Våga vägra knätofs!

Vurmat: Pizza Dal Sud
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: pizzadalsud.se

”Tio minuter! Tio minuter!” Nästan som i Bröderna Grimms ”Bord, duka dig!” För det tar verkligen inte mer än tio minuter från deg till pizzakartong. Och på den tionde minuten ska ni skrapa bearnaisen av er köttigaste kebabpizza med pommes, och hålla en fettfest inför burkananasen, er Gud, under sju tuggor. Typ. Om vi ska vara elaka och raljera över hur denna italienska kulturklenod drog på sig knätofsar och blev ett assimileringsprojekt värdigt en järnrörspredikan. Ok, så varken bearnaise, kebab eller pommes är särskilt svenskt. Å andra sidan finns det stollar som tror att både tomten, kåldolmar och halloween är det.

Men oavsett hur svennefierad man tycker att en pizza med köttbullar, curry, banan och ananas är, kan nog de flesta enas kring det pyramidala avståndet till vad pizza är i sitt ursprungliga habitat. Vi skulle personligen till och med sträcka oss till att påstå att en renlärig italofil skulle känna sig lätt vanhelgad vid blotta anblicken av standardmenyn på svenska pizzerior. Så det är inte utan högt uppskruvade förväntningar som vi slår oss ner längst in i det spartanskt inrättade Mitt Mat.

Vit pizza

Det tar mer än tio minuter – som om det i sig skulle vara en kvalitetsstämpel. Under tiden sippar vi på varsitt glas myntavatten, och kastar lystna blickar på den fullmatade Kölddisken. Vattnet smakar Wrigley’s Doublemint på ett väldigt bra sätt. Vi tror att det skapar luft till pizzans lite mer burdusa natur. Det gör det – i synnerhet till den som heter L’Inferno, en röd pizza med salami av både nduja– och spianatatyp, svarta oliver, komozzarella och basilika.

För 95 kronor får vi en ordentligt kryddig historia, med mycket djup i köttonerna, men också i det saltaste laget, och med en aning flottig yta. För ytterligare 95 kronor får vi en välmatad vit pizza, en tomatsåsfri variant med ursprung från Neapel. Den här heter just La Napoletana, och är pyntad med salciccia, komozzarella och friarielli, en medlem i kålfamiljen som går under alla möjliga namn beroende på geografiskt område. I bakad form på pizzan, är den godare än estetiskt tilltalande, och i kombination med övriga ingredienser bjuder den på en komplex och välkomponerad smakbild.

Aragostine

Men det som framför allt vinner våra hjärtan är pizzabottnen, som stoltserar med både frasighet, motstånd och integritet.  Detsamma kan sägas om den citronfyllda aragostinen som vi inmundigar till kaffet efteråt. Det friska citrusanslaget till den mer bastanta känslan i degen, gör att vi orkar med även en okynnesvända bort till Köld, innan kaffet är slut.

Huruvida pizzorna är toppade med kärlek och passion, som Tommaso Memoli påstår, vet vi inte. Men några dussinpizzor på löpande band utan vare sig tåga, livslust eller personlighet, är det i alla fall inte som han rullar ut tillsammans med Evelina Marmander. Kanske är det surdegen som är hemligheten. Kanske är det inspirationen från världshistoriens första Margherita, bakad av Raffaele Esposito redan 1889. Eller så är det den sårade italienska stoltheten som vägrar pizza med knätofs.

Vurm

Annonser

Offpistglass på Mitt glassmecka

Vurmat: Köld
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: kold.co

Det var en gång en shoppinggalleria – vi kan kalla den Leonard – som fullkomligen utsöndrade ångest. Med rätt belysning och lite stämningsmusik hade ingen blivit särskilt förvånad om Jack Nicholson hade stuckit in huvudet genom dörren och skrämt skiten ur oss. Det var illa. Det var jag-är-två-livsledor-från-att-ge-mig-hän-åt-mina-tvångstankar-illa.

