Livet är en sommarrulle och ett glas iste med basilikafrön

Vurmat: Nois café & deli
Adress: Friisgatan 3, Malmö
Kontakt: 040-12 08 00, nois.nu

”Livet är en smörgås och ett glas mjölk” sjöng den gode skalden, Oscar Danielson, en gång i tiden. Som vanligt får han det mest vardagliga att framstå som en aha-upplevelse i tisdagsformat, och igenkänningsfaktorn är lika hög som – ibland – besvärande, när han tar oss igenom allt från den svenska avundsjukan till snorbeklädda småbarnshem. Den där smörgåsen med glaset mjölk doftar soldränkta, sorglösa dagar i skuggan av en björk. Det var så klart när detta fortfarande var möjligt utan en smärre överdos av antihistamin. Det måste också ha varit innan smörgåsen gav upphov till ett helt batteri av beslut rörande vete, fullkorn, skållad havre och krossad råg.

Att läsa menyn på en del asiatiska restauranger är lite som att ta ett steg tillbaka till det där enkla, sorglösa – åtminstone skenbart. Du kan få nudelsoppa, nudelsallad eller wokat ris. Att du sedan kan få var och en av de rätterna med antingen kyckling, räkor, biff eller tofu, med chiliolja men utan soja, med rostad lök och hackad koriander, eller utan vare sig hoisinsås eller krossade jordnötter, och att alla dessa val genererar ungefär 58 olika kombinationsmöjligheter, det är en helt annan sak.

På Nois räknar vi inte ihop det riktigt till 58 olika alternativ, men upplägget på menyn är fyra basrätter med – just det, kyckling, räkor, biff/fläsk eller tofu/quorn. Med det inte sagt att det är dåligt; tvärtom, kan den illusoriska valfriheten vara en befrielse för den rådville som ändå roas av idén om att kunna tänka fritt.

Sommarrullar

Vi tänker sommarrullar med räkor för 75 kronor och risnudelsallad med ryggbiff i citrongräs för 79. Det sköljer vi ner med rött iste med citrongräs och omkringsimmande basilikafrön, samt en iste med lime och ingefära, för 30 kronor glaset. Trångt är det. Och undan går det. Vi får in maten snabbare än Colin Nutley kan stava till nepotism.

Både sommarrullarna och nudelsalladen är pyntade med syrad morot och rättika. Den senare ger ifrån sig en lätt stöt av metangas, precis som det ska vara. Men syrabalansen är nästan perfekt, och krispigheten har vi inget att anmärka på. Också dippsåsen till rullarna får grönt ljus, även om vi gärna sett att fisksåsen fått en mer framträdande roll. Rullarna i sig är fasta utan att slå över till det kompakta, men en aning mer färska örter hade inte skadat.

Nudelsallad

Även nudelsalladen ligger lite i underkant när det kommer till kvantitet. Såsen som den kommer med är bra, men lite väl snäll. Pyntkvastarna med koriander är härligt tvåliga, men i det träigaste laget. Till slut är det bara den välbalanserade ryggbiffen i nudelsalladen som kommer undan utan några men.

Som avslutning beställer vi vietnamesiskt kaffe, en med och en utan is. Den senare har samma blandning av lakritsrot och kondenserad mjölksötma som den förra, men utan att bli utspädd av isen. Till kaffet plockar vi en pistageboll och en vegansk chokladkaka med jordnötssmör och en generös klick sprutgrädde (det är ungefär lika vulgärt som det låter, och inget matställe med något som helst anspråk på värdighet borde befatta sig med detta otyg till pseudogrädde).

Pistagebollen skulle kunna klocka ut som dagens glada överraskning. Med en vuxen smak utan att vara präktig, gör den sig riktigt bra med kaffet. Vi gillar även chokladkakan, även om jordnötssmöret är lite åt den anonyma hållet. Men som med de flesta veganska kakor är det något som saknas i konsistensen; den här kan närmast jämföras med en mannagrynig pudding i konsistens.

Iste

Men sprutgrädde och smörstrippade kakor åsido, är det stilbrottet mot det vietnamesiska i det söta utbudet som stör mest. Ok, så rispudding på klibbigt ris i giftiga färger kanske inte är det säkraste kortet att dra, så här mer än 9 000 km från Ho Chi Minh-staden. Men vi hade ändå önskat att ambitionsnivån höjde sig lite längre än chokladkaka med sprutgrädde. Då är vi desto gladare över isteerna, som vi har sparat sista slurkarna av tills det är dags att skohorna sig ut från trängseln. Ingefäran är ordentligt tilltagen och ger perfekt motstånd mot den skarpa limen. Och basilikafröna får, för vår del, gärna bli nästa heta grej. De gömmer säkert näringsämnen motsvarande en mindre hälsokostaffär. Men det vi går igång på är i stället det barnsligt roliga i att gojsa runt med något lätt slemmigt som simmar fritt i vårt iste och ser ut som grodrom. Det blir det och sommarrullarna som vi kommer att längta tillbaka till. Eller för att parafrasera den gode Danielson: En handfull semestrar på en vietnamesisk ö.

