Våga vägra knätofs!

Vurmat: Pizza Dal Sud
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: pizzadalsud.se

”Tio minuter! Tio minuter!” Nästan som i Bröderna Grimms ”Bord, duka dig!” För det tar verkligen inte mer än tio minuter från deg till pizzakartong. Och på den tionde minuten ska ni skrapa bearnaisen av er köttigaste kebabpizza med pommes, och hålla en fettfest inför burkananasen, er Gud, under sju tuggor. Typ. Om vi ska vara elaka och raljera över hur denna italienska kulturklenod drog på sig knätofsar och blev ett assimileringsprojekt värdigt en järnrörspredikan. Ok, så varken bearnaise, kebab eller pommes är särskilt svenskt. Å andra sidan finns det stollar som tror att både tomten, kåldolmar och halloween är det.

Men oavsett hur svennefierad man tycker att en pizza med köttbullar, curry, banan och ananas är, kan nog de flesta enas kring det pyramidala avståndet till vad pizza är i sitt ursprungliga habitat. Vi skulle personligen till och med sträcka oss till att påstå att en renlärig italofil skulle känna sig lätt vanhelgad vid blotta anblicken av standardmenyn på svenska pizzerior. Så det är inte utan högt uppskruvade förväntningar som vi slår oss ner längst in i det spartanskt inrättade Mitt Mat.

Vit pizza

Det tar mer än tio minuter – som om det i sig skulle vara en kvalitetsstämpel. Under tiden sippar vi på varsitt glas myntavatten, och kastar lystna blickar på den fullmatade Kölddisken. Vattnet smakar Wrigley’s Doublemint på ett väldigt bra sätt. Vi tror att det skapar luft till pizzans lite mer burdusa natur. Det gör det – i synnerhet till den som heter L’Inferno, en röd pizza med salami av både nduja– och spianatatyp, svarta oliver, komozzarella och basilika.

För 95 kronor får vi en ordentligt kryddig historia, med mycket djup i köttonerna, men också i det saltaste laget, och med en aning flottig yta. För ytterligare 95 kronor får vi en välmatad vit pizza, en tomatsåsfri variant med ursprung från Neapel. Den här heter just La Napoletana, och är pyntad med salciccia, komozzarella och friarielli, en medlem i kålfamiljen som går under alla möjliga namn beroende på geografiskt område. I bakad form på pizzan, är den godare än estetiskt tilltalande, och i kombination med övriga ingredienser bjuder den på en komplex och välkomponerad smakbild.

Aragostine

Men det som framför allt vinner våra hjärtan är pizzabottnen, som stoltserar med både frasighet, motstånd och integritet.  Detsamma kan sägas om den citronfyllda aragostinen som vi inmundigar till kaffet efteråt. Det friska citrusanslaget till den mer bastanta känslan i degen, gör att vi orkar med även en okynnesvända bort till Köld, innan kaffet är slut.

Huruvida pizzorna är toppade med kärlek och passion, som Tommaso Memoli påstår, vet vi inte. Men några dussinpizzor på löpande band utan vare sig tåga, livslust eller personlighet, är det i alla fall inte som han rullar ut tillsammans med Evelina Marmander. Kanske är det surdegen som är hemligheten. Kanske är det inspirationen från världshistoriens första Margherita, bakad av Raffaele Esposito redan 1889. Eller så är det den sårade italienska stoltheten som vägrar pizza med knätofs.

Vurm

Annonser

Offpistglass på Mitt glassmecka

Vurmat: Köld
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: kold.co

Det var en gång en shoppinggalleria – vi kan kalla den Leonard – som fullkomligen utsöndrade ångest. Med rätt belysning och lite stämningsmusik hade ingen blivit särskilt förvånad om Jack Nicholson hade stuckit in huvudet genom dörren och skrämt skiten ur oss. Det var illa. Det var jag-är-två-livsledor-från-att-ge-mig-hän-åt-mina-tvångstankar-illa.

Men så hann 00-talet ikapp även denna del av världen, och någon med mycket pengar kastade sig ängsligt på gentrifieringståget. Vips blev det ljust och fräscht. Vips blev det Mitt Möllan. Vips blev hela bygget en marknadsföringsgimmick, med språkriktighetsprövande våldstendenser, i form av Mitt studio, Mitt mat, Mitt butik och Mitt marknad. Mitt språkliga genusagitation torde ligga i startgroparna.

Mitt mat

I startgroparna har även Köld – glasstronomerna som tog hela Södertull med storm förra sommaren – legat sedan slutet av mars. Och nu när högsommartemperaturerna har letat sig norr om 55:e breddgraden, är alla sockersvultna glassmanikers pilgrimsfärd ett faktum. Så klart hänger vi på.

Nytt för i år är att smakerna är indelade i tre priskategorier, efter graden av arbetsinsats från start till bytta. Och liksom förra året finns det gott om alternativ för den som undviker komjölk. Kalaset börjar på 30 kronor (20 kronor för barnkula, oavsett smakkategori), och till samma pris kan man även få finkaffe, som mals och bryggs på beställning. Fulkaffe, som säljs som hyfsat nybryggt, får man för en tia mindre. Vi lyxar till det med finkaffe från Etiopien, som smakar nöt och läder, och har en balanserad syra. Till det – glass en masse!

Hallibiskusen håller åtminstone hälften av vad den lovar. För den som vet vad hibiskus ska smaka går det säkert att glädjas åt hur den bryter av mot, hakar på eller blandas ut med de friska hallontonerna. Det vet dock inte vi, så vi nöjer oss med att avguda hallonen.

Kokosfän är vad det låter: kokos, fänkål och lekfullt – med en gnutta ananas. Fänkålen kommer i små uppnosiga protestvågor, när frukten blir för dominant. Det känns lagom lördagsanarkistiskt, och betydligt mindre fogligt än chokladbollsglassen. Den senare är vad den heter, varken mer eller mindre.

Gorgonzolaglassen sticker ut som ett av de mer vågade dragen – på papperet. Samtidigt ger den en offpistkänsla som på ett självklart manér sätter fingret på Köldteamets ambitioner. Den djupa smaken av salt och sött fullbordas med stick av fikon, och vi kväver hagalna lustar att köpa med oss hela bunken.

Köldglass

Ett annat smakmöte som vi inte kan låta bli är Blåibos. Visst är den mättad med god blåbärssmak, men den lider lite av samma problem som hallibiskusen; den milda roibosen riskerar att bli mer av ett mähä än en tydlig motpart till de kraftiga bären. Då är förra årets suverän, saltkaramell, en avsevärt mer samspelt kombo. Vi saknar dock den dynamiska sältan från förra säsongen, när saltet ströddes på som kronan på verket. Att blanda saltet i glassmeten bjuder förvisso alltjämt på smakkontrasten som vi vill åt, men det blir lite plattare, lite snällare, och lite mer industri av det.

Med det sagt är vi inte desto mindre toksålda även i år; det här lyfter vilken leonardisk vinterångest som helst, och drabbas vi inte av akut diabetes förutspår vi mången fettkantade återbesök det närmaste kvartalet. Klockan som hänger framme vid kassan, med tillhörande uppmaning om att ringa om det smakar gott, är inte den enda briljanta idén som Köldgänget har kläckt. Och den generösa smakpolicyn, med tillhörande metallskedar, är bara en i raden av detaljer för att vinna Mitt Glassmalmös gunst.

Vi förstår att Alex Esser väljer att kröna årets upplaga av Backyard Sessions med glass från Köld. Hade det varit aktuellt, skulle vi fyllt både bröllop, barnkalas, bingokväll och begravning med glass signerad Köld.

Vurm