Men så hann 00-talet ikapp även denna del av världen, och någon med mycket pengar kastade sig ängsligt på gentrifieringståget. Vips blev det ljust och fräscht. Vips blev det Mitt Möllan. Vips blev hela bygget en marknadsföringsgimmick, med språkriktighetsprövande våldstendenser, i form av Mitt studio, Mitt mat, Mitt butik och Mitt marknad. Mitt språkliga genusagitation torde ligga i startgroparna.

Mitt mat

I startgroparna har även Köld – glasstronomerna som tog hela Södertull med storm förra sommaren – legat sedan slutet av mars. Och nu när högsommartemperaturerna har letat sig norr om 55:e breddgraden, är alla sockersvultna glassmanikers pilgrimsfärd ett faktum. Så klart hänger vi på.

Nytt för i år är att smakerna är indelade i tre priskategorier, efter graden av arbetsinsats från start till bytta. Och liksom förra året finns det gott om alternativ för den som undviker komjölk. Kalaset börjar på 30 kronor (20 kronor för barnkula, oavsett smakkategori), och till samma pris kan man även få finkaffe, som mals och bryggs på beställning. Fulkaffe, som säljs som hyfsat nybryggt, får man för en tia mindre. Vi lyxar till det med finkaffe från Etiopien, som smakar nöt och läder, och har en balanserad syra. Till det – glass en masse!

Hallibiskusen håller åtminstone hälften av vad den lovar. För den som vet vad hibiskus ska smaka går det säkert att glädjas åt hur den bryter av mot, hakar på eller blandas ut med de friska hallontonerna. Det vet dock inte vi, så vi nöjer oss med att avguda hallonen.

Kokosfän är vad det låter: kokos, fänkål och lekfullt – med en gnutta ananas. Fänkålen kommer i små uppnosiga protestvågor, när frukten blir för dominant. Det känns lagom lördagsanarkistiskt, och betydligt mindre fogligt än chokladbollsglassen. Den senare är vad den heter, varken mer eller mindre.

Gorgonzolaglassen sticker ut som ett av de mer vågade dragen – på papperet. Samtidigt ger den en offpistkänsla som på ett självklart manér sätter fingret på Köldteamets ambitioner. Den djupa smaken av salt och sött fullbordas med stick av fikon, och vi kväver hagalna lustar att köpa med oss hela bunken.

Köldglass

Ett annat smakmöte som vi inte kan låta bli är Blåibos. Visst är den mättad med god blåbärssmak, men den lider lite av samma problem som hallibiskusen; den milda roibosen riskerar att bli mer av ett mähä än en tydlig motpart till de kraftiga bären. Då är förra årets suverän, saltkaramell, en avsevärt mer samspelt kombo. Vi saknar dock den dynamiska sältan från förra säsongen, när saltet ströddes på som kronan på verket. Att blanda saltet i glassmeten bjuder förvisso alltjämt på smakkontrasten som vi vill åt, men det blir lite plattare, lite snällare, och lite mer industri av det.

Med det sagt är vi inte desto mindre toksålda även i år; det här lyfter vilken leonardisk vinterångest som helst, och drabbas vi inte av akut diabetes förutspår vi mången fettkantade återbesök det närmaste kvartalet. Klockan som hänger framme vid kassan, med tillhörande uppmaning om att ringa om det smakar gott, är inte den enda briljanta idén som Köldgänget har kläckt. Och den generösa smakpolicyn, med tillhörande metallskedar, är bara en i raden av detaljer för att vinna Mitt Glassmalmös gunst.

Vi förstår att Alex Esser väljer att kröna årets upplaga av Backyard Sessions med glass från Köld. Hade det varit aktuellt, skulle vi fyllt både bröllop, barnkalas, bingokväll och begravning med glass signerad Köld.

Vurm

Elefanter och dinosaurier

Vurmat: Söder om Småland
Adress: Claesgatan 8, Malmö
Kontakt: 040-616 01 12

På en av jordens mest ogästvänliga platser är det snustorrt. Det är kargt. Det är bergigt. Det är öken och utmanande temperaturer. Och det är bebott av en grupp elefanter som trotsar elementen och anpassat sig till de extrema förhållandena.

