tiramisusemla, en liten semmelkrans, eller en hel semmeltårta, en banansemla, vaniljsemla, chokladsemla, en dubbel semla med extra allt, eller bara en vanlig, dödlig en – med florsocker, utan florsocker, extra florsocker eller med mandelspån.

Och det där med att det är små bakverk som vi trycker i oss från fettisdagen fram till påsk, kan inte vara annat än vilseledande ens om vi är riktigt, riktigt generösa vad gäller att tänja på sanningen. För inte sedan Netscape kändes nytt och fräscht har väl glasdiskarna i landets konditorier varit semmelfria mer än nio månader om året? Filosofin har snarare varit ”ut med lussebullarna, in med semlorna”, och på senare år har det till och med gjorts djärva försök att korsbefrukta julen och fastan med något så okristligt som saffranssemlor. Och vips har sekulariseringen förärats ett alldeles eget bakverk.

Nå, sekularisering eller ej, något som består av socker, fett, mer fett och så lite socker till, kan inte vara av ondo. Och ska vi nu driva oss till självspäkelse på gymmet tre gånger i veckan, kan vi åtminstone skaffa oss en god anledning till det. Frågan är bara var i krokarna vi hittar den godaste anledningen.

 | | |

Vurmat: Ambrosia
Adress: Gustav Adolfs torg 8 A, Malmö
Kontakt: 040-12 31 61, ambrosia.se
Pris: 20 kronor Vikt: 124 gram SPK*: 6,2

Med hela fem konditorier utspridda i stan, och över 30 år i branschen, tycker vi att det här med semlor borde vara något som man behärskade. Men vi tittar på våra stackars semlor och vi är bekymrade. Visst, allt finns där, bulle, mandelmassa, grädde, lock och socker. Men vi hade gärna sett att man anammat integrationstanken en gnutta. Att fösa samman olika ingredienser kan vem som helst göra. Vi vill ha ett bakverk. Dessutom är grädden för hårt vispad, och kardemumman i bullen för anonym. Enda trösten är den goda tonen av bittermandel i mandelmassan. Det är en dyrköpt tröst.

En dyrköpt tröst

| | |

Vurmat: Café Kungsgatan
Adress: Kungsgatan 2, Malmö
Kontakt: 040-12 12 14, kungsg.se
Pris: 25 kronor Vikt: 139 gram SPK: 5,6

Detta kan vara första gången som semlor får oss att skratta. Och nej, vi skrattar inte med dem. Vi skrattar åt dem. Men så ser de också ut som trötta hamburgare efter en lång dag på jobbet. Locket är frasigt, det ska vi ge dem. Och all heder till personalen som väntar ända fram till veckan före fettisdagen innan de låter gästerna frossa loss. Men det räcker inte med goda intentioner, inte ens när de kommer under ett frasigt lock.

Grädden smakar extremt sött och otroligt gammalt. Den är dessutom blöt och tung, och i allvarligt behov av luft. Den kardemummafattiga bullen ser inte bara ut som en hamburgare; förutom det frasiga locket har den även konsistensen som en, och efter tre tuggor känns hela semmelupplevelsen som en mycket fast smoothie. Vi vill inte bara ha tillbaka våra pengar. Vi kräver även vår fettranson åter.

Som en mycket fast smoothie

| | |

Vurmat: Gateau
Adress: Rådmansgatan 13, Malmö
Kontakt: 040-666 99 03, gateau.se
Pris: 30 kronor Vikt: 144 gram SPK: 4,8

Redan vid en första anblick blir vi löjligt glada och jobbigt förväntansfulla. Lagret med mandelmassa som slickar kanten av bullen låter oss ana att det är något rejält på gång. Locket är generöst pudrat, och under det gömmer sig en högst okonstlad grädde, som smakar … ja, grädde – runt, krämigt, rakt. Att det ska ge upphov till positiva anmärkningar kanske säger mer om konkurrenterna och dagens gräddkultur än något annat, men gott är det.

När vi kommer ner till mandelmassan dör vi en gnutta. Den är tjock och grynig, och lever upp till allt som den vid första anblicken utgav sig för att vara. Och ännu bättre blir den när den ställs mot den diskreta sältan i bullen. Det här är ett gediget semmelverk, och var vi glada när vi först såg den, vill vi brista ut i stämsång när vi har tuggat i oss hela härligheten. ”30 för de stora och 20 för de små. Skynda på! Skynda på! För nu ska semmeltåget gå.”

