Kokosmjölk med kokosmjölk och kokosmjölk

Vurmat: Green mango
Adress: Ystadsgatan 10, Malmö
Kontakt: 040-611 12 10, greenmango.se

Man vet att man har slagit sig ner på en thairestaurang när menyn är 153 rätter lång, av vilka hälften innehåller kokosmjölk och resten toppas med limeblad och citrongräs. Varje rätt kan sedan varieras med kyckling, biff och räkor, och byter man ut paprikan mot blomkål har man helt plötsligt krönt menyn med en 154:e rätt. Lite förenklat.

Därför blir vi lättade, och aningen ställda, när vi slår upp menyn på Green mango och inser att den är riktigt trimmad, åtminstone så trimmad som sammanhanget tillåter. Vid en första genomögning hittar vi inledningsvis en sektion med förrätter, och en med klassiska soppor – som också gå bra att få i förrättsanpassade portioner. På varmrättssidan är det indelat i curry, ris och nudlar, wokat, sallader, fisk och slutligen vegetariskt.

Efter en stunds velande, bläddrande och mer velande bestämmer vi oss för att öppna starkt med varsin öl. Det blir en stor flaska Chang Beer och en lika stor flaska Singha för vardera 85 kronor. Den förra visar upp en lite blaskig sida som drar lite åt citrushållet, medan Chang gör sitt bästa för att ryta till med hela diafragman. Det går så där; han är ändå en fullfjädrad asiat. Men visst, det är behjärtansvärt.

Med varsin öl i handen kryssar vi vidare mellan alla alternativen i menyn. Den är måhända trimmad, men fortfarande i behov av renodling. Vi längtar dagen då det öppnar en thairestaurang med två förrättsalternativ, tre varmrätter och dessert efter humör och veckodag. I väntan på det beställer vi en yam wonsen, glasnudelsallad med färska örter, chili och citronjuice, för 45 kronor, och soppan på kokosmjölk och kyckling, tom kha gai, för 55 kronor.

Basilika

Soppan sköter köket bra. Den är rund och mild och smakar soppa snarare än kokosmjölk, vilket dessvärre inte alltid är fallet när kokosmjölk är inblandad. Ännu bättre hade det varit om köket släppt lite på fettyglarna och vevat ner lite lår, ben och vingar. Filé kan bli så tråkigt, och skivorna i den här soppan hamnar tyvärr på den lite torra sidan. Synd är även kökets tillit till glasnudelsalladen, som verkar vara närmast obefintlig. I stället för att lita på att den klarar sig som den är, såväl smak- som utseendemässigt, kommer den ut pimpad till i det närmaste oigenkännlighet. Det hela kan sammanfattas med att terrorbalansen den här gången vinns av väst, med grovstrimlad isberg och skivade morötter i spetsen.

Bland varmrätterna lyckas vi först genom uteslutningsmetoden, sedan av vanlig, hederlig utmattning ringa in yam pla mamuang, en 139-kronorssallad på het mango, friterad fisk, cashewnötter och thaidressing. Och sålda på nudlar som vi är ber vi även om en pad bami keng ped, äggnudlar och grönsaker i röd curry och kokosmjölk. För 119 kronor får vi den med skaldjursmix som, efter att vi har undanbett oss scampin från mangroveland, visar sig bestå av lite musslor och krabbstickor.

Curryn är det inget fel på, men nudlarnas tappra försök att trotsa gängse fysikaliska lagar slutar med ett kokoskantat magplask. För de facto, nudlar i vätska sväller. Ergo, undvik nudlar med hög porositet till curry. Dessutom torde köket ha lite svårt att motivera valet av bleka svennebanan-auberginer, när kraftfulla smakpaket finns att tillgå nästgårds – bokstavligen.

Den heta mangosalladen med friterad fisk får oss inte att hoppa upp på borden och sjunga rövarsånger av glädje, men lyckas utan svårigheter att höja sig över kvällens övriga kombattanter så här långt. Den strimlade mangon är vit och fast, och har en god syra som lierar sig med sältan från fisksåsen. Till denna distinkta bas är fisken i det blekaste laget. Vi önskar att de masskivade morötterna kunde väga upp för detta. Det gör de inte.

Grönsaker

Efter de två inledande numren är vi ordentligt mätta, och funderar på om dessert verkligen är en så bra idé. Vår bordsgranne tidsskriftshögen och personalens obesvärade bakom-kulisserna-rutiner gör inte direkt sitt till för att spä på lusten att uppehålla sig längre än nödvändigt. Vem vet? En annan kväll kanske det bara hade känts hemtrevligt att lyssna på internsnack och se på när personalen demonterar en färdigbrukad bag-in-box. En annan kväll hade vi kanske kommit för avhämtning, och varit glada över lite väntrumslektyr i fönstret. Just i kväll känns den här andra kvällen rätt avlägsen, men vi ber ändå att få titta på dessertmenyn en gång till innan vi kastar in handduken.

Vi säger ”pass” på bananshake och ”pass” på mangoshake, båda med kokosmjölk, för 39 kronor. För 45 kronor kan vi få chokolet cake. Vi låter språkriktighetsbiten bero och passar även på den. Då låter khao tom mat, söt rispudding i bananblad för 49 kronor mycket mer intressant. Det gör även kluay botchi, banan i varm, söt kokosmjölk, samt kokosglassen som serveras i kitchäkta kokosskal, för 45 respektive 59 kronor. Rispuddingen får vänta till en annan kväll.

Om glassen finns inte jättemycket att orda. Kokossmaken är god, sötman på rätt sida om sliskgränsen, och kokosskalet för servering så korrekt otidsenligt att bara det är skäl nog att rata rispuddingen. Som kontrast till den måttliga glassen vältrar sig vår kluay botchi in som ett pråligt nummer i kokoskarnevalen. Råkar man tillhöra den digra skaran med en uttalad överkänslighet för konsistenser utan gränser, kan det finnas anledning att överväga något annat. Ytan på bananbitarna blir lätt uppluckrad av den varma kokosmjölken och bjuder på en slemmig utmaning innan det fastare fruktköttet tar vid tillsammans med lätt rostade kokosflingor. Men om inte det är ett problem är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Det är sötma, sälta och syra i en sällan skådad syntes. Det här är gott. Det här är riktigt gott, och för första gången på kvällen känns kokosmjölken som mer än bara en kliché som måste upprätthållas.

Kvällens främsta behållning är tveklöst bananen i kokosen, men ändå inte den enda. Det är förtjänstfullt med en thaimeny som landar under 60 rätter. Det känns fräscht med en thairestaurang som vågar pynta med annat än elefanter i diamanter. Sedan önskar vi att köket hade haft mer tillit till sin egen mat, liksom till det svenska språket snarare än habil engelska. Därifrån till renodlat och avskalat är steget måhända inte obetydligt, men rätt riktning ska aldrig underskattas.

Vurm

Annonser