På en av Malmös mest ogästvänliga gator är det också öken. Men ungefär där slutar jämförelserna med Damaraland, åtminstone när det kommer till ögonfägnad och storslagna vyer. Av detta har Claesgatan lite att erbjuda. Försöken att bygga bort det skamfilade är beundransvärda, liksom den Kreutzbergsinspirerade omstöpningen av ångestgallerian Leonard. Fast frågan är om inte teamet bakom Söder om Småland är tapprast av alla.

Mitt i all kring-, till- och bortbyggnad ligger denna tvååring insprängd i hela sin befriande kaxighet. Nej, du får inte dricka vin här. Nej, du får inte dricka bubbel heller, såvida du inte aspirerar på den enda flaskan i huset, som går loss på inget mindre än en väl tilltagen årslön i Nordkorea. Jo, inredningen ska se ut som ett kärleksbarn till Emil i Lönneberga och Yoko Ono. Och ja, maten ska inmundigas till en musikalisk pyttipanna av lounge, samba, något som i det närmaste låter som vinjettmusik från Värsta språket, en rejäl dos baktakt, följt av karaktärslös 80-talspop.

Lammkorv

Maten då? Jovars, den gör skäl för sitt rykte – vällagad utan vare sig krumbukter eller kompromisser, även om vi tycker att masspsykosen kring mellanrätter gärna kunnat få lägga sig i går. Å andra sidan ger det oss en god anledning att plocka fritt och brett från menyn.

Kockens val av tre rätter och en dessert får vi för 350 kronor. Styckvis kostar det salta 130 kronor, och det söta 90. För vår del slutar det med lite grön sparris, lammkorv, makrill, griskind, samt en dessert med mandel- och vit chokladbas. Dryckesdelen strömlinjeformar vi med ale av olika slag. Kvällens vinnare blir helt klart Ever Glow, en dansk APA, tillsammans med den närbryggda IPA:n från South Plains.

Någon vinnare på matfronten kan vi inte riktigt enas om. Förutom den tunnhyvlade sparrisen, som förvisso är välkomponerad och ganska kul, men i behov av distinktion, bjuder de andra rätterna på ett rätt jämntjockt intryck. Det blir aldrig dåligt. Griskinden gör vad den förväntas, och syran bryter av som den ska mot fettet. Den rökiga makrillen är hur bra som helst om man tycker om rök och … tja, makrill.

Men efter några vändor blir det lite för snällt. Kanske är det vi som just den här kvällen vill ha mindre tillrättalagt och inte så välkammat, men någonstans mellan lammkorven och fisken tappar vi fokus. Både vi och maten skulle nog må bra av att ruskas om en aning – bara någon liten provokation för att punktera en jämntjock lördagskväll. Kaxigheten behöver släppas fritt i köket och in i maten; det är det som skiljer en grupp elefanter från dinosaurier.

Vurm

En välmarinerad kycklingfot rör inget hjärta

Vurmat: China Garden
Adress: Möllevångstorget 5, Malmö
Kontakt: 040-883 00

En dumpling är en dumpling är bara början till ett helt litet gastroversum. Dessa välfyllda knyten är en del av den över hundraåriga dim sum-traditionen med rötter i det kantonesiska köket. Dim sum, en engelsk transkribering av det som på kantonesiska betyder att röra vid hjärtat, anses ha sitt ursprung i tehusens servering av tilltugg vid teprovningarna. Vi är inte helt säkra på vad det där med hjärtat har att göra med maten. Då är företeelsen yum cha, som dim summandet är en del av, betydligt lättare att förstå. Det betyder ordagrant att dricka te, vilket är just det man gör till de små munsbitarna.