I en helt egen liga

| | |

Vurmat: Konditori Amarant
Adress: Östra Förstadsgatan 31, Malmö
Kontakt: 040-93 14 10, amarantkonditori.se
Pris: 25 kronor Vikt: 178 gram SPK*: 7,1

År efter år har Amarants semlor utmärkt sig genom att vara lite större, lite sötare och lite fetare. Vissa år har det funkat. Andra gånger har det bara känts som lite för mycket av allt, nästan som hela semmelsäsongen i en enda bulle. Även i år är man frikostig med den sötade grädden, som dessvärre är på gränsen till för hårdvispad.

Lika frikostigt är det med kardemumman, som tappert räddar den bitvis blottlagda bullen. För den sötmakänsliga kan det vara kaka på kaka med både sötad grädde och en välsockrad mandelmassa. Och för den fettskygga kan det nära fem centimeter tjocka gräddlagret räcka för en hel veckoranson. Men är det socker och fett som man är ute efter, har man kommit helt rätt.

Socker och fett

| | |

Vurmat: Konditori Hollandia
Adress: Södra Förstadsgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-12 48 86, hollandia.se
Pris: 25 kronor Vikt: 129 gram SPK: 5,2

På Hollandia väljer vi inte mellan stor och liten, här ligger valet i stället mellan sockerpudrat eller mandelbestrött lock. Vi ber om två exemplar av den förra sorten – och får ett par fula, knöliga skapelser. De har sin charm, det går inte att förneka, men fina är de inte. Och att lämna en hel centimeter bullkant utan vare sig grädde eller mandelmassa torde vara ett amatörfel som man växer ifrån efter en halv semmelsäsong. Men grädden – där den finns – är i alla fall god, med en subtil sötma och skön konsistens.

Tyvärr är botten mer bröd än bulle. Det är gott bröd, men dock bröd. Och mandelmassan är varken mer eller mindre än just det. Vi önskar att mer omsorg hade lagts ner på just den här delen, så att vi hade sluppit känslan av kompakt mandelmassa direkt från plastkorven. Det är synd, för Hollandia kan om Hollandia vill. Det här smakar bara som en blandning av tvång, grupptryck och längtan efter lite semmelklirr i kassan.

Som en blandning av tvång, grupptryck och längtan efter lite semmelklirr i kassan

| | |

Vurmat: Konditori Katarina
Adress: Stora Nygatan 29, Malmö
Kontakt: 040-17 01 20, konditorikatarina.se
Pris: 23 kronor Vikt: 111 gram SPK: 4,8

Vår spontana reaktion är att vi inte vet om det är ok att häckla en semla så pass mycket för dess yttre som vi är på väg att göra, men en sorglig uppsyn är det. Bättre blir det inte när vi börjar gräva i grädden, som är så hård att den låter. Möjligen hade vi kunnat ha överseende med det om grädden bara inte var så endimensionell och tråkig. Desto mer studsar det runt i mandelmassan, åtminstone av sockermolekyler. Ett plus i kanten får den dock för den trevligt gryniga strukturen. Tyvärr väger det inte upp för den svampiga bullen. Det gör inte heller den goda sältan och den generösa kardemumman som har letat sig in i det svampiga.

Du skall icke häckla?

| | |

Vurmat: Mormors bageri
Adress: Knut den stores torg 1, Lund
Kontakt: 046-32 87 87, mormors.se
Pris: 20 kronor Vikt: 146 gram SPK: 7,3

Det här är blekt. Det här är jag-har-inte-sett-solen-sedan-midsommar-blekt. Konsistensmässigt drar bullen lite åt frallhållet. Å andra sidan vet alla som har testat bulle med bulle att fralla och socker kan vara svårslaget. Fast i det här fallet är det helt andra ord som seglar upp i vårt anteckningsblock. ”Oinspirerat” är ett av dem, och då hjälper inte ens de groteska mängderna grädde under locket.

Vi letar plus och tycker att det väl tilltagna locket är värt ett omnämnande. Det värmer även våra semmelhjärtan att se de täta kardemummaprickarna. Synd bara att de inte står i relation till hur det smakar. Vi letar plus, men fastnar hela tiden i irritationsmoment. Som att lagret med mandelmassa är en knapp millimeter från att semantiskt kunna passera som hinna. Men det kanske är högst medvetet och med god omtanke för gästerna, med tanke på att geggan är så söt att hela Diabetesförbundet skulle slås ut bara genom att lukta lite på den. Nej, vi vill, men vi vill inte.

Svårslaget oinspirerat

| | |

Vurmat: Patisserie David
Adress: Östergatan 7 B, Malmö
Kontakt: 040-630 80 80, patisseriedavid.se
Pris: 26 kronor Vikt: 102 gram SPK: 3,9

Vi har aldrig förstått det där med trekantiga, små lock. Man tar liksom tag i det och vet inte riktigt vad man förväntas göra med det. Det känns inte helt naturligt att använda det som sked eller skopa. Och till vadå? Att häva i sig grädde med grädde? Man vill ju ha grädde med lock. Men trekantiga, små lock försvinner ju i ett nafs. Och där sitter man med resten av semlan och är locklös.