Vurm

Annonser

En ganska trevlig engångsföreteelse

Vurmat: Trong Dong
Adress: Östra Förstadsgatan 18, Malmö
Kontakt: 040-12 65 05, trongdong.se

Hur många gånger har vi inte fått höra kulinariska solskenshistorier om den där semesterlunchen som avnjöts på något sunkigt hak långt bort från de inställsamma turiststråken? Det är alltid bakgator. Det är alltid lokalbefolkning. Och det är alltid svindlande gott. Vi funderar en stund på var en liknande restaurang skulle kunna ligga i Malmö, och kommer fram till att det är ganska mycket bakficka över Östra Förstadsgatan.

Sedan förra sommaren huserar Trong Dong på nummer 18, en vietnamesisk restaurang som, enligt egen utsago, låter det traditionella ta ut riktningen. Av erfarenhet vet vi att det traditionella och genuina inte behöver vara mer än ett sätt att sälja in det stympade, avpassade till blågula smaklökar. En snabb genombläddring av menyn säger att så inte behöver vara fallet här. Vi är ruskigt sugna på vietnamesiskt, och hoppas att köket och menyn talar samma språk.

Först ut är Nom xoai och Trong Dong-plattan. Den förra består av mango med färsk koriander och thaibasilika i fisksås och limejuice för 79 kronor. Mangon hade kunnat få vara lite mindre mogen för att bättre ducka för kvalmvarningen. Men limen lättar upp och koriandern räddar dagen.

Trong Dong-plattan för 115 kronor består av fyra rullar i olika utföranden motsvarande de olika årstiderna. Höljena varierar i material och fyllningarna är fantasifulla. Därtill ackompanjeras varje rulle av en egen sås. Vårrullen sätter vi utan svårigheter, men i övrigt är det inte helt givet vilken rulle som är vad, än mindre vad det är för olika såser. Vi får hjälp med identifieringen av rullar, men när det kommer till såserna blir vi lämnade åt våra kvalificerade gissningar. Bäst tycker vi om rullen av salladsblad. Hur soja och wasabi är traditionellt vietnamesiskt vet vi inte, men det funkar. Sämst tycker vi om scampin i rispapper, som vi uttryckligen hade bett att få byta mot vanliga räkor.

Det är plus och det är minus. Plus för den sobra inredningen. Minus för den mindre sobra, vietnamesiska schlagerpopen på lite för hög volym. Plus för den välskötta växtligheten. Minus för den väl tilltagna tv:n som står på. Och minus för den enda oxköttbullen i vår Pho dac biet för 115 kronor, som ska innehålla oxköttbullar (i plural), tillsammans med oxbringa, ryggbiff i tunna skivor och strimlad filé från kyckling. Buljongen i phon är umamifattig, vilket dödar halva nöjet med pho. Det blir lite som mat på tv; man ser att det är gott, men smaken når inte ända fram.

Det gör den i huvudrätt nummer 2, banh xeo, en 105-kronorscrêpe på vietnamesiska med räkor, fläsk och böngroddar. Crêpen på rismjöl, vatten och gurkmeja är härligt oljig och riktigt frasig. Det här är definitivt inte något för den som är ute efter rena smaker. Här serveras den med fisksås och lite mild chili. Vi hade gärna sett att köket löpte linan ut med det traditionella och öst på med nuoc mam pha i stället.

I glasen har vi thailändskt öl och svensk cider, båda för 45 kronor flaskan. Singhan är fruktig med mycket citrus, och funkar hur bra som helst med de asiatiska smakerna. Lite mer frågande ställer vi oss till Jinx Lychee Pear. Det var lycheen vi var nyfikna på. Nu vet vi att flytande Piggelin inte gifter sig med någonting som har med det vietnamesiska köket att göra, traditionellt eller ej.

Tyvärr blir det mer ej än traditionellt. Maträtterna finns där. Hantverket finns där. Men det står för mycket brunsås i vägen. Det blir för mycket mellanmjölk och Kalles kaviar. Vi får inte den där semesteröverraskningen i en skitig gränd. Vi får inte lokalbefolkningen på ett luggslitet bakhak – inte i kväll. I kväll får vi inte ens dessert. För antingen är vi för dumma för att inse att vi ska fråga efter en separat dessertmeny, eller så har köket förlikat sig med att de blågula smaklökarna är lite för svårflirtade när det kommer till traditionella vietnamesiska desserter, hur svennefierade de än må vara. Vi låter frågan bero och nöjer oss med vår avpassade tvåaktare.

Vurm