I många storstäder utanför landets gränser finns tradition, kunskap och, inte minst, underlag, för att en stående dim sum-repertoar med såväl bredd som kvalitet ska vara möjlig. Där rullas ångande färska dumplingar i bambutråg ut efterhand som de blir färdiga för servering. Skjutande på en välfylld vagn går personalen runt och ropar ut vad de har att fresta med för stunden, och det är bara till att vinka till sig det man vill ha och få det uppskrivet på notan. I rikets tredje största stad är det lite torftigare med utbudet; här är vi hänvisade till China Garden, som kör en återhållen variant av konceptet på helger fram till någon gång på eftermiddagen.

Med den livliga lördagshandeln på torget från första parkett är det en lätt surrealistisk-voyeuristisk känsla som letar sig fram och greppar tag. Det som skiljer oss från dem är inte mer än en skiva glas och ett stycke asfalt. Ändå kunde stojet och rörelsen några meter bort inte kännas mer avlägset, och glasrutan förvandlas i ett nafs till ett filter, fullkomligt ogenomträngligt för allt som inte andas syntet, etnokitsch och 80-tal. Vi har varit med om väntrum på Folktandvården som är mindre sterila.

Nåväl, vi ska inte döma hunden efter håren, eller – för den skull – den kinesiska draken efter granitimitationen. Att personalen springer runt och maniskt sprejar de avdukade borden med ett Mr. Muscle-liknande medel bättrar förvisso inte på utgångsläget för vårt fortsatta tyckande. Att de står två meter från oss och halsar cola direkt ur flaskan genererar inte direkt några plus i protokollet. Det gör inte heller toanyckeln som hänger på framsidan av bardisken. Men vi försöker i alla fall hålla modet uppe vad beträffar maten.

Menyerna har fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi var här senast. Då, skrynkliga och fläckiga med hög sunkfaktor. Nu, nyplastade med hård, alkosponsrad pärm. Tillsammans med menyerna får vi även en krysslista, där det är tänkt att vi själva ska skriva in vår beställning. Att vi inte är helt säkra på vilken ruta som motsvarar vilken rätt, än mindre behärskar det kinesiska språket så att vi kan tyda krysslistan, verkar inte bekymra personalen nämnvärt. Och lika briljant som vår kinesiska är, lika strålande verkar personalens tekunskaper vara. Ok, så vi har inte gått in genom dörrarna till ett tehus. Det är vi fullt medvetna om. Men på nivå med ”ett jasminte och två andra, svarta, beskare” tycker vi i alla fall inte att teribban behöver ligga. Vi beställer en kanna jasminte och en kanna annat, svart, beskare. Det senare är lite halmigt och drar åt oolong-hållet.

Först ut är räkdumplingarna. Tyvärr håller inte deg och fyllning ihop särskilt väl, med följden att vi får äta dem var för sig. Å andra sidan är räkfyllningen riktigt knaprig och gör sig bra som solotugg. Därefter dyker vi ner på våra stekta wor tip, för somliga mer kända som potsticker. Dessa köttfyllda knyten tillagas i två steg, och ångas en stund innan de åker ner i pannan för att få lite färg och stekyta. De som vi serveras hade definitivt mått bra av en lite längre stund i pannan. Att de är härligt flottiga får väga upp för den lite för generösa saltningen.

Lika mysfeta är rullarna på rismjöl, vilka säljs under namnet rispannkakor. De är fyllda med char siu-sött fläsk, som tillsammans med den småsöta sojan skapar ett påtagligt djup. Den enda invändningen som koriandermissbrukarna i oss har är att det är för lite av det färska örthacket på topp. Dock har vi större överseende med det än med att vi får in de ångkokta lotusbullarna så här tidigt i sittningen. Lotusfyllningen är len som en Lambi-reklam, och vi sväljer att bullarna är stämplade med något så ocharmigt som ”Guan Poh dim Sum PTE LTD”, men det hade varit uppskattat att låta efterrättsbetonade delar av beställningen komma in mot slutet i stället för att gå enligt principen att först ut ur ångkokaren får serveras.

