Vurmat: Café Selma
Adress: Föreningsgatan 43 B, Malmö
Kontakt: 040-12 65 59, rostangamolla.se

Vissa saker har funnits sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone i sisådär 150 000 år. De blir så självklara och så införlivade i vårt medvetande att de upphör att finnas och till slut uppnår axiomstatus. Vi har Kalle Anka på julafton. Vi har den heterosexuella tvåsamheten. Vi har Café Selma, en pålitlig kaffe- och mackainstitution som har vägrat att ge vika för det senaste decenniets ängsligt skumpyntade baristamani. Det är inte förrän den inbyggda ordningen ruckas som det givna bryter av och träder fram, så att vi kan se att den inte längre finns kvar.

Kalle Anka och heteronormen tar vi i en annan text någon annan gång. För Café Selmas del stördes ordningen i september i år, när Röstånga Mölla tog över stafettpinnen. Och vilka är bättre lämpade att axla ett mångårigt, gediget smörgåshantverk än några som i över tjugo år har hållit brödfanan högt, genom egenodlat och stenmalet?

Brödkunnandet i kombination med en samling rejäla soppor och en väl tilltagen påläggsdisk, och vi är i mål. Allt det för 55 kronor per mun, och vi förstår att det är fullt till bristningsgränsen när vi trillar in på lunch. Måhända börjar den senaste tidens sopptrend kännas lite väl färdig, men å andra sidan finns det något förlösande hemtrevligt med soppa, som tillgodoser våra behov av allt vad Bullerbymys heter. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig mot något som har fått puttra i timmar och som landar i våra tallrikar med en pust av omsorg.

Dessvärre är vi sent ute och av fisk-, grönsaks- och gulaschsoppan är det bara den först- och sistnämnda kvar. Vi slevar upp, plockar på oss bröd och lägger upp ett mischmasch av pålägg på ett fat som vi tar med oss till vårt bord i rummet innanför rummet innanför rummet. Möblemanget är plottercharmigt och udda, och skulle utan svårigheter kunna inhysa ett helt distriktsårsmöte för Fältbiologerna.

Bland brödtillbehören finns det mycket gott, några frågetecken och ett par favoriter. Rakt in i våra marmeladhjärtan går den som smakar fikon. Det känns trist och ganska bisarrt att behöva glädjas över en fikonmarmelad som smakar fikon och inte bara som en odefinierbar, söt sörja. Men så är det, och den här vill vi ta med oss hem. En annan trevlig bekantskap är en röra som bjuder på lite syra, lite sötma, lite jäs och lite äppelmust. Vi har ingen aning om vad det är mer än gott.

Ett par av smörgåsplockspjäserna som skulle kunna vara hur bra som helst är jordnötspatén och en namnlös, brun röra som smakar aubergine. Den förra är inte lika mycket paté som den är torr och smulig. Men smaken, som skvallrar om färska jordnötter, är det inget fel på. När det kommer till aubergineröran har vi två invändningar: Färgen och bristen på sälta.

Men det är ändå i första hand sopporna som får oss på fall. Fisksoppan har en stadig curry i grunden. Vi vet inte om det är våra mentala smaklökar som spelar oss ett spratt eller om det verkligen är så att köket har varvat ner lite banan i soppan, men banansötman finns där och vi gillar det. Gulaschsoppan är, som sig bör, en mustig historia med köttiga hösttoner som på ett perfekt avpassat sätt ramar in hela hemma-hos-känslan.

I de 55 kronorna ingår även kaffe på maten. Tyvärr kommer vi fram till en tom kanna, och när vi påpekar det för personalen verkar de uppriktigt förvånade. De är påtagligt tagna av ruschen, och vi unnar dem gärna lite småskavanker tills de har gått in sig ordentligt i kläderna. Det är bra att ordningen störs. Det är nyttigt att bryta mönster. Och när resultatet blir som det här, är det dessutom riktigt gott.

Vurm