Men fin är den, den lilla locklösa semlan. Grädden må vara en aning söt, men konsistensen förlåter allt. Det är den enda pjäsen i testet som bjuder på precis så lös grädde som vi vill ha. Nej, den ska inte rinna, men vi ska helst inte kunna göra fettskulpturer av den heller. Sältan i bullen gillar vi, men det blir tumme ner för att vi bokstavligen får gräva efter mandelmassan. Det visar sig att den är koncentrerad till mitten. Där är den desto mer, och därtill härligt bittermandlig.

Det här är en nästan väldigt god semla, med vissa arkitektoniska problem. Mycket är bra och får man en tugga med alla delar blir det ännu bättre, men det måste hända mer än tre gånger på en hel semla.

Nästan väldigt goda semlor, med vissa arkitektoniska problem

| | |

Vurmat: Systrar & bröder
Adress: Östra Rönneholmsvägen 26, Malmö
Kontakt: 040-97 34 70, systrarbroder.se
Pris: 20 kronor Vikt: 130 gram SPK: 6,5

Smått verkar vara det nya stora bland landets konditorer, och under årets första en och en halv månad har vi redan hunnit stoppa i oss små biskvier, små dammsugare och små semlor. Det är hälften så onyttigt, men nästan lika dyrt – straffskatten på socker (och fett) är redan här. På Systrar & bröder kan man få en liten semla för 15 kronor. Vi lägger till en femma och maxar semmelorgien.

Här byggs det på höjden. Det blir fint att se på, men försvårar den där välmåttade tuggan med lite av varje. I stället kommer vi på oss själva med att sitta och demontera hela bygget för att det inte ska bli semmelmos av det. Grädden är sötad, men inte besvärande mycket. Då utgör bullen ett betydligt större irritationsmoment. Smakmässigt är den helt ok, men vi föredrar att inte göra permanenta inbuktningar på den, vid minsta fysiska kontakt. Och efteråt är vi inte helt säkra på hur vi vill sammanfatta det hela. Vi trevar runt en stund, och tror att vi landar i ganska goda semlor, men inte kul i längden.

På höjden, men inte i längden

| | |

Vurmat: Vendel Organic Bakery
Adress: Föreningsgatan 30, Malmö
Kontakt: 040-97 72 20, vendelrestauranger.se
Pris: 32 kronor Vikt: 149 gram SPK: 4,7

De här semlorna är fina, mycket fina, att se på – och dessutom föredömligt gjorda på ekologiska råvaror. Florsockret på locket ligger jämnt och tätt, och tillsammans med den fina färgen på bullen ger det ett rustikt intryck som får oss på fall. Så hade vi nu tänkt gå därifrån med varsin liten semla för 25 kronor locket, skulle vi inte ha kunnat stå emot särskilt länge.

Och det är inte bara utseendet som tilltalar. Dessvärre följer ett nesligt ”men” för varje plus. Grädden är prickig av vanilj, vilket ger en behaglig rondör utan att det blir sockersliskigt, men som på så många andra ställen är den aningen för hård. Det stora locket är något sympatiskt som fler borde ta efter, men kanske någon millimeter för tjockt där det är som mest. Det är trevligt att bullen inte viker sig i en semielastisk svampkollaps, men överslaget mot en småkompakt och halvstum brödvägg är inte nödvändigtvis vad man vill eftersträva. Och mandelmassan, med hackad mandel i, är en av årets bästa, men det är synd att vi först måste tugga oss igenom halva bygget innan vi får vår belöning. Det är bra, mycket bra, men …

En himla massa plus, men …

| | |

Tio semlor senare har vi uppnått en helt ny dimension av semmelkoma. Men fettblindhet och sockerpsykos till trots skulle vi utan att blinka, på beställning, kunna trycka i oss kanske fem till från Gateau, någon från Vendel och ett par från Patisserie David. De senare var, som sagt, nästan väldigt bra, i synnerhet grädden. De har bara ett och annat att finputsa. Dem från Gateau vill vi glufsa i oss det här semmelåret, och nästa, och nästa igen. Skynda på! Skynda på! För snart har semmelåret gått.

Vurm

*Som ren kuriosa och service för alla som går igång på kvantitet har vi räknat ut varje semlas SPK-värde (gram semla per krona). Vi vet inte riktigt vad vi ska göra av den informationen, men ibland räcker det med att det är kul att ta fram dem.