I dipparsenalen hittar vi en chiliolja som är härligt stickig, men som lider av akut vitlöksbrist. Bredvid den, en högst ordinär soja som vi varken kan säga bu eller bä om. Bredvid den, en sriracha som skriker efter mer syra och mindre – det vill säga inget alls – av något som vi ringar in som tomatsötma. Som vanligt i de här sammanhangen saknar vi chinkiang-vinäger och ber om det. Ut kommer en flaska röd risvinäger som vi inte kan beskriva som något annat än godisrosa och kvalmig. Vi vet inte vad som är i den mer än E-ämnen, men en prislapp mitt på flaskan skvallrar i alla fall om att den har kostat 11 dollar en gång i tiden.

I nästa laddning från köket får vi ut ångkokta köttdumplingar, friterad taro och kycklingfötter, eller fenixklor som de också kallas. I det kinesiska köket handlar det där med tryne till svans inte om trendkänslighet, det är ett gastroekonomiskt arv. Kycklingfötterna är härligt marinadsöta och mjälla på gränsen till att falla isär när man klämmer tag i dem med pinnarna. Den friterade taron bjuder på god sötma som samsas med köttet om våra smaklökar. Den är en aning fettdrypande, och hade med fördel kunnat mellanlanda på lite hushållspapper, men sammantaget funkar det. Till slut har vi köttdumplingarna. Dem låter vi bli att kommentera. Det är onödigt att raljera.

Yum cha-konceptet är trevligt och dim sum-traditionen är väl värd att introducera på bred front, nu när både tapas och meze har haft sina segertåg i småtuggsklassen, och med de senaste årens dumplingvurm kanske det slutliga genomslaget ligger runt hörnet. Men frågan är om alla ångande dumplingar och väloljade rispannkakor i hela världen är skäl nog för en helgsittning på China Garden, ens för blygsamma 256 kronor. Vi fingrar lite på vår nedsojade plastservis och låter saken bero.

Vurm

Den indiska matfabriken

Vurmat: Indian Haweli
Adress: Södra Förstadsgatan 88, Malmö
Kontakt: 040-12 31 24, indianhaweli.se

En gång, för många år sedan, åt vi på en indisk restaurang i Örebro. Det var ett oansenligt, litet sjapp, dörr i dörr med Skatteverket. Läget var fruktansvärt ocharmigt, och allting kändes lite utanför. Men så finns det ju de som menar att hela Örebro känns lite utanför. Nåväl, läget till trots hittade gästerna dit. Det var ett sådant där ställe som ingen med minsta gnutta kärlek för mat kan värja sig mot. Smakerna fick ta tid. Dofterna fick ta plats. Och chaiteet som fick koka från tidig morgon var inte färdigt för servering förrän framåt eftermiddagen.

Sedan dess har ribban för krogar med indiska förtecken legat kvar på samma höjd, och letandet efter en sydsvensk matfrände till den asiatiska närkingen har fortgått – dessvärre utan några givna kandidater. Men över ett halvt decenniums fruktlöst arbete med ljus och lykta är inte skäl nog att ge upp. Vi bestämmer oss för att det finns en självklar anledning till att Indian Haweli har hållit curryfanan högt i över 14 år. Och med Möllevångstorget bokstavligen runt hörnet finns det i alla fall inget att klaga på när det gäller läget.

Tyvärr kan inte ens ett bra läge rädda det första intrycket innanför dörren, vilket lämnar en hel del övrigt att önska. Det tiotalet meter som vi tillryggalägger innan vi kommer fram till baren för att beställa kantas av idel smutsiga bord och utbrunna värmeljus. Det oengagerade går sedan igen i personalen, som mest verkar vilja få lunchbeställningen överstökad. Att vi dessutom blir satta på vänt till fördel för ett telefonsamtal gör oss faktiskt inte ett dugg mer imponerade.

Lunch serveras vardagar mellan klockan 11 och 15. Fyra till fem rätter, varav minst en vegetarisk, utlovas till priser från 55 kronor. I det ingår dricka till maten och en kopp kaffe eller te efter. En handfull halvhjärtat besvarade frågor och ett telefonsamtal senare har vi beställt en tandoorikyckling och dagens vegetariska, som består av en aloo med svamp. Därtill beställer vi vitlöksnan för 20 kronor och en lassi för lika mycket. Den senare är slut för dagen, så vi tröstar oss med att nanbrödet inte dryper av fett, vilket det har en tendens att göra ibland.

Vi vill verkligen hitta ett ställe som serverar indiskt med högre ambitioner än att det just bara är indiskt, och med de 14 åren i trogen tjänst hoppas vi att det ska vara här som vi slutligen sätter det där krysset i protokollet. Men våra förhoppningar kommer på skam. Den knappt mesljumma maten kommer in på brickor som vi på bästa sändningstid har lärt oss att de ser ut i ett amerikanskt fängelse, och det enda som skiljer tandoorikycklingen från aloon med svamp är att det ligger en kycklingklubba på den ena brickan och potatis med champinjoner på den andra – föga fantasifullt. I övrigt är det på riskornet identiskt.

I de övriga facken på brickan ligger det raita, slak sallad med vissen gurka och trött tomat, lite dal som i smak påminner en aning om ärtsoppa, samt en kulle med för torrt ris som är toppat med något slags potatisbulle. Den sistnämnda är en ganska menlös historia, och vi går snabbt vidare till raitan som bjuder på god sälta. Tandoorikycklingen kan sammanfattas med tandoori och kyckling, inte så mycket att orda om. Bäst i test blir aloon. Möjligen är svampen lite väl sladdrig, men i ärlighetens namn känns det som det minsta problemet som man dras med på Indian Haweli. Och funnes det ett långputtrat chai skulle vi inte sätta våra sista slantar på det.

Vurm

Bukfylla med anor från 1896

Vurmat: Metro
Adress: Ängelholmsgatan 14, Malmö
Kontakt: 040-23 00 63, metropamollan.se

Ordet och, kan man förmoda, företeelsen ”brunch” dateras tillbaka till så tidigt som 1896, enligt etymonline. I den senaste upplagan av SAOL återfinns ordet med definitionen ”måltid som serveras på förmiddagen (egentligen sammanslagen frukost och lunch)”. En inte alltför djärv gissning är att svenska språkvårdare, i analogi med den engelska förlagan, förespråkar ”frunch”. Men oavsett vad man väljer att kalla det, kan de flesta av oss nog enas om att det är ett ganska trevligt påfund.

Metro kostar en lat start på helgen 135 kronor per mun. Med tanke på att de emellanåt slår till med riktiga pärlor i kvällsmenyn, torde det kunna vara ett riktigt fyndpris. Det är det tydligen fler än vi som tycker. För när vi trillar in en halvtimme efter startskottet är stället fullt, och det är med nöd, näppe och en rejält tilltagen dos charm som vi lyckas lägga beslag på ett bord.

Det är trångt och ganska stimmigt, i synnerhet kring maten. Men med lite välvilja passerar det ändå som lagom livat lördagsgemyt, och just i dag finns det gott om hjärterum. Möjligen delar inte våra medgäster, som har sitt bord precis där trafiken är som tyngst, den uppfattningen. Då hjälper nog inte ens det helgskramliga från sorlet och skrapet som blandar sig med stöket från köket.

Matmässigt är det minst lika stökigt, och det verkar som om köket har arbetat utifrån modellen ”kylskåpstömning”. Överlag är det köttbetonat. Det mesta hade tjänat på en bättre presentation, men är det brunch så är det, och då verkar det mesta falla under låt-gå-klausulen. Det tycker vi är synd. För i inget annat sammanhang skulle den bleka kycklingen i sällskap med den lätt massakrerade, stekta potatisen komma undan. Grisskivorna har förvisso en god smak, om än lite salt, men med två majonnäskleggiga röror – en vitlöksstinn historia och en lite friskare – i följe, blir vi bara konfunderade. Och på det viset håller det på tills buffébordet tar slut. Än är det halvknaprigt pliktskyldig bacon, än är det tunt skivade faluhalvor. Till höger, en bönsallad. Vid sidan av den, en pastadito. Inget av det lär skriva in sig i någon av de kulinariska historieböckerna, och vi undrar om ens köket är särskilt nöjda med kalaset som de har ställt till med.

Vi fattar. Det är brunch. Det ska vara vulgo. Det ska vara extra allt. Men det hindrar faktiskt inte att det ändå finns en tanke och en vilja. Det utesluter inte ett helhetstänkande som kittar samman hela härligheten. Men visst, om det någon gång finns ett självändamål med brunch, är det så här det ska se ut, när man slevar på för glatta livet och brunchen i sig är skäl nog. Vissa dagar kan det faktiskt vara alldeles tillräckligt. Men vi tycker att det är trist att köket släpper på kvalitetskraven och ambitionerna. Vi hade gärna sett lika mycket omsorg för dagen-efter-krubbet som de har visat prov på för kvällsbestyren.

Vurm

Kokosmjölk med kokosmjölk och kokosmjölk

Vurmat: Green mango
Adress: Ystadsgatan 10, Malmö
Kontakt: 040-611 12 10, greenmango.se

Man vet att man har slagit sig ner på en thairestaurang när menyn är 153 rätter lång, av vilka hälften innehåller kokosmjölk och resten toppas med limeblad och citrongräs. Varje rätt kan sedan varieras med kyckling, biff och räkor, och byter man ut paprikan mot blomkål har man helt plötsligt krönt menyn med en 154:e rätt. Lite förenklat.

Därför blir vi lättade, och aningen ställda, när vi slår upp menyn på Green mango och inser att den är riktigt trimmad, åtminstone så trimmad som sammanhanget tillåter. Vid en första genomögning hittar vi inledningsvis en sektion med förrätter, och en med klassiska soppor – som också gå bra att få i förrättsanpassade portioner. På varmrättssidan är det indelat i curry, ris och nudlar, wokat, sallader, fisk och slutligen vegetariskt.

Efter en stunds velande, bläddrande och mer velande bestämmer vi oss för att öppna starkt med varsin öl. Det blir en stor flaska Chang Beer och en lika stor flaska Singha för vardera 85 kronor. Den förra visar upp en lite blaskig sida som drar lite åt citrushållet, medan Chang gör sitt bästa för att ryta till med hela diafragman. Det går så där; han är ändå en fullfjädrad asiat. Men visst, det är behjärtansvärt.

Med varsin öl i handen kryssar vi vidare mellan alla alternativen i menyn. Den är måhända trimmad, men fortfarande i behov av renodling. Vi längtar dagen då det öppnar en thairestaurang med två förrättsalternativ, tre varmrätter och dessert efter humör och veckodag. I väntan på det beställer vi en yam wonsen, glasnudelsallad med färska örter, chili och citronjuice, för 45 kronor, och soppan på kokosmjölk och kyckling, tom kha gai, för 55 kronor.

Basilika

Soppan sköter köket bra. Den är rund och mild och smakar soppa snarare än kokosmjölk, vilket dessvärre inte alltid är fallet när kokosmjölk är inblandad. Ännu bättre hade det varit om köket släppt lite på fettyglarna och vevat ner lite lår, ben och vingar. Filé kan bli så tråkigt, och skivorna i den här soppan hamnar tyvärr på den lite torra sidan. Synd är även kökets tillit till glasnudelsalladen, som verkar vara närmast obefintlig. I stället för att lita på att den klarar sig som den är, såväl smak- som utseendemässigt, kommer den ut pimpad till i det närmaste oigenkännlighet. Det hela kan sammanfattas med att terrorbalansen den här gången vinns av väst, med grovstrimlad isberg och skivade morötter i spetsen.

Bland varmrätterna lyckas vi först genom uteslutningsmetoden, sedan av vanlig, hederlig utmattning ringa in yam pla mamuang, en 139-kronorssallad på het mango, friterad fisk, cashewnötter och thaidressing. Och sålda på nudlar som vi är ber vi även om en pad bami keng ped, äggnudlar och grönsaker i röd curry och kokosmjölk. För 119 kronor får vi den med skaldjursmix som, efter att vi har undanbett oss scampin från mangroveland, visar sig bestå av lite musslor och krabbstickor.

Curryn är det inget fel på, men nudlarnas tappra försök att trotsa gängse fysikaliska lagar slutar med ett kokoskantat magplask. För de facto, nudlar i vätska sväller. Ergo, undvik nudlar med hög porositet till curry. Dessutom torde köket ha lite svårt att motivera valet av bleka svennebanan-auberginer, när kraftfulla smakpaket finns att tillgå nästgårds – bokstavligen.

Den heta mangosalladen med friterad fisk får oss inte att hoppa upp på borden och sjunga rövarsånger av glädje, men lyckas utan svårigheter att höja sig över kvällens övriga kombattanter så här långt. Den strimlade mangon är vit och fast, och har en god syra som lierar sig med sältan från fisksåsen. Till denna distinkta bas är fisken i det blekaste laget. Vi önskar att de masskivade morötterna kunde väga upp för detta. Det gör de inte.

Grönsaker

Efter de två inledande numren är vi ordentligt mätta, och funderar på om dessert verkligen är en så bra idé. Vår bordsgranne tidsskriftshögen och personalens obesvärade bakom-kulisserna-rutiner gör inte direkt sitt till för att spä på lusten att uppehålla sig längre än nödvändigt. Vem vet? En annan kväll kanske det bara hade känts hemtrevligt att lyssna på internsnack och se på när personalen demonterar en färdigbrukad bag-in-box. En annan kväll hade vi kanske kommit för avhämtning, och varit glada över lite väntrumslektyr i fönstret. Just i kväll känns den här andra kvällen rätt avlägsen, men vi ber ändå att få titta på dessertmenyn en gång till innan vi kastar in handduken.

Vi säger ”pass” på bananshake och ”pass” på mangoshake, båda med kokosmjölk, för 39 kronor. För 45 kronor kan vi få chokolet cake. Vi låter språkriktighetsbiten bero och passar även på den. Då låter khao tom mat, söt rispudding i bananblad för 49 kronor mycket mer intressant. Det gör även kluay botchi, banan i varm, söt kokosmjölk, samt kokosglassen som serveras i kitchäkta kokosskal, för 45 respektive 59 kronor. Rispuddingen får vänta till en annan kväll.

Om glassen finns inte jättemycket att orda. Kokossmaken är god, sötman på rätt sida om sliskgränsen, och kokosskalet för servering så korrekt otidsenligt att bara det är skäl nog att rata rispuddingen. Som kontrast till den måttliga glassen vältrar sig vår kluay botchi in som ett pråligt nummer i kokoskarnevalen. Råkar man tillhöra den digra skaran med en uttalad överkänslighet för konsistenser utan gränser, kan det finnas anledning att överväga något annat. Ytan på bananbitarna blir lätt uppluckrad av den varma kokosmjölken och bjuder på en slemmig utmaning innan det fastare fruktköttet tar vid tillsammans med lätt rostade kokosflingor. Men om inte det är ett problem är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Det är sötma, sälta och syra i en sällan skådad syntes. Det här är gott. Det här är riktigt gott, och för första gången på kvällen känns kokosmjölken som mer än bara en kliché som måste upprätthållas.

Kvällens främsta behållning är tveklöst bananen i kokosen, men ändå inte den enda. Det är förtjänstfullt med en thaimeny som landar under 60 rätter. Det känns fräscht med en thairestaurang som vågar pynta med annat än elefanter i diamanter. Sedan önskar vi att köket hade haft mer tillit till sin egen mat, liksom till det svenska språket snarare än habil engelska. Därifrån till renodlat och avskalat är steget måhända inte obetydligt, men rätt riktning ska aldrig underskattas.

Vurm